59
Avslutande diskussion
Folkhemsprojektet kom till i en mörk kontext. Mot bakgrund av fattigdomen och den ökande
arbetslösheten är det inte svårt att förstå att socialdemokraternas framtidsoptimism gick hem hos
arbetarklassen. När socialdemokraterna vann valet 1932 var det med löften om rättvisa och
jämlikhet för alla, oavsett klasstillhörighet. Folkhemmet var ett omdanande välfärdsprojekt med
syfte att göra arbetarklassen både rikare och lyckligare. När socialdemokraterna kom till makten
kunde de definiera 1930-talets samhällsproblem och dess orsaker och presentera dem i egenskap
av regering och stat. Den så kallade befolkningsfrågan hamnade högt på den politiska
dagordningen och Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan blev i stort statens
handlingsprogram när det gällde dessa frågor, även om långt ifrån alla planer kom att bli
verklighet. Med hjälp av vetenskaplig expertis kunde socialdemokraterna framföra sina lösningar
som de objektivt sanna och rätta. De kunde befästa eller skapa de normer som de ansåg skulle
genomsyra det nya välfärdssamhället. Ledande socialdemokrater hävdade att de visste vad den
allmänna viljan var och att det var de upplystas plikt att uppfylla den åt folket.
De reformer som genomfördes inom folkhemsprojektet uppfyllde i mångt och mycket sitt
syfte och för många människor gav reformer som till exempel lagstadgad semester, rätt att låna till
bostäder, sjukvårdsersättning och barnbidrag en förbättring av livskvaliteten. Samtidigt, då dessa
reformer växte fram i en patriarkal och heteronormativ struktur har följden också blivit att
människor och grupper som brutit mot normerna, marginaliserats och betraktats som onormala.
Det goda folkhemmet hade det som Per-Albin Hansson i sitt berömda tal benämnde som
kelgrisar och definitivt det han kallade styvbarn. Alla omfattades inte av likheten, omtanken,
samarbetet eller hjälpsamheten. Även om det var tänkt så.
Många av de värderingar som folkhemsbyggarna gjorde till sanning, lever kvar i dagens
Sverige i form av lagstiftning och informella normer som anses självklara. Genom min studie vill
jag peka på att det som anses naturligt och självklart, egentligen är föränderligt och ett resultat av
kulturella och sociala förutsättningar.
Den här studien visar att propagandan i S-kvinnornas tidskrift Morgonbris genomsyrades av
ett komplementärt tänkande när det gällde kvinnors och mäns egenskaper och de förmågor som
kopplades till dem. Den dominerande uppfattningen i Morgonbris var att kvinnor och män var
60
olika och hade olika uppgifter att fylla såväl i det lilla, privata hemmet som i det stora
folkhemmet. Den stundtals självsäkra argumentationen som stöddes av samhällets expertis, gav
intrycket att det var självklart vad som var rätt och fel. Men artiklarna präglades också av
paradoxer, som blottade en mängd svårigheter i moderniseringsprojekten. Ibland krockade teori
och praktik.
Det komplementära tänkandet
Yvonne Hirdmans beskrivning av genusordningen under 1930-talet som ett nytt
husmoderskontrakt, är mycket träffande. Det nya kontraktet kom till efter att 1920-talets
hemmafrukontrakt omförhandlats och orsaken var inte att det av kvinnor eller män ansågs vara ett
dåligt kontrakt, utan att situationen i samhället med arbetslöshet, sjukdomar och alkoholism bland
männen krävde en förändring. Det nya husmoderskontraktet var en lösning på problemet att
kvinnor i högre utsträckning än tidigare behövde yrkesarbeta. Det var en lösning som inte hotade
den rådande genushierarkin. Det behövdes bara en ny inställning hos kvinnorna, så att de förstod
att förvärvsarbete kombinerat med hushållsarbete var någonting positivt, samt en rationalisering av
hemarbetet, så att de skulle hinna med. Det skulle alltså funnits en möjlighet att bryta det
genusbundna kontraktet, men det låg inte i socialdemokraternas intresse – istället omförhandlades
det.
Husmoderskontraktet var, liksom det gamla hemmafrukontraktet, heteronormativt och
förutsatte heterosexuella män och kvinnor som kompletterade varandra och hade som mål att
förenas i en familj. Ansvaret för det obetalda hemarbetet var fortfarande kvinnornas, oavsett om
hon hade en man som var arbetslös och själv yrkesarbetande på heltid. En situation som inte är
helt främmande även i vår samtid. Som jag visat i min undersökning kämpade inte
kvinnoförbundet för att bryta denna ansvarsuppdelning, även om det förekom en del uppmaningar
att mannen borde hjälpa sin fru med hemsysslorna. Istället för att kräva att kvinnor och män
delade på hemarbetet, framförde kvinnoförbundet krav på att kvinnor skulle ges tid åt sig själva,
att de skulle skaffa sig fritidsintressen och helst också engagera sig politiskt och fackligt. Det var
viktigt att hon var lycklig och välmående, för hon ansvarade ju även för harmonin och
välbefinnandet hos övriga familjemedlemmar. En familj som inte var i harmoni var att betrakta som
samhällsfarlig, eftersom det kunde leda till att alkoholism och kriminalitet drabbade männen i
61
familjen. Utöver yrkesarbete, ansvar för hemmet och barnen skulle 1930-talets kvinna alltså
också hinna engagera sig politiskt och vara lycklig.
Kvinnoförbundet kunde dock inte blunda för att det var svårt för de ”nya” kvinnorna att få
tiden att räcka till. Situationen beskrevs då och då som orättvis. Lösningen var att hemarbetet
skulle rationaliseras och moderniseras genom funktionalismen. Med en ny kvinnotyp i nya
moderna hem, skulle uppgifterna klaras av. Funktionalismen talade om för människor vad som var
snyggt, värdigt och praktiskt. Det skapade ett paket med färdiga värderingar och normer, som
förmedlades bland annat genom Morgonbris. Köpte man hela paketet, garanterades lycka för
hela familjen. För att sälja paketet till arbetarkvinnorna talade Morgonbris om kvinnors makt
över produktionen och om kvinnor som männens arbetsgivare. Morgonbris kampanj för att lära
arbetarklassens kvinnor hur de bäst skulle organisera sin tillvaro, var ett bra exempel på hur det
rådande genuskontraktet tog sig i uttryck i 1930-talets samhälle. Det var ett samarbetsprojekt där
kvinnor och män skulle mötas och komplettera varandra: män i egenskap av folkhemmets
organisatörer som arkitekter, möbeltillverkare och bostadsbyggare, kvinnor som folkhemmets
vårdare, som husmödrar och konsumenter. Arkitekterna och de andra experterna hade stort
inflytande över vilka värderingar och normer som kom att ses som viktiga. Hemmen skulle ordnas
så att kvinnorna skulle kunna utföra ”sina sysslor” på bästa sätt utan att störa sina män. För
kvinnor var hemmen i första hand en arbetsplats och för männen var det en plats för vila. Så var
det även om kvinnan hade ett arbete utanför hemmet.
När det trots att hemmen rationaliserades och husmodern uppfostrades var svårt att få tiden
att gå ihop, kom idén om kollektivhuset. Kollektivhuset med bland annat barnpassning sågs som
det ultimata idealet för familjer med en yrkesarbetande kvinna. Huset byggdes förvisso, men det
förblev främst en idé som inspirerade till olika kollektiva lösningar som till exempel barntillsyn och
bemannade tvättstugor.
Att bryta genusarbetsdelningen var inte något som prioriterades av socialdemokratiska
kvinnoförbundet, utan de ansåg det praktiskt att kvinnorna hade en egen arbetsmarknad. Jag
menar att det också var logiskt utifrån det komplementära tänkandet om könens egenskaper och
uppgifter. Då kunde utbildningar anpassas så att kunskaperna var till nytta både i utövandet av
husmodersarbetet och eventuellt yrkesarbete. Arbetsförmedlingens annonser i Morgonbris
erbjöd husmödrar specifika kvinnoyrken som passade med kvinnors egenskaper och förmågor,
Dostları ilə paylaş: |