Magisteruppsats2003. doc

 

 

59 

Avslutande diskussion 

Folkhemsprojektet kom till i en mörk kontext. Mot bakgrund av fattigdomen och den ökande 

arbetslösheten är det inte svårt att förstå att socialdemokraternas framtidsoptimism gick hem hos 

arbetarklassen. När socialdemokraterna vann valet 1932 var det med löften om rättvisa och 

jämlikhet för alla, oavsett klasstillhörighet. Folkhemmet var ett omdanande välfärdsprojekt med 

syfte att göra arbetarklassen både rikare och lyckligare. När socialdemokraterna kom till makten 

kunde de definiera 1930-talets samhällsproblem och dess orsaker och presentera dem i egenskap 

av regering och stat. Den så kallade befolkningsfrågan hamnade högt på den politiska 

dagordningen och Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan blev i stort statens 

handlingsprogram när det gällde dessa frågor, även om långt ifrån alla planer kom att bli 

verklighet. Med hjälp av vetenskaplig expertis kunde socialdemokraterna framföra sina lösningar 

som de objektivt sanna och rätta. De kunde befästa eller skapa de normer som de ansåg skulle 

genomsyra det nya välfärdssamhället. Ledande socialdemokrater hävdade att de visste vad den 

allmänna viljan var och att det var de upplystas plikt att uppfylla den åt folket.  

        De reformer som genomfördes inom folkhemsprojektet uppfyllde i mångt och mycket sitt 

syfte och för många människor gav reformer som till exempel lagstadgad semester, rätt att låna till 

bostäder, sjukvårdsersättning och barnbidrag en förbättring av livskvaliteten. Samtidigt, då dessa 

reformer växte fram i en patriarkal och heteronormativ struktur har följden också blivit att 

människor och grupper som brutit mot normerna, marginaliserats och betraktats som onormala. 

Det goda folkhemmet hade det som Per-Albin Hansson i sitt berömda tal benämnde som 

kelgrisar och definitivt det han kallade styvbarn. Alla omfattades inte av likheten, omtanken, 

samarbetet eller hjälpsamheten. Även om det var tänkt så.  

       Många av de värderingar som folkhemsbyggarna gjorde till sanning, lever kvar i dagens 

Sverige i form av lagstiftning och informella normer som anses självklara. Genom min studie vill 

jag peka på att det som anses naturligt och självklart, egentligen är föränderligt och ett resultat av 

kulturella och sociala förutsättningar. 

      Den här studien visar att propagandan i S-kvinnornas tidskrift Morgonbris genomsyrades av 

ett komplementärt tänkande när det gällde kvinnors och mäns egenskaper och de förmågor som 

kopplades till dem. Den dominerande uppfattningen i  Morgonbris var att kvinnor och män var 

---

 

 

60 

olika och hade  olika uppgifter att fylla såväl i det lilla, privata hemmet som i det stora 

folkhemmet. Den stundtals självsäkra argumentationen som stöddes av samhällets expertis, gav 

intrycket att det var självklart vad som var rätt och fel. Men artiklarna präglades också av 

paradoxer, som blottade en mängd svårigheter i moderniseringsprojekten. Ibland krockade teori 

och praktik. 

 

Det komplementära tänkandet 

Yvonne Hirdmans beskrivning av genusordningen under 1930-talet som ett nytt 

husmoderskontrakt, är mycket träffande. Det nya kontraktet kom till efter att 1920-talets 

hemmafrukontrakt omförhandlats och orsaken var inte att det av kvinnor eller män ansågs vara ett 

dåligt kontrakt, utan att situationen i samhället med arbetslöshet, sjukdomar och alkoholism bland 

männen krävde en förändring. Det nya husmoderskontraktet var en lösning på problemet att 

kvinnor i högre utsträckning än tidigare behövde yrkesarbeta. Det var en lösning som inte hotade 

den rådande genushierarkin. Det behövdes bara en ny inställning hos kvinnorna, så att de förstod 

att förvärvsarbete kombinerat med hushållsarbete var någonting positivt, samt en rationalisering av 

hemarbetet, så att de skulle hinna med. Det skulle alltså funnits en möjlighet att bryta det 

genusbundna kontraktet, men det låg inte i socialdemokraternas intresse – istället omförhandlades 

det.  

      Husmoderskontraktet var, liksom det gamla hemmafrukontraktet, heteronormativt och 

förutsatte heterosexuella män och kvinnor som kompletterade varandra och hade som mål att 

förenas i en familj. Ansvaret för det obetalda hemarbetet var fortfarande kvinnornas, oavsett om 

hon hade en man som var arbetslös och själv yrkesarbetande på heltid. En situation som inte är 

helt främmande även i vår samtid. Som jag visat i min undersökning kämpade inte 

kvinnoförbundet för att bryta denna ansvarsuppdelning, även om det förekom en del uppmaningar 

att mannen borde  hjälpa sin fru med hemsysslorna. Istället för att kräva att kvinnor och män 

delade på hemarbetet, framförde kvinnoförbundet krav på att kvinnor skulle ges tid åt sig själva, 

att de skulle skaffa sig fritidsintressen och helst också engagera sig politiskt och fackligt. Det var 

viktigt att  hon var lycklig och  välmående, för hon ansvarade ju även för harmonin och 

välbefinnandet hos övriga familjemedlemmar. En familj som inte var i harmoni var att betrakta som 

samhällsfarlig, eftersom det kunde leda till att alkoholism och kriminalitet drabbade männen i 

---

 

 

61 

familjen. Utöver yrkesarbete, ansvar för hemmet och barnen skulle 1930-talets kvinna alltså 

också hinna engagera sig politiskt och vara lycklig. 

       Kvinnoförbundet kunde dock inte blunda för att det var svårt för de ”nya” kvinnorna att få 

tiden att räcka till.  Situationen beskrevs då och då som orättvis. Lösningen var att hemarbetet 

skulle rationaliseras och moderniseras genom funktionalismen. Med en ny kvinnotyp i nya 

moderna hem, skulle uppgifterna klaras av. Funktionalismen talade om för människor vad som var 

snyggt, värdigt och praktiskt. Det skapade ett paket med färdiga värderingar och normer, som 

förmedlades bland annat genom  Morgonbris. Köpte man hela paketet, garanterades lycka för 

hela familjen. För att sälja paketet till arbetarkvinnorna talade  Morgonbris om kvinnors makt 

över produktionen och om kvinnor som männens arbetsgivare. Morgonbris kampanj för att lära 

arbetarklassens kvinnor hur de bäst skulle organisera sin tillvaro, var ett bra exempel på hur det 

rådande genuskontraktet tog sig i uttryck i 1930-talets samhälle. Det var ett samarbetsprojekt där 

kvinnor och män skulle mötas och komplettera varandra: män i egenskap av  folkhemmets 

organisatörer som arkitekter, möbeltillverkare och bostadsbyggare, kvinnor som folkhemmets 

vårdare, som husmödrar och konsumenter. Arkitekterna och de andra experterna hade stort 

inflytande över vilka värderingar och normer som kom att ses som viktiga. Hemmen skulle ordnas 

så att kvinnorna skulle kunna utföra ”sina sysslor” på bästa sätt utan att störa sina män. För 

kvinnor var hemmen i första hand en arbetsplats och för männen var det en plats för vila. Så var 

det även om kvinnan hade ett arbete utanför hemmet.  

       När det trots att hemmen rationaliserades och husmodern uppfostrades var svårt att få tiden 

att gå ihop, kom idén om kollektivhuset. Kollektivhuset med bland annat barnpassning sågs som 

det ultimata idealet för familjer med en yrkesarbetande kvinna. Huset byggdes förvisso, men det 

förblev främst en idé som inspirerade till olika kollektiva lösningar som till exempel barntillsyn och 

bemannade tvättstugor. 

       Att bryta genusarbetsdelningen var inte något som prioriterades av socialdemokratiska 

kvinnoförbundet, utan de ansåg det praktiskt att kvinnorna hade en egen arbetsmarknad. Jag 

menar att det också var logiskt utifrån det komplementära tänkandet om könens egenskaper och 

uppgifter. Då kunde utbildningar anpassas så att kunskaperna var till nytta både i utövandet av 

husmodersarbetet och eventuellt yrkesarbete. Arbetsförmedlingens annonser i  Morgonbris 

erbjöd husmödrar specifika kvinnoyrken som passade med kvinnors egenskaper och förmågor, 

---