Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
sopexplosion och kretsloppstänkande 165 Han menade i stället att staden skulle kunna tillvarata rötslammet i sådana former att det kunde användas som lantbruksgödsel och trädgårdsgödsel, även om vi därigenom inte skulle vinna någon omedelbar ekonomisk fördel. T.o.m. om det skulle kosta något vore detta ändå ett mer sympatiskt sätt än att bränna slammet – någonting som ju heller inte kommer att bli så särdeles billigt. 100 Takman betonade både avfallets bruksvärde och omsorg om natur- miljön. 1961 togs ändå beslut i fullmäktige om att dumpa rötslam på internationellt vatten. 101 Här finns en parallell till synen på avfall som estetisk belastning för lokalmiljön: problemet var inte att avlopps- vattnet släpptes ut i vatten generellt utan att det släpptes ut i vatten nära staden. Beslutet att dumpa slammet på internationellt vatten ledde till ytterligare protester från Takman och hans partikamrat Rickard Eurén, som ville att en utredning skulle tillsättas om hur slammet bäst kunde tas tillvara. 102 Takman gjorde ett yttrande i fullmäktiges plenum där han återigen tryckte på vikten av att hålla vattnen rena och i stället återföra slammet som näring till jorden. 103 I denna debatt kallade det ansvariga borgarrådet Berglund Takmans förslag om att göra gödsel av slam för ett ”fantasifullt projekt”. Han sade att slammet genomgått en så omfattande rening att det inte kunde tillfoga Östersjön någon skada samt att dumpandet i havet var en väl beprövad metod utomlands. Hans främsta argument mot att tillvarata slammet som gödsel var att det skulle vara en kostsam hantering. 104 Samtidigt som tillvaratagandet av slammet kallades ett ”fantasi- fullt projekt” togs ändå delar av slammet tillvara som jordförbätt- ringsmedel. Sedan början av 1950-talet fanns det svensk jordbruks- forskning om möjligheterna att ta tillvara slam som gödsel 105 och det praktiserades också i Stockholm. Vid Louddens reningsverk torkades slammet på vakuumfilter och från Åkeshovs reningsverk pumpades slammet till Lövsta där det avvattnades och fram till 1966 lades att torka på näraliggande gärden. Efter denna torkning användes slammet främst av stadens egen parkavdelning. Tillvara- tagande var alltså redan en del av strategin för kvittblivning av stadens sopor 166 avloppsslammet. 106 En brist i detta förfaringssätt var att behovet av torkning krävde stora ytor alternativt dyra investeringar. En annan brist var att parkavdelningen inte kunde använda hur mycket slam som helst och att det fanns få andra möjliga köpare – lite samma situation som med gödselavfallet på 1920-talet. Försöken att utveckla tillvaratagandet av avloppsslam som gödsel utökades 1966. Bland annat bedrevs en försöksverksamhet under ledning av experter på växtnäring och jordbruk. 107 Under 1966 inledde gatukontoret ett försök med att transportera bort slammet för användande på gårdar i grannkommunen Upplands-Bro. Detta försök hindrades dock av lokala hälsovårdsmyndigheter. 108 Dessa försök var förmodligen en direkt följd av en vattendom som förbjöd staden att fortsätta dumpa slam i Saltsjön efter år 1965. För att lösa den akuta situationen och bli av med slammet tog man då ett beslut om att dumpa slam från Henriksdals reningsverk vid Azorerna i Atlanten. För transporten skrev staden ett avtal med ett rederi som använde returresan till att skeppa olja. Det fanns en viss förhoppning om att detta skulle vara en lösning på slamproblemet men redan 1967 upphörde denna hantering som varken varit lönande för staden eller för rederiet. 109 En ny lösning som kom att diskuteras var en anläggning vid Lövsta för att torka delar av stadens slam. Det torkade slammet skulle sedan kunna användas antingen som gödsel eller brännas. 110 Thorsten Sundström, som sedan 1965 var trafik- och stadsbyggnadsborgarråd med ansvar för bland annat renhållning, betonade 1967 både i ett skriftligt utlåtande och i öppen debatt att torkningsanläggningen inte innebar ett avståndstagande från tillvaratagandet som gödsel till förmån för förbränning eftersom torkningen eventuellt också underlättade tillvaratagandet. 111 Försö- ken om att tillvarata slammet motiverades dock inte av slammets värde, vilket nedanstående citat från 1968 visar: Sammanfattningsvis vill gatukontoret framhålla följande: 1. att användandet av slammet från stadens reningsverk i jordbruket inte är av nämnvärd betydelse sett från folkhushållets synpunkt, 2. att tillhandahållandet av slamgödsel inom jordbruket skulle ställa sig förlustbringande för staden, sopexplosion och kretsloppstänkande 167 3. att den utländska erfarenheten visar att efterfrågan på avlopps- slam från stora samhällen är obetydlig och att framställningen av slamgödsel är förlustbringande, 4. att gatukontoret dock har upptagit överläggningar med represen- tanter för hushållningssällskap och jordbrukarorganisationer i syfte att få veta hur stort intresse det finns bland jordbrukarna för att använda stadens rötslam som gödsel- och jordförbättringsmedel. 112 Samtidigt beskrev den kommunala Vattenvårdskommittén att allt slam nu omhändertogs av jordbruket, men det var förknippat med osäkerhet att enbart förlita sig på dessa kunder och metoder. Sundström menade också att man ytterligare behövde utreda vilken miljöpåverkan slammet kunde få om det spreds på odlingsmark. För detta hade Socialstyrelsen tillsatt en statlig arbetsgrupp. 113 Olika sätt att torka eller minska vattenmängden i slammet samt därefter föra ut det på jordbruksmarker blev ändå den metod som användes för att bli av med den största delen av Stockholms slam. 114 Under senare delen av 1960-talet togs även frågan om att använda övrigt avfall till gödsel upp i fullmäktige. Detta skedde första gången 1967 i en debatt om den planerade Högdalenanläggningen. Folk- partisten Samuel Strandberg, som var ledamot i gatunämnden, ifrågasatte ”den principiella lösningen av sopdestruktionen som Högdalen representerar” och menade att man borde försöka se över möjligheterna att kompostera avfall. 115 Strandberg fick medhåll från bland andra det ansvariga borgarrådet Sundström, även om denne pekade på att det fanns en del svårigheter med metoden. Både Strandberg och Sundström månade om att uttrycka en omsorg om ”det biologiska kretsloppet” och att det skulle tas i beaktande vad gällde Stockholms avfallshantering. 116 Även Takman lade ett ord för tillvaratagande av det fasta avfallet när han i en interpellation 1968 ifrågasatte att förbränning och täcktippning var en rationell kvittblivning av det fasta avfallet. I anslutning till det tog han upp metoder för nyttiggörande. Dels den engelska Lawdenmetoden som gick ut på att allt avfall pulvriserades till gödningsmedel, dels en japansk metod som gick ut på att man gjorde byggnadssten av avfallet. 117 Även i denna debatt menade borgarrådet Sundström sig vara öppen för olika lösningar, och han lovade att olika metoder Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|