stadens sopor
128
första hand var Årsta, då skulle värmen kunna komma det planerade
Södersjukhuset till godo. Anledningen till att värmen från förbrän-
ningsanläggningar skulle utnyttjas till just sjukhus var att de hade
en hög och över dygnet jämn förbrukning av energi.
Katrineberg vid Liljeholmen var ett annat intressant läge; elek-
tricitetsverkets transformatorstation vid Nybohov låg i närheten.
Båda dessa alternativ strandade dock på att de presumtiva köparna
av överskottsvärmen, kommittén som planerade Södersjukhuset
samt elektricitetsverket, inte visade sig ha något intresse av sam-
arbete. När det gällde Södersjukhuset oroade sig dessutom de som
planerade sjukhusbygget för att en förbränningsanläggning i när-
heten skulle leda till störande lukt och rök.
84
Detta kan ses som ett
exempel på att avfallet tillmättes ett värde som inte motsvarades
av ett marknadsvärde.
Även möjligheten av att ta tillvara slagg i form av till exempel
”slaggplattor, lättbetong eller bjälklagsfyllning” diskuterades, men
man kom fram till att tillvaratagandet inte var ekonomiskt ratio-
nellt.
85
Avfallsförbränningens värme hade ändå ett visst ekonomiskt
värde för gatukontorets verksamhet. Under den tid på 1930-talet som
värme togs tillvara var inkomsterna från försäljningen av ånga och
el större än inkomster från övriga avfallsprodukter.
86
Förbränningsutredningen undersökte även möjligheten att vid
en stadsnära placering ta tillvara värmen genom att omvandla den
till el eller ånga som kunde utnyttjas för att driva förbrännings-
anläggningen, men en beräkning visade att det inte skulle löna sig.
Det skulle vara billigare för renhållningsverket att köpa värme från
elektricitetsverket till sina anläggningar än att använda egenpro-
ducerad värme.
87
På det sättet föll tillvaratagandemotivet när det
gällde de stadsnära alternativen och vid en jämförelse med Lövsta
kom man fram till att Lövsta hade fler fördelar. Där fanns en större
yta med möjlighet att tippa slagg, och eventuellt också avfall om det
skulle bli stopp i förbränningsanläggningen, tekniken kring ugnens
rening av lukt och flygaska behövde inte heller vara lika bra om
anläggningen låg långt från bebyggelse, dessutom skulle man inte
bli tvungen att flytta latrinhanteringen. Förutom dessa argument
från renhållningens sida fanns argumentet om att järnvägsförbin-
från resurs till belastning
129
delsen Spånga–Lövsta blev billigare om den också utnyttjades för
”silverpilen” (som soptåget kallades efter en ommålning i slutet på
1920-talet).
88
Placeringen i Lövsta gjorde inte att man helt bortsåg
från möjligheterna att ta tillvara värme. Detta undersöktes och
gatukontoret kom fram till att:
Vid Lövsta finnes för närvarande ingen avsättning för ånga, som
kunde motivera anläggningens utbyggande med full ångpanne-
utrustning. Undersökningar ha gjorts över möjligheten att finna
avsättning för den elektriska energi, som skulle kunna tillvaratagas,
men Stockholms elektricitetsverk intar samma ställning beträffande
energiköp från Lövsta som från stadsalternativet och hänvisar till den
rikliga tillgången till billig vattenkraft. Även statens vattenfallsverk
har på förfrågan förklarat sig ej reflektera på kraftköp från Lövsta.
89
Alternativet att ta tillvara kraft från Lövstaanläggningen för eget
behov jämfördes med alternativet att köpa kraft, och det visade sig
att det inte var lönande att ta tillvara kraft ens för eget behov. Utre-
darna undersökte också möjligheten att sälja kraft till den dåvarande
Hässelby köping, men kom fram till att om man kunde få till en
sådan leverans var den alltför obetydlig för att bli lönsam. Man ansåg
alltså inte att det fanns något egenvärde i tillvaratagandet, särskilt
som vattenkraften gjorde priset på elektricitet lågt.
Anläggningen i Lövsta planerades och byggdes för att i framtiden
kunna användas för att ta tillvara värme.
90
Kriget och den bränsle-
brist det medförde gjorde att gatunämnden i februari 1940 ansökte
om anslag för att kunna bygga ett ångkraftverk vid Lövsta. Motivet
var dels behovet av kraft i väntan på att stadens vattenkraftverk vid
Järpströmmen blev färdigt, dels ”önskvärdheten av att tillgängliga
värmekällor under nuvarande förhållanden måtte så långt som
möjligt utnyttjas”.
91
Gatukontoret hade genom annonsering i press-
sen undersökt möjligheterna att sälja överskottsvärme till enskilda
företag, men de visade sig vara otillräckliga och gatukontoret hade
då återupptagit de förhandlingar som inför byggandet av förbrän-
ningsanläggningen förts med Stockholms stads elektricitetsverk om
att det skulle köpa och utnyttja överskottsvärme från förbränningen.
Det beräknades att förbränningsanläggningen i Lövsta skulle kunna
stadens sopor
130
producera omkring 4 500 kW. Av dessa skulle 500 kW behövas till
den egna anläggningen och 4 000 skulle inmatas i elektricitetsver-
kets kraftnät. Kostnaderna för anläggningen beräknades kunna
betalas av på fyra år, beräknat på det då höga kolpriset.
92
Alla kost-
nader för anläggningen skulle inte falla på gatukontoret, utan de
kostnader som hade att göra med anslutningen till elnätet skulle
belasta elektricitetsverket. Tillvaratagandet av värme skulle bespara
gatukontoret cirka 18 000 kronor per år för el som det tidigare köpt
in för att driva förbränningsanläggningen.
93
I detta förslag 1940 framställdes inte tillvaratagandet av värme som
något prioriterat utan motiverades med kristiden och de ekonomiska
fördelar tillvaratagandet skulle innebära. På detta sätt skilde sig
denna argumentation från tillvarataganderegimens syn på avfallets
värde, som såg avfallets bruksvärde som skäl nog för att utveckla
kvittblivning genom tillvaratagande. Andra världskriget och den
kristid Stockholm upplevde förändrade synen på förbränningens
potentiella nyttiggörande. Staden motiverade tillvaratagandet av
värme i förhållande till kostnaderna för andra källor till värme eller
elektricitet. Det fanns dock förhoppningar om att tillvaratagandet
av värme, när systemet var utbyggt, skulle kunna fortsätta även efter
kriget och då vara ekonomiskt fördelaktigt för staden:
Då gatunämnden nu med hemställan om godkännande framläg-
ger det här beskrivna förslaget till stadsfullmäktiges prövning, vill
nämnden – förutom önskvärdheten av att alla tillgängliga bränsle-
källor såvitt möjligt utnyttjas under den nu rådande bränslebristen
– framhålla, att förslaget enligt de verkställda kalkylerna och såsom
planen för anläggningens finansiering upplagts, såvitt nu kan be-
dömas, synes vara fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt även efter
en återgång till mera normala förhållanden, samt att dess förverk-
ligande torde få anses vara av intresse såväl för gatuförvaltningen
som elektricitetsverket.
94
Industriverksstyrelsen, den kommunala nämnd som hade hand
om bland annat elektricitet, undersökte alternativ till elförsörjning
under kristiden och tillstyrkte gatukontorets ansökan om anslag.
Trots att senare beräkningar visade att en utbyggnad av förbrän-
Dostları ilə paylaş: |