stadens sopor
134
skrev i ett utlåtande 1936 att ett sådant tillvaratagande inte kunde
komma på fråga eftersom det inte gav någon ekonomisk vinst och
dessutom skulle göra anläggningen onödigt komplicerad.
110
I en
redogörelse för förbränningsanläggningen från 1939 nämns tillva-
ratagandet av avfallsprodukter kort i dessa ordalag:
Enär möjligheterna att ekonomiskt tillvarataga biprodukter ur
soporna numera äro mindre än förut, har man vid den nya anlägg-
ningens planläggning ej räknat med urplockning av skrot, lump
och papper, utan i stället strävat efter att få en möjligast enkel
anläggning, i vilken avfallet föres till ugnarna på så direkt väg som
möjligt, och utan att personalen kommer i beröring med avfallet.
111
Ytterligare en anledning till att sortering och tillvaratagande över-
gavs menade Tingsten 1929 var att arbetsförhållandena var dammiga
och osunda.
112
Det man eftersträvade var en enkel, kostnadseffektiv
och maskinell hantering utan beröring av människohänder. I den
hanteringen fanns det inte plats för sortering och kategorisering
utifrån materialtyp eftersom det skulle kräva mer närkontakt med
avfallet och en längre process i avfallshanteringen.
113
I fullmäktigehandlingar och gatukontorets årsberättelser nämns
inte att det fanns ett fortsatt tillvaratagande av icke brännbart avfall
i privat regi vid Lövsta.
114
Även om den kommunala ekonomin inte
sades tillåta tillvaratagande fanns en sedan länge etablerad och orga-
niserad skrothandel i Sverige.
115
Under 1930-talet sjönk de tidigare
höga skrotpriserna men svenska regleringar av skrotbranschen och
skrothandlarnas internationella samarbeten visar ändå att det var
en viktig handel.
116
Under andra världskriget och därefter var skrot
en eftertraktad vara.
117
Vid Lövsta fanns en entreprenör som mot
årlig avgift tillvaratog skrot ur tippat avfall och ur den slaggen.
118
Det kommunala tillvaratagandets marginella fortlevnad i form
av gödselförsäljning var dels en rest av en tidigare praktik, dels,
när det gällde sållningen, ett sätt att underlätta den huvudsakliga
kvittblivningen genom förbränning. Förbränningen var den domine-
rande strategin. Till skillnad från under första världskriget förekom
ingen betydande diskussion om tillvaratagande av avfallsmaterial
under andra världskriget, även om nyttiggörandet av förbränningen
från resurs till belastning
135
uppvärderades. Under krigsåren var det i stället ovanligt tyst om
avfallsfrågan – en tystnad som bör tolkas som att den inte utgjorde
något problem utan att avfallsmängden höll sig inom ramarna för
vad staden hade kapacitet att hantera med förbränning. Att gatu-
kontoret efter 1938 enbart nämnde tillvaratagande som ett mindre
komplement till förbränningen måste ses i ljuset av att staden nyss
hade investerat i en stor förbränningsanläggning som i huvudsak
uppfyllde de krav som fanns på kvittblivning.
Tystnad och konsensus om en oproblematisk hantering
Hur renhållningen diskuterades och vilka handlingsutrymmen
som aktörerna upplevde sig ha bidrar till förståelsen av förbrän-
ningsregimen. Staffan Högberg, som skrivit om Stockholms his-
toria, beskriver att partipolitiken utvecklades i Stockholm efter att
proportionella val införts 1909, och särskilt efter 1920 då politikerna
fick mer makt i stadshuset på bekostnad av tjänstemännen.
119
Under
1940- och 1950-talen var de politiska motsättningarna i fullmäktige
större än tidigare.
120
Kan det vara så att även kvittblivningsfrågan i
högre grad blev partipolitiskt intressant efter 1920?
Vad renhållningen och kvittblivningen beträffar märks inte den
turbulens som Högberg beskriver. Under perioden fanns i stort
sett inga meningsskiljaktigheter i frågan om avfallets kvittbliv-
ning utöver en mindre konflikt beträffande en avstjälpningsplats
för byggnadsavfall i Mälaren.
121
Någon partipolitisk diskussion om
vilken kvittblivningsstrategi som skulle väljas eller utvecklas fördes
inte heller. Frågan restes egentligen bara i förbränningsutredningen
och då mer som en fråga för tjänstemännen.
122
Såväl i utlåtandet
om en planerad anläggning 1936 som i beskrivningen av den fär-
diga anläggningen 1938 framhöll utredningen experternas roll.
123
Till skillnad mot tidigare, då Tingsten som expert framstod i egen
person, var dock denna expertis utan egen röst, den bara nämndes,
med namn och titlar, för att visa tillförlitligheten i beräkningar och
föreslagen teknik. De som verkade i kvittblivningsfrågan framstår i
mitt källmaterial som en tyst och anonym grupp kommunaltekniska
experter som såg till att frågan blev löst på enklaste sätt.
stadens sopor
136
Att frågan inte blev föremål för debatt kan tolkas som att förbrän-
ningen som praktik fungerade relativt smärtfritt. Inte ens ekonomin
kring förbränningen var ett diskuterat område, trots att hanteringen
var kostsam och att kostnaderna ökade när avfallsmängderna steg.
Ökade kostnader för löner överlag
och för tippläggning togs dock
upp.
124
Att kostnaderna för tippläggning togs upp i budgetförslag
berodde på att de ofta var oväntade. Egentligen var det billigare att
lägga avfall på tipp än att bränna det: i början av 1950-talet sades
tippning kosta 5,30 kronor per ton och förbränning 8,93 kronor per
ton.
125
Trots denna stora skillnad diskuterades inte förbränningens
kostnader även om viljan och tvånget att hålla renhållningen inom
vissa ekonomiska ramar påtalades.
126
Det huvudsakliga problem som politiker, tjänstemän och exper-
ter tog upp var avfallets mängd i relation till stadens kapacitet för
kvittblivning. I början av perioden var problemet främst att det inte
fanns någon ordnad kvittblivning utan att kvittblivningen byggde
på provisoriska åtgärder som skräpade ned, var onödigt dyra och
saknade långsiktighet. Under senare delen av perioden betraktades
avfallet som ett problem på grund av att dess mängd växte över den
kapacitet som staden hade för kvittblivning. Förbränningsregimens
hantering var i ljuset av detta rationell i flera bemärkelser. Den sågs
som kostnadseffektiv i förhållande till den provisoriska hanteringen,
förenklade såväl avfallet som hanteringen och sågs till skillnad från
tippningen som en långsiktig lösning för framtiden.
Kvittblivningsfrågan verkar alltså ha varit politiskt ointressant
och relativt bekymmersfri 1928–1957. Det rådde samförstånd om att
avfallet skulle destrueras genom förbränning. Kvittblivningsfrågan
var föremål för handling, det visar den utbyggda förbrännings-
regimen och dess utveckling, men varken politiker eller tjänstemän
diskuterade frågan nämnvärt.
Avfall som en estetisk fråga
Tidigare kapitel har visat att företrädare för renhållningen och
politiker i fullmäktige delade uppfattningen att avfallet hade ett
bruksvärde som borde motsvaras av ett marknadsvärde. Som detta
Dostları ilə paylaş: |