stadens sopor
122
utbredning. Minskningen av dessa kategorier ledde i förlängningen
till att det tillvaratagande och den försäljning som fortfarande pågick
helt upphörde, vilket stärkte förbränningsregimen.
Mängden avfall från handel och industri kommenterades av gatu-
kontoret.
56
Ökningen av denna kategori
efter kriget kan ha berott
på en ökad mängd verksamheter i staden, men också på att avfall
från handel och industri tidigare i högre grad användes på andra
sätt, till exempel såldes som avfallsråvaror, och inte lämnades till
den kommunala hanteringen. Som nästa kapitel kommer att visa
var skrymmande avfall, till vilket förmodligen en del av industri-
avfallet hörde, en svårighet för förbränningsregimen under 1960-
talet eftersom det inte gick in i förbränningsugnarna.
Under den
period som detta kapitel behandlar framställde inte gatukontoret
den ökade mängden industriavfall som ett problem.
Hushållssoporna var den största kategorin, och mängden ökade.
Ökningen berodde till stor del på att stockholmarna blev fler. Ansva-
riga myndigheter ansåg även att mängden avfall per individ ökade.
I en undersökning inför byggandet av den nya förbränningsanlägg-
ningen 1938 fastslogs att sopvolymen per individ i Stockholm – 1 500
liter per år – var två till tre gånger så stor som i andra jämförbara
städer i och utanför Sverige. Vikten sades däremot vara jämförbar
med andra städers.
57
Det är vanskligt att jämföra avfallsmängder
eftersom mätteknikerna och grunderna för mätningen sällan är
riktigt jämförbara, men Stockholmssopornas volym berodde nog
på deras något speciella sammansättning, mer om den nedan. I
diagram 7 har jag räknat ut hushållssoporna i kilo per invånare och
år. Av trendlinjen framgår att mängden ökade.
Hushållssoporna bestod förmodligen i början av perioden av
ungefär detsamma som under föregående period. Förpackningar av
mestadels papper samt tidningar blev dock allt vanligare, särskilt
efter kriget. Tom Björklund skriver i sin bok om reklamen 1920–1962
att de fyra förpackningsmaterialen glas, metall, papper
och plast
ökade markant i mängd under hela 1950-talet och i början av 1960-
talet. Vikten producerade glasförpackningar mer än fördubblades
mellan 1950 och 1962 och vikten metallförpackningar näst intill
tredubblades. Plastens ökning var än mer slående. 1950 var plastens
från resurs till belastning
123
genombrottsår och därefter skedde en enorm och i stort sett expo-
nentiell ökning.
58
En anledning var att
varor förpackades mer som
en följd av att till exempel snabbköp och självbetjäning slog igenom.
En annan anledning var att nya produkter, såsom barnmat, slog
igenom på 1950-talet.
59
Den stora andelen papper kommenterades i samtiden som något
som utmärkte Stockholmssoporna. Provtagningar under det sena
1930-talet visade att Stockholms avfall till 45 viktprocent bestod av
papper.
60
Detta kan kopplas till tidens tidningskonsumtion. Enligt
en stor undersökning av den privata konsumtionen i Sverige gjord i
slutet av 1950-talet steg upplagorna på både tidningar och tidskrifter
mellan 1938 och 1955. Den största ökningen stod tidskrifterna för –
under de dryga femton åren mer än fördubblades deras upplagor.
61
Undersökningen visade också att ökningen var något
högre i större
tätorter: en stor Stockholmstidning som
Dagens Nyheter hade en
brantare upplageökning än tidningar i genomsnitt.
Dagens Nyheter
fördubblade sin upplaga mellan 1933 och 1943 och ökningen fortsatte
därefter.
62
Papperets betydelse för avfallsmängden framgår av att
gatukontoret ansåg att den privata pappersinsamlingens omfatt-
Diagram 7. Hushållssopor per person och år 1929–1965 (kilo).
Källa: GK 1929–1965; USK 2005, s. 55.
Anm.: För diagrammets förutsättningar se appendix s. 250.
250
200
150
100
50
0
1929
1932
1935
1938
1941
1944
1947
1950
1953
1956
1959
1962
1965
Hushållssopor per
person
Linjär (hushållssopor
per person)
stadens sopor
124
ning gav stora utslag på den avfallsmängd som
kommunen hade
att hantera.
63
Det vi idag kallar grovsopor var med undantag av flyttmånaden
oktober förmodligen ett mycket litet problem.
64
En anledning var
att det inte fanns någon kommunalt arrangerad hantering av denna
typ av avfall. Stockholmarna samlade i stället bråte och skräp i sina
vindskontor, vilket märktes under de vindsröjningar i brandskydds-
syfte som genomfördes 1938 och 1940.
65
Även om möbelindustrin
utvecklades under 1930- och 40-talen var konsumtionen begränsad
och man kan förmoda att det privata tillvaratagandet av det som
skulle ha kunnat bli grovsopor var relativt stort.
66
Hur hanterades det samlade avfallet?
I början av perioden gick
soporna samma väg som tidigare, de samlades in och fördes till
någon av soplastningsstationerna i innerstaden och därifrån med
tåg till Lövsta. En mindre del fördes med tåg till gödselkunder
utanför Stockholm. Eftersom staden växte behövdes en utbyggd
renhållningsorganisation. 1947 tillkom ett renhållningsdistrikt och
en soplastningsstation i Årsta. 1948 införlivades Spånga–Hässelby
med Stockholm och det västra renhållningsdistriktet delades. En
ny station anlades 1949 i Bromma, därifrån skulle sopor föras till
Lövsta med traktortåg.
67
Vid Lövsta togs också
avfall emot direkt
från enskilda större firmor och entreprenörer och dessutom behand-
lades där fram till år 1961 avfall, inklusive latrin, från omkringlig-
gande kommuner.
68
Förutom Lövsta fanns det soptippar runt staden som användes
av kommunen och av enskilda. I Bromma fanns två tippar, en vid
Fredrikslund fram till 1936 och en vid Ulvsunda fram till 1938, vid
Blåsut fanns en som tog emot hushållssopor från södra ytterstaden
fram till 1939 och industriavfall fram till 1945. En orsak till att dessa
tippar lades ned sades i en senare daterad beskrivning vara klagomål
från närboende. När tippen vid Blåsut lades ned skapades en ny i
Skrubba. Huruvida den användes för hushållssopor är oklart,
i slutet
av 1950-talet användes den enbart för industriavfall och några tippar
för hushållssopor sade sig staden då inte utnyttja. En del gatuavfall
användes som utfyllnad och en del skickades till Lövsta.
69
När riv-
ningarna av nedre Norrmalm började på 1950-talet uppkom stora