stadens sopor
112
sina tomter.
18
Även experter anmärkte på hanteringen. Teknikern
och dåtidens främsta expert på Stockholms vatten, professor Klas
Sondén, uttalade sig i en tidning om att tippningen av icke brända
sopor förorenade Stockholms dricksvatten. De mindre sophögar i
Stockholms ytterområden där mycket avfall dumpades började också
bli mer problematiska när Stockholm växte och kommuninvånare
blev grannar med stinkande och eldhärjade soptippar.
19
Den provisoriska dumpningen kritiserades av allmänhet och exper-
ter, främst i dagspressen.
20
Denna kritik sågs inte som betydelse full
av företrädare för renhållningen under det tidiga 1930-talet. Den
nyss pensionerade Tingsten svarade på kritiken i en tidningsarti-
kel där han menade att oron för sopornas förorenande bara var en
känslosak eller en estetisk fråga. Dumpningen i vatten hade inga
negativa hygieniska konsekvenser.
21
Efter avfallsuppdelningens upphörande fortsatte förbränning
att utredas, och tidningarna skrev hoppfullt om de nya planerna
på ugnar. Tanken var bland annat att lägga ugnar mer centralt, att
man kunde slippa både sopstationerna inne i staden och de långa
transporterna ut till Lövsta. I alla förslag ingick tanken på att vär-
men från förbränningen skulle tas tillvara.
22
Malmö utredde liksom
Stockholm möjligheterna till förbränning. När Malmös utredning
refererades i en teknisk tidskrift 1928 sades att man där kommit
fram till att det blev för dyrt för staden och att avfallet hellre kunde
användas till utfyllnad. Värme- och sanitetsteknisk tidskrift refererade
Malmös sopförbränningskommittéutlåtande:
Bland fackmän vore också den åsikten så gott som uteslutande
gällande, att om en stad icke är därtill nödsakad på den grund att
soporna ej kunna blivas kvitt på annat sätt, borde sopförbränning
ej införas.
23
I Göteborg hade chefen för renhållningsverket, Anton Anderberg,
skickats ut på studieresa i Storbritannien och Nederländerna för att
studera kvittblivning. Han kunde konstatera att en mängd olika
metoder användes (förbränning, kompostering, tippning i havet,
sortering och försäljning). Den metod Anderberg såg som mest
fördelaktig var tippning på land till utfyllnad och för att bygga
från resurs till belastning
113
upp till exempel kricketbanor och trädgårdar. Denna metods stora
fördel var att den var billig.
24
Stockholms renhållningstjänstemän åkte också på studieresor.
Utökad förbränning hade framhållits redan i en reseberättelse av
inspektören vid renhållningsverket A. H. Carell från 1910-talet. Han
konstaterade att Stockholm var relativt ensamt om ett kommunalt
system med sortering och försäljning av avfall. Eftersom systemet
inte fungerade särskilt bra, allmänheten sorterade inte fullgott och
det var dyrt och gav ringa inkomster, menade han att förbränning
var en metod som Stockholm borde undersöka närmare.
25
1924
åkte chefen för renhållningsverkets avdelning i Lövsta, Hjalmar
Forssman, till 14 städer i Tyskland, Schweiz, Nederländerna och
Storbritannien. Hans rekommendation för Stockholm var också
förbränning men med en fortsatt källsortering i brännbara och icke-
brännbara sopor – detta för att möjliggöra en mindre komplicerad
ugnstyp och underlätta förbränningen. Förbränningen motiverade
han knappt men mellan raderna skymtade synen på avfallet som
osäljbart. Fördelningen i brännbart och icke brännbart menade han
skulle vara lättare att förstå för husmödrar och tjänare.
26
Tingstens
efterträdare som gatudirektör, Nils Knut Sundblad, och Forssman
gjorde 1929 en studieresa till ett antal städer i Tyskland, Schweiz,
Belgien, Nederländerna och England. När det gällde kvittblivning
var det uttryckligen förbränning de studerade och inte andra meto-
der. De menade att förbränningsanläggningarnas teknik förbättrats
avsevärt de senaste fem åren så att anläggningar nu kunde bränna
allt avfall, till skillnad från ugnen i Lövsta som enbart kunde bränna
skräpsopor. Tekniken gjorde det också möjligt att ha förbrännings-
anläggningar centralt i staden.
27
I en artikel i Stockholms-Tidningen
som tog upp deras resa uttalade sig Sundblad om att Stockholm
behövde en ordentlig modernisering vad gällde avfallets hela väg från
hushållen till kvittblivning, och en sådan modernisering innebar
förbränning av allt slags avfall:
Stockholms renhållningsverk står för närvarande inför en […] länge
behövlig modernisering. Det behövs här moderna förbränningsan-
stalter för avlägsnande av gårds- och gatusoporna.
28
stadens sopor
114
Sundblad karakteriserades i efterhand av borgarrådet Yngve Larsson
som en man med ”hög […] uppskattning av teknologiska synpunkter
och teknisk sakkunskap”.
29
Sundblad blev på grund av samarbets-
svårigheter med Yngve Larsson inte särskilt långvarig på sin post
som gatudirektör utan ersattes redan 1935 av Larsson.
Till skillnad från sina efterträdare menade Tingsten fortfarande
att tillvaratagande var att föredra framför andra kvittblivnings-
metoder. I en intervju 1929 sade han att kvittblivning nu var ett
större problem än tidigare eftersom avfallsmängden ökade samtidigt
som bristen på gödseldugliga ämnen förvärrades. Tingsten återkom
också till sitt tidigare mantra: inget system kunde fungera överallt
och i alla lägen, det bästa var att ha en kvittblivning som vilade på
flera strategier.
Helst bör instrumentet för sopornas undanröjande vara försett med
många strängar, att allt efter omständigheterna, spela på, såsom
exempelvis i Stockholm är fallet. Där kan samtidigt pågå: upp-
läggning av en del av avfallet, en annan dels försäljning till gödsel,
förbränning såväl å fältet som i ugnar jämte i senare fallet därmed
förenad ordnad lumpsamling. Att vara hänvisade till ett enda,
kanske ömtåligt förfarande, då sopfloden väller fram eller något
missöde inträffar, kan försätta vederbörande stadsmyndigheter i
den största förlägenhet.
30
Tingsten hävdade att Stockholms sopor visade på mycket slösaktig-
het hos befolkningen. Han ansåg dock att inte alla samhällen fick
problem med kvittblivning: i länder ”vars befolkning ha naturlig
läggning för sparsamhet” alternativt tvingats till sparsamhet av
världskriget fanns inte samma problem med kvittblivning som i
Stockholm. Avfallets sammansättning kunde ses som en spegelbild
av samhällets allmänna ekonomiska sinnelag.
31
Stockholmare hade
det med ”föga återhållsamhet tillämpade kasta-bort-och-köpa-nytt-
förfarandet” och att administrera Stockholms kvittblivning var en
knepig uppgift.
32
Den tidigare källsorteringen försvarade Tingsten
med att den i någon mån gottgjorde samhällets slösaktighet.
33
Ett visst tillvaratagande fanns kvar. Vid Lövsta togs papperssopor
tillvara och såldes till pappersbruk, plåt såldes till skrothandlare
Dostları ilə paylaş: |