avfall som svinmat
103
Avfallets förändrade värde
Under andra hälften av 1920-talet gav Stockholms stad upp större
delen av det kommunalt organiserade tillvaratagandet, även om
visst gödselavfall fortfarande såldes och likaså pudrett. Det var en
förändring som hade skett gradvis genom att praktiken för kvitt-
blivning sedan början av 1920-talet hade inneburit att en allt större
del av avfallet dumpades. Tillvaratagandets idé var dock trögare än
dess praktik och oviljan att kännas vid dumpningen kan utläsas av
den redovisade statistiken, där mängden avfall som gick till tipp
inte redovisades i tabellform förrän 1929.
139
För att försöka förklara
tillvarataganderegimen och dess upphörande diskuterar jag i detta
kapitelslut synen på avfallets värde och dess förändring samt sum-
merar hur regimen reagerade på de utmaningar den stod inför
under perioden.
Förutom att svinmatsdiskussionen visar att avfall under det tidiga
1900-talet tillmättes ett värde framgår detta av en samtida diskussion
om äganderätten till avfall. Den skedde bland annat i anslutning till
svinmatsfrågan, där äganderätten till köksavfallet på diskussions-
stadiet blev ett dilemma eftersom denna fråga vållat svårigheter i
föregångsstaden Charlottenburg. Där hade en stark opinion drivit
frågan till domstol. Många menade sig förlora på den kommunala
insamlingen, främst lumphandlare och fastighetsägare som tidigare
kunnat handla med avfallet på egen hand. För att undvika denna
konflikt i Stockholm kom svinmatsförespråkarna med förslaget att
låta lägenhets- och fastighetsägare välja mellan att ta hand om sitt
eget avfall och att låta staden hämta matavfallet mot att få hämt-
ningskärl och slippa ansvar och utgifter för hanteringen.
140
Detta var
också beredningsutskottets linje i ett utlåtande i svinmatsfrågan 1910.
Beträffande äganderätten till köksaffallet må anmärkas, att denna
naturligen tillkommer de särskilda hushållen, men då affallet för
dessa i allmänhet är värdelöst och deras önskan endast är att på bil-
ligaste sätt blifva det kvitt, aflägsnas det med annat affall och staden
tager det omhand för att föras ur vägen, hvarvid staden naturligen
äger efter godtfinnande förfoga däröfver. För att dock bereda dem,
som öfverlämna affallet till staden, en förmån torde staden böra
stadens sopor
104
kostnadsfritt tillhandahålla dem lämpliga och väl rengjorda behål-
lare för affallets uppsamlande.
141
Slakthus- och saluhallsdirektören Sandeborg ansåg att vars och ens
rätt till sitt avfall talade för att staden skulle anlägga en kommunal
svinuppfödning och inte sälja avfallet vidare till privata uppfödare.
Han hävdade att det fanns en risk för att stockholmarna skulle
bojkotta sorteringen om de inte fick se resultat av sitt mödosamt
sorterade köksavfall i form av fläsk som tydligt kom från en kom-
munal verksamhet och inte gett profit till någon privat aktör.
142
Det matavfall som stockholmarna gett bort gratis skulle komma
dem själva till del.
Det var inte bara avfallets producenter, hushåll och fastighetsägare,
som kunde tänkas intressera sig för avfallet. Åtgärder mot lump-
samlande och sjoxning, det vill säga att plocka avfall från behållare
på gårdar, åkdon eller renhållningsverkets stationer, diskuterades
ett flertal gånger under perioden, delvis därför att det ansågs vara
hälsovådligt.
143
Dessutom ansågs staden kunna förlora ekonomiskt
på sjoxningen, särskilt det sjoxande som utfördes av renhållnings-
verkets egna kuskar. Trots att en utredning om äganderätten till
soporna kom fram till att avfall var att betrakta som herrelöst gods
föreslog den en förordning enligt vilken det skulle vara straffbart
med böter från 5 till 100 kronor att plocka ur soporna. Anledningen
var att man ansåg att sjoxningen var så utbredd att ”betydliga vär-
den” i form av bland annat lump, glas och gummi som annars kun-
nat komma renhållningsverket till godo på detta sätt försvann.
144
Förslaget debatterades i fullmäktige i april 1919. Det var ett av de
första sammanträdena efter det första fullmäktigevalet med allmän
och lika rösträtt, och fullmäktige dominerades i knapp majoritet
av socialister.
145
Debatten kom att präglas av ett klassperspektiv.
Socialisten Fredrik Ström tog kuskarnas parti och raljerade över
att denna fråga av marginell ekonomisk betydelse överhuvudtaget
diskuterades. Att ta tillvara något som andra kastat bort som vär-
delöst borde inte jämställas med stöld, sade han.
146
Mot sig hade
han renhållningsverket, vars direktör Tingsten i en senare skrivelse
ytterligare påtalade behovet av att åtgärda sjoxningen. Det blev också
avfall som svinmat
105
beredningsutskottets linje.
147
Dessa diskussioner tillsammans med
svinmatsdiskussionen visar att avfallets bruksvärde tillmättes stor
betydelse och ansågs motsvaras av ett marknadsvärde.
Svinmatsinsamlingen har förklarats som ett kristidsprojekt. Jag
har visat att frågan väcktes långt tidigare och måste förstås som ett
utslag av en norm om det riktiga i att ta tillvara avfall. Företeelsen
att på olika sätt använda avfall som svinmat, som man hade gjort i
Stockholm strax före sekelskiftet 1900 (även då med dåligt resultat)
och som man gjorde på andra håll i Sverige och utomlands,
148
kan
knappast ses som enbart en renhållningsfråga utan var en del av ett
övergripande ideal om tillvaratagande. Detta ideal är också förkla-
ringen till att ett annat intresse än renhållningens kunde inverka på
renhållningens praktik och det utgjorde en påverkande faktor som
stödde tillvarataganderegimens stabilitet och tröghet.
Att svinmatsprojektet bekräftar tillvarataganderegimens idé om
avfallet som värdefullt framstår än tydligare mot bakgrund av att
projektet gick utanför det befintliga tekniska och administrativa
systemet för avfallshantering. Under de första åren som projektet
pågick investerade staden i att bygga ut systemet. Införandet av
svinmatsinsamlingen krävde relativt stora resurser i form av mate-
riel, transporter och administration, och detta under kristiden då
kostnaderna var höga. Projektet borde tett sig riskabelt men grund-
tanken om avfallets värde var starkare än de farhågor som bland
andra Tingsten hyste.
Svinmatsinsamlingen var det sista starka uttrycket för önskan att
realisera avfallets bruksvärde i intäkter till staden. Nygård skriver
att man i Finland i slutet av 1920-talet diskuterade möjligheterna
att med förebild i diverse utländska försök förmera avfallets värde
i någon användbar slutprodukt, framförallt lätthanterlig gödsel.
149
Någon sådan diskussion fördes inte i Stockholm, där man i stället
ganska tvärt övergav tanken på tillvaratagande genom försäljning
i samband med att svinmatsinsamlingen lades ned. Att all upp-
delning av avfall upphörde föranledde inte ens någon diskussion i
fullmäktige. En skribent i Nya Dagligt Allehanda tyckte dock att
det var ”ett synnerligen märkligt beslut” att det projekt som hade
diskuterats så länge plötsligt övergavs utan att det hördes några
Dostları ilə paylaş: |