Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 100 visserligen att införandet påskyndades men också att alla former av materialanskaffning blev dyrare än de annars skulle varit. De ini- tiala kostnaderna kom att sätta spår i den kommunala svingårdens och matavfallsinsamlingens korta och fiaskobetonade historia. 118 Inledningsvis inrättades en kommunal svingård om 500 svin, men slakthus- och saluhallsstyrelsen, som fick hanteringen på sitt ansvar, skulle också arbeta för att hitta privata köpare av svinmaten. 119 När försöket utvidgades blev frågan om staden kunde och borde räkna med att det fanns en extern efterfrågan på matavfall eller om den kommunala svingården skulle utvidgas. 120 Försäljningen av mat- avfallet gick av allt att döma inte särskilt bra 121 och den upphörde 1924. 122 Liksom försäljningen till privata gårdar blev de kommunala svingårdarna relativt omgående en ekonomisk belastning. Trots det utvidgades verksamheten med fler svin, svingårdar och stationer för kokning av avfall. Staden visade sig villig att satsa på verksamheten och 1920 beviljades ytterligare anslag till en utvidgning av svin- gårdsrörelsen. 123 Under det tidiga 1920-talet förutsåg man minskade intäkter och betydligt ökade utgifter framförallt på grund av ökade lönekostnader. 124 I ett försök att rädda ekonomin i projektet köptes motorfordon in för att minska behovet av arbetskraft och en tre år gammal svinmatsstation vid Sveaplan lades ned och såldes med förlust. 125 1925 sades arrendekontraktet upp för en av de gårdar där staden drev svinuppfödning. 126 I början på 1920-talet ifrågasattes svingårdarna och hanteringen av matavfall av det nybildade stadskollegiet, som efter en omstöp- ning av stadens administration ersatte beredningsutskottet som Stockholms ”regering”. Till skillnad från beredningsutskottet bestod stadskollegiet av delvis avlönade ledamöter i form av så kallade för- troendeämbetsmän: sex borgarråd som ansvarade för varsin rotel. Detta innebar en tätare koppling mellan stadens olika organ och en minskad makt för tjänstemännen. 127 Stadskollegiet hävdade att de inkomster som slakthus- och saluhallsnämnden räknade med var för små med tanke på att verksamheten var riskabel och arbetskrävande. Stadskollegiet hade också gått igenom tidigare års budgetförslag och budgetresultat och funnit att beräkningarna sällan motsvarats av verkligheten samt att vissa kostnader, framförallt amorteringar av avfall som svinmat 101 anläggningskostnaderna, inte medtagits i beräkningarna förrän de senaste åren. Detta gjorde att även de tidigare årens resultat var att betrakta som dåliga. Stadskollegiet förklarade att svingårdsrörelsen var en kristidsanläggning och ifrågasatte om det var försvarbart att fortsätta driva den. På grund av omläggningar och besparingar som slakthus- och saluhallsnämnden planerade ville stadskollegiet ändå avvakta med nedläggningen. 128 Det nybildade stadskollegiet hade av allt att döma betydligt strängare krav på ekonomisk avkastning än de tidigare inflytelserika tjänstemännen. Förutom ekonomin kritiserades hygienen på grund av att kär- len i vilka köksavfallet samlades in inte gjordes rena. Ett annat bekymmer var att stockholmarna inte visade tillräckligt intresse för insamlingen, hushållen lät en hel del köksavfall gå i behållaren för gödselsopor. Detta innebar att köksavfallet inte räckte som föda för svinen utan måste kompletteras med annat foder, vilket naturligtvis innebar en kostnad. 129 Till dessa problem kom sjukdomar i svinbeståndet. 1926 drab- bades svingårdarna av svinpest i en sådan omfattning att cirka fyra femtedelar av svinen dog under loppet av någon månad. Detta blev dödsstöten för svinmatsprojektet, och slakthus- och saluhallssty- relsen ansökte om en avveckling av de kommunala svingårdarna och ett upphävande av bestämmelsen om tredelning. 130 Den enda instans som opponerade sig mot avvecklandet var sundhetsinspek- tören, som ansåg att matavfallet skulle förorena Mälaren om det hanterades som övriga hushållssopor. I praktiken var dumpande i vattnet vid Lövsta nämligen nu den gängse metoden för att bli av med Stockholms avfall. 131 Beslutet blev dock att verksamheten skulle avvecklas. 132 Slakthus- och saluhallsstyrelsen hade räknat med att svingården skulle gå med förlust även det sista året, men denna förlust blev mer än tre gånger så stor som beräknat. Detta förklarades med svinpesten och en depression på fläskmarknaden. 133 När staden summerade kostnaderna för svinmatsprojektet konstaterades att de översteg intäkterna och att projektet inneburit ett ekonomiskt risktagande. 134 Eventuellt var detta fiasko enbart en del i en större fråga om misshushållning med stadens medel. Enligt den mång- stadens sopor 102 årige Stockholmspolitikern Yngve Larsson uttalade fullmäktige kritik mot kommunens hantering av livsmedelskrisen under kriget, som de menade hade präglats av vanskötsel och stora ekonomiska förluster. Det gjorde att sparsamhet kom att prägla budgetdebat- terna efter kriget. 135 En månad efter slakthus- och saluhallsstyrelsens ansökan om att tredelningsbeslutet skulle upphävas inkom gatunämnden med en ansökan om att delningen av gödselsopor och skräpsopor skulle upphöra. 136 Skälet var enligt gatukontoret att det inte fanns avsätt- ning för gödselsoporna. Trots en minskande mängd gödselsopor var efterfrågan så låg att det mesta lades i upplag vid Lövsta. Mat- avfallet, som tidigare setts som betydande för att få gödselavfallet sålt, ansåg man nu inte hade något att tillföra, i praktiken hade matavfall dessutom hamnat bland gödselsoporna utan att efter- frågan på gödselsoporna för den skull ökat. Skräpsoporna som en möjlig inkomstkälla om man sålde avfallsråvaror nämndes inte i dessa handlingar. I praktiken hade det skett en förskjutning mot mer dumpning, och vid Lövsta började man hösten 1923 planera och bygga för att kunna hantera framförallt de gödselsopor som inte såldes – de skulle nu dumpas vid strandkanten. 137 Snart visade det sig att merparten av gödselsoporna dumpades på detta sätt: under år 1925 kom 2 951 järnvägslaster till Lövsta, varav 2 500 dumpades vid sjöstranden och endast 451 såldes till lantbruk via pråmar. De 8 442 ton gödselsopor som rensades ut från skräpsoporna lades också i upplag vid sjön. 138 Genomförandet av svinmatsinsamlingen växte snabbt från ett mindre försök till en verksamhet som gällde hela staden. Denna hastighet kan till stor del förklaras med första världskriget och den kristid som Sverige upplevde. Kristiden kan också ses som en del av förklaringen till tillvarataganderegimens tröghet, eftersom den för- modligen innebar en allmän betoning på sparsamhet med material. Efter kriget blev den minskade efterfrågan på gödsel alltmer kännbar och tillsammans med svinmatsprojektets misslyckande ledde det till slutet för tillvaratagandet som dominerande kommunal praktik. Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|