stadens sopor
106
invändningar.
150
En annan tidning uppgav att borgarrådet Yngve
Larsson sagt att alla myndigheter i staden var ense om att svingår-
darna skulle avvecklas.
151
Svenska Dagbladet tillhörde de få som
beklagade svingårdarnas nedläggande, som tidningen ansåg var
illa ur ”nationalekonomisk synpunkt”
och en följd av att kommu-
nalarbetarna hade fått för höga löner.
152
Trots sin tröghet och trots investeringar i teknik övergavs tillvara-
taganderegimen. De utmaningar som regimen ställdes inför kunde
inte hanteras inom regimen. En av de mest tydliga utmaningarna
var avfallets sammansättning. Den tekniska utvecklingen ledde med
början på 1910-talet till en stadigt minskad mängd gödseldugligt
avfall. Samtidigt ökade mängden skräpsopor; den stora ökningen
kom kring 1920. I förlängningen skulle denna utveckling leda till
att en kvittblivning som i första hand baserades på gödselförsäljning
upphörde. Men det stora problemet med kvittblivningen av gödsel
var inte dess minskande mängd utan den bristande efterfrågan.
Problemen med efterfrågan började framförallt
efter krigets slut
och ledde till minskade inkomster och till att staden sänkte priset
på gödselsopor. 1921 framställdes i efterhand som det år då försälj-
ningen som tillvaratagandestrategi inte längre räckte till.
Under sommaren 1921 visade det sig omöjligt att finna köpare
för alla de till Lövsta utkommande gödselsoporna, och man måste
därför på slaggtippen vid stranden lägga upp 402 vagnslaster so-
por, som icke kunde säljas. Åren 1923 och 1924 fann man sig
föranlåten att, till underlättande av denna sopuppläggning,
för en
kostnad av 32,990 kronor anordna en kabelbana för att ombesörja
transporten av soporna från viadukten till sjöstranden. Lossning
i pråm – för försäljning till lantbrukare – som år 1910 omfattat
6,000 järnvägslaster, hade år 1920 nedgått till 3,200 och utgjorde
1924 endast 497 vagnslaster. År 1926, då
utskeppningen endast
uppgick till 296 vagnslaster, fann man sig böra sälja en av verkets
tvenne bogserbåtar och avskriva 23 av dess 42 pråmar.
153
Mellan 1910 och 1925 sades mängden sopor som gick till förbrän-
ningsanläggningen eller brändes på bara marken stadigt öka. 1926
var man dock tvungen att lägga även skräpsoporna vid strand-
avfall som svinmat
107
kanten.
154
Som kvittblivningsmetod visade sig gödselförsäljningen
alltså bristfällig.
Med skräpsoporna förhöll det sig annorlunda. Amerikansk forsk-
ning har visat att marknaden för
skrot och lump var god under
1910- och 20-talet och att det under denna tid bildades interna-
tionella organisationer för skrothandlare som bland annat Sverige
hade representanter i.
155
Under första världskriget bildade svenska
skrotförbrukare bolaget Järnbruksförnödenheter och försökte däri-
genom få inflytande på skrotmarknaden.
156
1918 reglerades skrot- och
lumpmarknaden med en ny lag.
157
Mycket tyder alltså på att det fanns
en livaktig handel med avfallsråvaror. Renhållningsverkets inkom-
ster från skräpsoporna tyder också på att det fanns en efterfrågan:
den var i alla fall större än vad staden hade förväntat sig. Mäng-
den som såldes var dock inte tillräcklig för att försäljningen skulle
kunna betraktas som lyckad ur kvittblivningssynpunkt.
Dessutom
var hanteringen av skräpsopor kostsam, inte minst för att den var
arbetsintensiv. Under perioden 1910–1925 ökade lönerna för de kom-
munalanställda arbetarna. Stockholms renhållningsarbetare hade
1903 genom strejk bidragit till ett av de första kollektivavtalen, och
under 1900- och 1910-talet hade Tingsten som renhållningsdirektör
och kommunal tjänsteman i ett par viktiga konflikter medverkat
till kollektivavtal och bättre arbetsförhållanden för kommun anställda
arbetare. 1918 infördes kollektivavtal för kommunalanställda arbetare
i Stockholm, något som renhållningens tjänstemän inom Stock-
holms stad senare hänvisade till för att förklara verksamhetens
ökade kostnader.
158
Den ökande mängden skräpsopor bidrog också
till att göra denna hantering dyrare.
159
Till
de ekonomiska bekym-
ren hörde också de allt dyrare avtalen med järnvägen för att forsla
gödselsopor till kunderna.
160
Kostnaderna för järnvägen drabbade
dock hela hanteringen oavsett kvittblivningsmetod.
Jag menar att den ekonomiska verklighet som renhållningens
företrädare och stadens administration ställdes inför påverkade
föreställningen om avfallets värde. När avfallet under den här tiden
diskuterades som värdefullt var gränsen mellan bruksvärde och
marknadsvärde ibland oklar. Det förefaller som att en föreställ-
ning om att avfallet hade ett bruksvärde ledde till en tro på att det
stadens sopor
108
också hade ett marknadsvärde. Svinmatsprojektet visade med all
tydlighet att så inte var fallet. Men även den minskade efterfrågan
på gödselsopor och latrin talade för att avfallets marknadsvärde
var lågt. I kombination med renhållningens kostnader och stadens
sparsamhet kunde renhållningens företrädare inte längre
blunda för
att avfallsförsäljningen inte var så lönande som de hade hoppats.
Det som under 1800-talet hade kallats smutsguld var nu bara smuts.
I slutet av 1920-talet hade tillvarataganderegimen definitivt över-
givits. Det innebar, som nästa kapitel ska visa, inte att allt tillvara-
tagande
var över, men tillvaratagandet dominerade hädanefter varken
praktiken eller diskussionen om kvittblivning. Att tillvaratagande-
regimen upphörde innebar också att det kretslopp som innebar att
staden försåg den omgivande landsbygden med gödsel och i utbyte
fick livsmedel och förnödenheter nu till
stor del bröts och ersattes
av ett enkelriktat flöde.