109
kapitel 4
Från resurs till belastning
Förbränningsregimen etableras
1928–1957
Med undantag för decenniets början innebar 1930-talet en eko-
nomiskt god tid för Stockholm. Arbetsmarknaden inom service,
handel och förvaltning var god och det skedde en stor inflyttning
till staden samtidigt som stadens födelsetal ökade.
1
Den ekonomiska
tillväxten avbröts av andra världskriget. I Stockholms fullmäktige
manade man under kriget till sparsamhet och genomförde medvetna
standardsänkningar samt vidtog beredskapsåtgärder gällande gas
och elektrisk energi.
2
Sparsamhet med kommunala medel hade varit
ett genomgående tema i Stockholm under det tidiga 1900-talet och
var så även under och efter andra världskriget.
3
1928 presenterades den generalplan för Stockholm som sedan kom
att ligga till grund för såväl infrastruktursatsningar som ombyggna-
den av Norrmalm.
4
Från 1930-talet byggdes infrastruktur ut, bland
annat byggdes Slussen och Västerbron, staden byggdes också ut med
bostäder i utkanterna av innerstaden. Stockholm kännetecknades
överhuvudtaget av samhällsplanering och funktionalismen som idé
och praktik fick stort genomslag i stadsbilden.
5
Dessa strömningar
höll i sig under den period som detta kapitel beskriver. Under 1950-
talet förändrades den kommunala politiken mot fler skattefinan-
sierade investeringar.
6
Under 1930-talet rådde en kraftig ekonomisk tillväxt i hela lan-
det, och konsumtionen i Sverige ökade mer än någonsin tidigare.
7
Konsumentförpackade varor fick ett genombrott på 1930-talet, ett
sådant exempel var mjöl i papperspåsar.
8
Mellan 1930 och 1950 steg
stadens sopor
110
detaljhandelns försäljningsvolymer med 70 procent och livsmed-
elsförsäljningen fördubblades. I den senare kategorin stod föräd-
lade varor för den största ökningen.
9
Lågprisföretaget EPA som
grundades i början på 1930-talet kan ses som en symbol för en
ny typ av konsumtion som grundade sig på masstillverkning och
standardisering.
10
I slutet av 1940-talet introducerades snabbköpen
och självbetjäningen i Stockholm för att därifrån spridas snabbt i
Sverige. Dessa förändringar i handeln förutsatte förpackningar av
material som papper och metall.
11
Samtidigt med denna utveckling
fortsatte hästarnas och torrdassens antal att minska. De förändringar
i samhället som under 1920-talet lett till en ny sammansättning
av avfallet, mot mer skräpsopor och mindre gödselsopor, fortsatte
således under 1930-talet.
12
Föregående kapitel handlade om hur tillvarataganderegimen
gick mot sitt slut under 1920-talet. I detta kapitel ska jag redogöra
för framväxten av en ny avfallsregim – förbränningsregimen. Jag
kommer att diskutera förbränningsregimen och de kvittblivnings-
metoder staden använde i ljuset av avfallets förändrade mängd och
sammansättning. I vad mån spelade dessa faktorer en roll för valet
av kvittblivningslösning? Jag kommer också att redogöra för förbrän-
ningsregimens praktik och idé. Vad innebar den nya avfallsregimen
och hur utvecklades den under perioden? I vilken mån hade man
lämnat föreställningen om att ta tillvara och hur såg man på avfal-
lets värde? Slutligen kommer jag att sätta förbränningsregimen i
samband med en tid och ett Stockholm där funktionalismens ideal
om planläggning, rationalitet och modernitet formade samhällsut-
vecklingen.
Mot en förbränningsregim
Hur såg situationen vad gällde kvittblivningen i Stockholm ut strax
efter det att källsorteringen upphört? Vad kom att ersätta den tidi-
gare praktiken och hur diskuterade man framtida kvittblivning?
Vid mitten av 1920-talet hade gatukontoret näst intill slutat sälja
gödsel sjöledes. Förbränning praktiserades redan i mindre skala och
trots att förbränningsugnen i Lövsta byggdes om ett antal gånger
från resurs till belastning
111
för att kunna ta mer avfall översteg mängden brännbara sopor
kapaciteten för förbränningen. I brist på andra lösningar tippades
avfall bland annat i Mälaren vid Lövsta.
13
Det blev dyrt på grund
av att mer personal behövdes för den planlösa dumpningen. Drät-
selnämnden skrev i sitt budgetförslag för år 1925 att den
på grund av alltjämt ökad mängd skräpsopor sedan länge haft för
avsikt att föreslå anordnande av en ny skräpförbränningsanläggning.
Då behovet av ökade förbränningsmöjligheter synes bliva alltmera
kännbart, bör en dylik anläggning snarast komma till stånd. Utred-
ning härom pågår också, därvid särskilt frågan om lämplig plats för
anläggningen visat sig svår att lösa.
14
Senare års budgetredovisningar gör klart att denna utredning till-
sattes 1924 och från början var inriktad på att öka förbrännings-
kapaciteten. I ett första skede planerades för och beslutades om en
utbyggnad av den befintliga anläggningen i Lövsta.
15
I samband med
att avfallsuppdelningen upphörde 1927 hänvisade gatunämnden till
den utredning som gatukontoret tillsatt och till att denna utgick från
förbränning som lösning på det aktuella kvittblivningsproblemet
och som den mest realistiska kvittblivningslösningen för framtiden.
16
Under andra hälften av 1920-talet fördes således en diskussion
om utökad förbränning och tillämpades en praktik som till stor del
grundade sig på tippning av avfall. I väntan på en utbyggd förbrän-
ning hade bättre anordningar för att underlätta tippningen införts
och gatukontoret skrev att det inte var något problem att tillsvidare
dumpa avfallet:
Därest, såsom från vissa håll gjorts gällande, hygieniska betänklig-
heter skulle möta ett fortsatt uppläggande av soporna i vattnet vid
stranden – något som gatunämnden för sin del knappast kan finna
befogat – kunna upplagsplatser å land för avsevärd tid framåt beredas.
17
Denna möjlighet till dumpning, som tidigare knappt påtalats av
företrädare för stadens renhållning, var nu i stort sett obegränsad och
oproblematisk. Alla höll dock inte med. Tippningen vid strandkanten
kritiserades av boende vid Mälaren som fick ilandflutna sopor på
Dostları ilə paylaş: |