från
resurs till belastning
125
behov av tipplatser för rivningsmassor. Det blev anledningen till
att man planerade för Högdalstopparna och började tippa där. Dit
fördes även en del annat avfall.
70
Ett första praktiskt steg i riktning mot ökad förbränning var att
gatukontoret lät bygga om den gamla förbränningsanläggningen
från 1903 i Lövsta. Anläggningen bestod i början av 1930-talet av
sex ugnar och 1932 byggdes en av dem om för att kunna ta emot
mer avfall. Det slog väl ut, varför man året därpå byggde om de
övriga fem ugnarna.
71
När mer avfall kunde brännas
tippades min-
dre i sjön, 1934 bara 6 120 vagnslaster av de 12 798 vagnar som kom
till Lövsta.
72
Det kan jämföras med år 1931 då 9 058 vagnslaster
lossades vid stranden av totalt 14 298.
73
Som framgått ansågs inte
den gamla anläggningen värd att i längden behållas, den kunde
inte heller ta emot samtligt avfall. 1938 togs den nya avfallsförbrän-
ningsanläggningen i Lövsta i bruk. Det innebar att mängden
avfall
som brändes ökade drastiskt (volymen fyrdubbades) och mängden
avfall som lades på tipp minskade i samma grad. Detta visas i tabell
4. År 1954 byggdes förbränningsanläggningen ut med en fjärde ugn
för att möta den fortsatt ökande mängden avfall.
74
Även efter den nya förbränningsanläggningens färdigställande
1938 dumpades avfall på tipp i Lövsta och i strandkanten vid Löv-
sta. Det gällde dels den slagg som blev kvar efter förbränningen,
75
dels avfall som under vissa perioder inte kunde eller hann brännas.
Tabell 4. Fördelningen förbrända och tippade sopor i Lövsta 1935–1960
(järnvägsvagnar).
År
Förbränning
Tipp
1935
7 262
6 581
1940
17 314
832
1945
22 661
8
1950
23 379
122
1955
22 179
139
1960
30 412
24
Källa: GK 1935–1960.
stadens sopor
126
Tabell 4 visar dock att relativt lite dumpning ägde rum i stadens
regi under decennierna efter att den nya förbränningsanläggningen
byggts. I början av 1950-talet, när avfallsmängden steg, dumpades
avfall i Lövsta i så kallad täckt tipp – ett mer organiserat tippande.
76
Tillvaratagande för försäljning praktiserades
under hela perio-
den, om än som en tynande verksamhet. Skräpsopor såldes fram
till att den nya avfallsanläggningen byggdes 1938.
77
En liten mängd
svinmat tillvaratogs faktiskt efter källsorteringens upphörande: 1929
skrev gatukontoret att de tjänat 55 kronor på ”plockning av svinmat
från soptipp”.
78
Pudrettillverkningen vid Lövsta upphörde 1956 men
även efter det såldes mindre mängder latrin till Riddersviks gård.
Övrig latrin som kom till Lövsta tippades under andra hälften av
1950-talet i ett av de större avlopp i Bromma som ledde till Åkes-
hovs reningsverk.
79
Direktförsäljningen av gatuavfall och stallströ
som gödsel till lantbrukare via järnväg fortsatte till och med 1955.
En del gödseldugligt avfall såldes via Lövsta på pråm, på båtar
eller för avhämtning med häst och vagn eller bil. Förutom gatuav-
fall omfattade detta bland annat gödseldugligt
finfördelat material
som trots talet om en enkel hantering utan sortering sållades från
Diagram 8. Mängden sopor som såldes direkt till verkets kunder 1900–1955
(järnvägsvagnar).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1955.
3 000
2 500
2 000
1 500
1 000
500
0
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954
från resurs till belastning
127
avfallet innan det brändes.
80
Denna försäljning pågick åtminstone
fram till 1943.
81
Vid sidan om förbränningen praktiserades alltså under delar av
perioden tippande och ett visst tillvaratagande av gödseldugligt
material, men förbränningen blev, sedan den valts, den metod som
staden byggde ut. Avfallets sammansättning,
som framstod som
central för tillvarataganderegimens gödselhantering, var inte lika
avgörande för förbränningsregimen.
Förbränning som nyttiggörande
I föregående kapitel hävdade jag att föreställningen
om att avfallets
bruksvärde kunde få en motsvarighet i ett marknadsvärde genom-
syrade tillvarataganderegimen. Upphörandet av avfallsuppdelningen
och de kommunala ansträngningarna att sälja avfall följdes av en
ny syn på avfallet: det var inte längre prioriterat att försöka realisera
dess bruksvärde. Visst nyttiggörande kunde dock vara önskvärt.
Den engelske historikern Timothy Cooper har visat att en retorik
om nyttiggörande användes vid införandet av kontrollerad tippning
i Storbritannien under 1930-talet. Det är rimligt att tänka sig att
detsamma gällde förbränningen
i Stockholm, särskilt som förbrän-
ningen innebar en möjlighet att tillvarata energi, vilket staden hade
gjort tidigare.
När gatukontoret presenterade sitt förslag om utökad förbrän-
ning för gatunämnden i början på 1930-talet var tillvaratagandet
av energi en viktig komponent som
i kombination med minskade
kostnader för transport gjorde att gatukontoret förordade en stads-
nära placering.
82
Samma argument hade redan framförts av inspek-
tören Carell i hans reseberättelse från 1910-talet. Han framställde
där tillvaratagandet av värme som ett krav för förbränning och då
detta tillvaratagande tekniskt sett enbart var möjligt genom en
närhet till den energiförbrukande enheten
föreslog han en central
placering.
83
Tillvaratagandet gavs också en framträdande plats när
förbränningsutredningen 1936 kom med sitt förslag till fullmäktige
om en ny förbränningsanläggning, och man utredde därför vilka
stadsnära placeringar som var möjliga. Det läge som kom i fråga i