stadens sopor
150
Stockholm som gatukontoret tog emot (inklusive en mindre mängd
avfall från Järfälla) vid avfallsanläggningen i Lövsta, i
den andra
kolumnen anges summan av det avfall som kom från Stockholm
och behandlades antingen av gatukontoret eller lades i tipp utanför
kommunen. En utförligare beskrivning finns i appendix s. 250–255.
Tabell 6 ovan visar att oavsett hur man räknar på Stockholms sop-
mängd ökade den från 1950-talets slut till 1970. Räknar man även
med det som tippades utanför kommunen var ökningen drastisk.
1963 ingick staden ett avtal med grannkommuner om att använda
deras tippar för Stockholms avfall. Mängden
avfall som staden
dumpade på detta sätt redovisades därefter i gatukontorets verk-
samhetsberättelser.
24
Uppgifterna i statistiken visar att mängden
Tabell 6. Diskrepansen mellan mängden avfall som gatukontoret behandlade
i egna anläggningar och mängden avfall från Stockholm (ton).
År
Avfall som hanterades vid Lövsta
(1970 även vid Högdalen)
Avfall från Stockholm
1958
244 000
244 000
1959
248 000
248 000
1960
262 000
262 000
1961
253 000
253 000
1962
238 000
238 000
1963
234 300
259 000
1964
232 100
271 000
1965
242 600
274 000
1966
281 672
281 672
1967
269 200
362 500
1968
252 400
409 700
1969
239 100
434 200
1970
262 300
509 800
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1970.
Anm.: Som alltid är mängderna mycket osäkra; en annan källa
anger att avfalls-
mängden från hushåll 1967 eller 1968 var 236 000 ton år och industriavfallet 126 200
ton. STRUT 1969, s. 52.
sopexplosion och kretsloppstänkande
151
avfall som dumpades utanför kommunen ökade från 16 000 ton
1963 till 247 500 ton 1970.
25
Den växande staden och den ökande mängden avfall gjorde att
systemet för hur avfallet fördes från fastigheter till Lövsta utvidga-
des med nya sopstationer.
26
En utredning tillsattes 1958 för att lösa
problemet med de otillräckliga kvittblivningsresurserna. Under tiden
hanterades problemet med en rad mindre och provisoriska åtgärder
som avslöjar att ökningen av avfall från Stockholm var större än
gatukontorets statistik gav sken av.
I början av 1960-talet slutade Stockholm ta emot avfall från
grannkommunerna.
27
I stället skulle delar av Stockholms avfall
förbrännas i Sundbyberg. Dessutom infördes restriktiva bestäm-
melser för avlämnandet av sopor vid soplastningsstationerna,
vilket
till största delen berörde industriellt avfall. Taxan för mottagning
av avgiftspliktigt avfall höjdes med 70 procent. Dessa åtgärder bör
ha lett till att en stor mängd avfall behandlades privat. Dessutom
kom gatukontoret överens med enskilda större pannanläggningar
i Svenska Bostäders och HSB:s regi att förbränna hushållssopor
där.
28
Förutom att vidta dessa åtgärder för att minska mängden
avfall som staden måste hantera beställde gatukontoret två provi-
soriska tältugnar att elda industriavfall i.
29
Därtill kom avtalet om
att tippa avfall, mestadels industriavfall
och skrymmande avfall, i
grannkommuner, framförallt i Huddinge.
30
1965 byggde staden en femte ugn vid Lövsta. Detta gjorde att mäng-
den sopor som lades på tipp minskade och återigen tog Stockholm
emot en del avfall från en grannkommun – Järfälla. Samtidigt fort-
satte dock grovsopor fraktas från Stockholm till förortskommunerna
och HSB och Svenska Bostäder fortsatte bränna hushålls- och affärs-
sopor från sina egna fastigheter.
31
Den
nya ugnen vid Lövsta ledde
till minskad tippläggning ett par år, sedan steg avfallsmängderna
återigen snabbt över kapaciteten för förbränning. Trots klagomål
på bristande kapacitet var förbränningen en kvittblivningsmetod
som över tid hade hanterat mer och mer avfall.
Diagram 9 jämför förbränningen under 1960-talet med tidigare
förbränning. Det täcker inte bara avfall som brändes i förbrännings-
anläggningen utan även avfall som brändes i provisoriska ugnar
stadens sopor
152
eller under bar himmel. Att den ökade kapaciteten för förbränning
inte kunde motsvara behovet visar att avfallsmängdens stegring
var större än stadens administration på förhand kunnat tänka sig.
Förutom att mängden avfall ökade sågs
en ny typ av avfall som
ett problem: skrymmande avfall eller grovavfall. Så länge som det
kommunalt hanterade grovavfallet härrörde från handel och industri
föll det oproblematiskt in under hanteringssystemet för handels- och
industrisopor, men när hushållen alstrade sådant
större avfall fanns
ingen utbyggd hantering och avfall slängdes i parker och skogs-
områden. Avfallstypen var inte helt ny, Tingsten hade pratat om
grov avfall i 1900-talets början och de stora vindsröjningarna 1938
och 1940 vittnade om att det fanns mycket bråte som allmänheten
inte kunde göra annat med än att lagra.
Flera motioner under senare
delen av 1960-talet rörde hur kommunen bäst skulle kunna hantera
detta avfall. Med lite olika betoning skrev olika motionärer att med-
borgarna på grund av otillräcklig information,
för dyr hantering eller
bristande respekt för gemensamma områden dumpade sitt avfall i
parker, skogspartier och andra platser inom staden, vilket ledde till
nedskräpning och krävde dyra åtgärder för städning.
32
Mot slutet av 1960-talet beskrevs tillståndet som alltmer akut. I
Diagram 9. Mängden sopor som brändes vid Lövsta 1909–1969 (ton).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1969.
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954
1957
1960
1963
1966
1969