22
Inledning
I artikeln ”Pionjären, polar’n och poeten: Maskuliniteter,
nationella identiteter och
kroppssyn inom kanadensisk, svensk och sovjetisk ishockey under det kalla kriget”, diskuterar jag
hur ishockeyn fungerat som ett redskap för nationell identitetsbyggnad med tydliga maskulina
förtecken. Jag framhåller att de skilda maskuliniteterna och nationella identiteterna har förändrats
över tid, och att detta skett i ett dialektiskt samspel, där de olika idealen mejslats ut i relation till
varandra. Jag poängterar även att denna utveckling närdes av efterkrigstidens storpolitiska
spänningar, genom att ishockeyn under kalla kriget användes som ett realpolitiskt slagträ samt
som en arena där olika ideologier och samhällssystem
kunde spelas ut mot varandra, men att det
var först i och med införandet av den offensiva tacklingsregeln på internationell nivå 1970 (innan
dess var tacklingar bara tillåtna i försvarszonen) som de nationella stereotyper och spelstilar som
Schoug talar om slog igenom på bred front.
40
För svensk del ansåg man sig länge leva högt på det
så kallade vikingahumöret. Det innebar kort sagt att det var med förment fornordisk kraft som de
”’stabila’” svenska spelarna tycktes stå upp mot sina motståndare: i de svenska leden fanns inga
ömtåliga ”’glaslirare’”, utan där dväljdes ”friska grabbar med ’hår på bröstet’”. Efter andra
världskriget förändrades synsättet. Sovjets succéartade inmarsch på
den internationella
ishockeyarenan med en kollektivistiskt orienterad spelstil innebar att man i Sverige fick upp
ögonen för lagsammanhållningens förtjänster på isen. Samtidigt började kanadensiska spelare
göra sig namn som riktiga råskinn, varför de blågula kämparna inte heller längre framstod som de
allra tuffaste. Första gången som sammanhållning på allvar lyftes fram som en svensk kvalitet
inom ishockeyn tycks ha varit i samband med VM i Colorado Springs 1962, då den så kallade
Coloradoandan sades ha utvecklats i landslaget. Men det var först en bit inpå 1970-talet som
samarbete och laganda började framstå som blågul dygd
och ett fullödigt svenskt
framgångsrecept.
41
Slutligen skall nämnas att historikern Leif Yttergren i artikeln ”’Vi och dom’ – Traditionell
idrott och RF: Exempel Gotland” har diskuterat appliceringen av begreppet ”nationalsport” i en
svensk kontext. Han menar där att Sverige saknar en utpräglad nationalsport, men att det finns
många grenar som gärna skulle vilja bära epitetet. Yttergren anmärker att längdskidåkningen har
åtskilliga supportrar, men att andra avfärdar sporten som möjlig nationalsport på grund av att den
utövas i en begränsad
del av landet, liksom av en krympande del av befolkningen. Fotbollen är å
sin sida stor, rent kvantitativt. Vad som talar mot den är dock, enligt Yttergen, att den är alltför
internationellt spridd, tillika av utländskt ursprung. Ishockeyn kan ”[d]äremot” anses ”ligga nära
till hands för att få använda det prestigefulla epitetet nationalsport”, menar han, även om man
kan invända att utövarantalet inom sporten är alldeles för litet
och att Tre Kronors publika
förankring i den svenska folksjälen gått förlorad i och med försäljningen av TV-rättigheterna till
23
Inledning
satellitkanalen TV3 (1988), med dess begränsade upptagningsområde. Yttergrens resonemang
mynnar ut i formulering av en typologi för begreppet nationalsport med sex kriterier:
betydande
kvantitativ omfattning,
stor popularitet,
starkt engagemang,
lång tradition,
viss framgång,
klass- och
könsöverskridande.
42
Konklusion
Med tanke på ishockeyns framskjutna ställning i Sverige är det anmärkningsvärt hur lite forskning
som har bedrivits om sporten. Ännu har ingen genomgripande vetenskaplig undersökning
genomförts om ishockeyns historiska framväxt och/eller nationella genomslag. De utredningar
som har gjorts i anslutning härtill har förvisso
givit fruktbara resultat, men det går inte att utifrån
dessa fåtaliga och i regel kortfattade arbeten få en klar bild av hur det i praktiken gick till när
ishockeyn förvandlades till en av landets mest omhuldade idrottsgrenar med ett landslag som
lockade till närmast mangrann nationell samling. Mer forskning behövs. I mitt tycke är det särskilt
tre punkter som måste följas upp med empiriska studier.
Den första punkten rör startskottet för ishockeysporten i Sverige. Ingen forskare har fördjupat
sig i denna del av svensk ishockeys historia. Då saken alls tagits upp har det varit i form av korta
passager, där det ömsom framhållits att människan roat sig med skridskoåkning och isspel i
hundratals år, ömsom slagits fast att mannen bakom ishockeyns införande var
den amerikanske
filmdirektören Raoul Le Mat, med tanke på svenskt deltagande i Antwerpen-OS 1920. Vidare har
poängterats att premiärlaget utgjordes av bandyspelare, vars OS-förberedelser försvårades av
töväder och avsaknad av regelrätt utrustning. Varför Sverige ställde upp till spel har dock inte
kommenterats med mer än hastiga inpass om att man ville bärga så många OS-medaljer som
möjligt.
Vem som hyste denna vilja, varför, och om det kan ha funnits andra bevekelsegrunder än
ett rent inomidrottsligt konkurrenstänkande
har aldrig fastställts. Till på köpet är det oklart hur
man i realiteten gick till väga för att ställa ett OS-lag på skridskor.
43
För inte förmådde väl en
ensam, utländsk affärsman trolla fram en svensk OS-satsning i ishockey bara så där utan vidare?
Till saken hör att den omständighet att den formella starten för svensk ishockey ägde rum
under en internationell storturnering, utan att det funnits någon reguljär ishockeyverksamhet i
landet förut, är att betrakta som en historisk anomali. Något liknande har veterligen
aldrig inträffat
i svensk idrottshistoria. Som jämförelse kan nämnas att det för fotbollens del dröjde flera
decennier efter införandet innan någon landslagsverksamhet kom igång över huvud taget.
Utvecklingen inom andra snarlika idrottsgrenar – såsom bandy, handboll och basket – uppvisar
liknande mönster.
44