Tobias s tar k

 
37
Inledning
Genom att studera utvecklingen på båda dessa plan, och beakta samspelet däremellan, 
menar jag, i linje med Ehn, Frykman och Löfgren, att man kan få en god uppfattning om hur 
ishockeyn har inlemmats i den svenska vardagen och den nationella gemenskapen. För att höja 
den analytiska sprängkraften ytterligare kommer jag även att angöra till historikern Helena 
Tolvheds forskning om samspelet mellan kropp och nation i populärpressens representationer av 
olympiska spel 1948–1972 och historikern Johnny Wijks analys av idrottens roll för skapandet av 
nationell gemenskap under andra världskriget. 
 Tolvhed talar om hur en svensk publik upprättas och naturliggörs genom texternas sätt att 
implicera, adressera och (re-)producera ett ”vi”:  
 
I de svenska veckotidningar [hon] undersöker framställs svenska idrottares insatser i OS mellan 
1948 
och 
1972 
som nationella intressen och angelägenheter på ett sätt som förutsätter ett enat och homogent 
svenskt folk. Det svenska perspektivet är självklart: seger för en svensk är bra, misslyckanden för en 
svensk är negativt. Som en del av upptakten inför ett olympiskt spel redogörs för tidigare svenska OS-
resultat, och möjligheterna den här gången utvärderas i förhållande till dessa historiska resultat; 
framgångar i föregående spel måste försvaras, och gick det dåligt senast måste ’vi’ nu rehabilitera ’oss’ 
och ta revansch.
 
Här konstrueras således inte bara en vi-position, utan också ett kollektivt, nationellt 
minne.
83
 
 
Sportjournalistikens bidrag till det nationella gemenskapsbyggandet ligger sålunda inte bara i dess 
flitiga bruk av nationella stereotyper, vilket Ehns framställning kan ge intryck av, utan verkar även 
på ett mer subtilt sätt, genom att texternas ”vi’ positionerar läsaren som en del av ett svenskt ’vi’”. 
Den publik man vänder sig till blir lika med svenska folket, vilket också förutsätts sätta sitt hopp 
till de blågula OS-representanterna. Med hjälp av ideliga upprepningar naturaliseras ett ”’vi 
svenskar’”, i form av en svensk publik som via medierna följer framgångar och motgångar med 
spänt intresse, och vars sympatier självklart antas ligga hos den olympiska idrottsutövare som 
omnämns som ”’vår’”.
84
 Till saken hör:  
 
att nationen som diskursiv gemenskap och överordnad form av identifikation förutsätter att 
kvinnor och män positioneras på skilda och komplementära sätt, trots att den som en retorisk 
figur artikuleras som abstrakt inkluderande. [---] Medan en arbetande manskropp symboliserar 
nationens framgångar och är nationens agerande subjekt, positioneras svenska kvinnor på mer 
passivt symboliska funktioner inom ramen för nationen. De åläggs att förkroppsliga femininitet, 
och synlighet och offentligt representantskap villkoras av markörer för konventionell femininitet. I 
enlighet med de funktionalistiska förståelser av kön som folkhemmet och välfärdsstaten vilade på 
konstruerades könsrelationer som komplementära i enlighet med en heterosexuell matris och 
osynliggjordes därmed som potentiell konfliktlinje, vilket vidmakthöll nationen som en förment 
homogen diskursiv gemenskap.
85
 

---

 
38
Inledning
 
Detta är viktiga rön som färgar mitt eget analysarbete. Detta inte minst genom att tjäna som en 
tydlig erinran om att den nationella identiteten har tydliga – om än allt som oftast förbisedda – 
könsimplikationer. 
 
Figur 1: Johnny Wijks analysschema gällande kritiska respektive positiva argument kring idrottens 
samhällsfunktioner 
Negativ syn 
Positiv syn 
1.
 
Social mötesplats, gemenskap, konsensus 
Idrotten befrämjar bestående samhälle, borgerliga 
livsideal, politiskt avtrubbande, mötesplats och 
konsensus på överhetens och statens villkor, 
borgerlig inskolning.  
 
Enande mellan olika befolkningsgrupper, idrotten 
som en social och kulturell mötesplats, befrämjar 
inre sammanhållning, enighet och samhällslojalitet. 
2.
 
Hälsa, kroppskultur, rekreation  
Ensidig belastning, förslitningsskador, olycks- och 
skaderisk vid tävlingar, belastning för samhällets 
sjukvård, publikupplopp och alkoholmissbruk. 
Förbättrad folkhälsa, ökad arbetsförmåga, fysiskt 
och psykiskt välbefinnande, minskade 
sjukvårdskostnader, ökad civil fysisk 
försvarsförmåga.  
  
3.
 
Ungdomsfostran och meningsfull fritid 
Hindrar ungdomen från politiskt, kyrkligt och 
fackligt engagemang, undanträngande av intresse 
för litteratur, konst och teater, minskat 
studieintresse. 
Aktiv fritid i föreningsverksamhet, moralisk och 
demokratisk fostran, minskad brottslighet och 
alkoholmissbruk, ökad skötsamhet och 
studiemotivation.  
 
4.
 
Tävling, underhållning, nationell gemenskap 
Befrämjar konkurrens, utslagning och splittrande 
tävlingshets mellan både människor och nationer, 
motverkar gemenskap, främjar osund nationalism, 
kommersialism och skränig publikkultur. 
Stort engagemang och publikintresse kring 
tävlingsidrott, högt underhållningsvärde, främjar 
nationell gemenskap och identitet, internationellt 
utbyte och vänskap, tävlingsidrotten skapar arbeten 
och marknad.  
 
Källa: Wijk 2005, s. 27. 
 
Wijk har utvecklat en teoretisk modell för analys av idrottens samhällsfunktioner. Hans 
utgångspunkt är att man vid studiet av idrott som en samhällsföreteelse bör resonera kring de 
förväntningar på idrottens samhällsnytta som förekommit under åren. För den skull har han 
ringat in fyra ”’nyttofält’” – hälsoperspektivet, den sociala funktionen, ungdomsfostran och tävlingsidrotten 
som underhållning och nationell gemenskap – vilka sedan operationaliserats i form av ett fyrfältsschema 
där varje nyttofält inbegriper positiva och negativa argument sprungna ur den offentliga 
debatten.
86
  
Wijk låter denna modell strukturera hela hans undersökning. Själv kommer jag att använda 
den som ett finmekaniskt redskap (jämte ”extern nationalism”, ”intern nationalism” och ”banal 

---