Att hålla fast vid sitt eget beslut
Yüklə 254,96 Kb. Pdf görüntüsü
|
15 En av studiens hypoteser var att individer skulle välja till fördel för sitt eget kön, alltså att de oftare skulle välja operation för en patient som hade samma kön som dem själva. Resultatet visade dock att ungefär hälften av både kvinnor och män valde motsatt kön. De två patienterna Eva (kvinnan) och Jonas (mannen) hade olika värden på de flesta attributen, men var med alla attribut sammanvägda helt lika i värden. Intressant är att det var de två attribut där skillnaden i värde var tydligast mellan de två alternativen som deltagarna baserade sitt beslut på. Attributen sannolikhet att operationen lyckas och sannolikhet för överlevnad 5 år efter operationen hade störst skillnad i värde mellan de två alternativen. En möjlig förklaring kan vara att när alternativen är lika varandra får det attribut där skillnaden är tydligast avgöra beslutet (Brehm & Cohen, 1959). Det attribut som deltagaren skattat som det viktigaste för beslutet hade också störst differens mellan det deltagaren mindes och det ursprungliga värdet. Den större differensen beror snarare på att det var störst skillnad i ursprungligt värde på attributen för respektive alternativ. Tvärtemot förväntningarna mindes dock deltagarna det alternativ de valt som sämre än det var i den ursprungliga informationen, medan de mindes det alternativ de inte valt som bättre än det ursprungligen var. Dessa resultat går alltså i motsatt riktning än vad som visat sig i tidigare studier på beslutsfattande och konsolidering av beslut (Egan, Santos, & Bloom, 2007; Festinger, 1957; Liberman & Förster, 2006). Eftersom
patientfall skulle en förklaring vara att de kräver mindre kognitiv bearbetning (Brownstein, 2003). Med mindre kognitiv bearbetning av informationen minskar också risken för att informationen blir förvrängd. Tendens till konsolidering kan däremot finnas i att differensen mellan valt och ej valt alternativ blev större än de ursprungligen var. Däremot kan konsolidering finnas för det näst viktigaste attributet där deltagare med minoritetsfeedback hade angett bättre värden på attributen än ursprungligt värde för valt alternativ. Differensen var även större mellan valt och ej valt alternativ för deltagare med minoritetsfeedback för det näst viktigaste attributet. Eftersom det viktigaste attributet kanske var självklart för valet sker en större kognitiv bearbetning av det eller de näst viktigaste attributen (Festinger, 1957).
Även om effekten av minoritetsfeedback uteblev fanns tendenser till konsolidering av beslut genom effekter på andra variabler. Resultatet för upplevd säkerhet, svårighet och engagemang visade att de deltagare som fick minoritetsfeedback kände sig mer säkra på sitt beslut efter att de fått feedback. Genom att visa på ökad säkerhet för sitt valda alternativ och sedan attribuera ökad svårighet och engagemang i beslutet kan det vara ett resultat av att individerna ville försvara sitt ställningstagande. Enligt Festinger (1957) kan hur viktigt eller engagerande ett beslut upplevs för en individ öka den kognitiva dissonansen. En icke signifikant interaktionseffekt fanns mellan minoritetsfeedback och val av en patient med ingruppsstatus mellan tillfälle ett och två. Interaktionseffekten innebar en större differens mellan upplevd svårighet och säkerhet och minst differens för engagemang. Samma grupp deltagare hade också skattat högst upplevd engagemang. Även om dessa differensmått och skattningar inte visade på signifikanta skillnader ger de tillsammans en tendens till beslutskonsolidering. Framförallt den signifikanta effekten av minoritetsfeedback på säkerhet visar hur konsolidering sker via dessa variabler.
16 Konsolidering av beslut innebär mer än bara förvrängning av värden utan påverkas även av hur beslutet upplevs. I linje med studiens hypotes påverkades inte de deltagare som var i majoritet i någon större utsträckning. För de som fått majoritetsfeedback skedde däremot en ökning av engagemang. En förklaring kan vara att uppgiften upplevdes som mer positiv när deltagaren fick bekräftelse på att ha fattat rätt beslut. Däremot visar deltagare med majoritetsfeedback på en ökad skattning av svårighet när de valt en patient med utgruppsstatus. En ökning av upplevd svårighet kan bero på osäkerhet med sitt val vilket kan leda till ökad känsla av engagemang. I enlighet med teorin om kognitiv dissonans kan även en mindre konflikt öka den kognitiva bearbetningen (Aarts, Dijksterhuis, & Custers, 2003; Brownstein, 2003; Festinger, 1957; Matz & Wood, 2005). Hypotesen i denna studie var att minoritetsfeedback skulle leda till konsolidering av beslut i större utsträckning än deltagare som fick majoritetsfeedback. Den ökade skattningen av svårighet visar däremot på en kognitiv bearbetning och möjlig dissonans. Däremot förväntades individer prioritera vård för en patient av det egna könet (ingruppen). Att deltagare som valt en person med utgruppsstatus ökar sin upplevda svårighet kan betyda att de egentligen inte ville välja det alternativ de valt.
Fler tendenser till konsolidering, men även kognitiv dissonans, visade sig hos deltagare som fick minoritetsfeedback. Vid skattning av hur mycket informationen talade för det två alternativen visade resultatet att deltagare med minoritetsfeedback ökade differensen mer mellan det ej valda alternativet och det valda alternativet. Även om skillnaden inte visade sig vara signifikant är det en effekt av den påverkan som deltagarna upplevde. Intressant är också att de deltagare som valt en patient med ingruppsstatus och fått majoritetsfeedback visade på jämförbar ökning av differensen som deltagare med minoritetsfeedback gjort. Det kan däremot ligga olika orsaker till detta differensmått. Deltagare med minoritetsfeedback konsoliderar sitt beslut på grund av dissonans med vad andra haft för åsikt. Medan dissonans uppstår hos deltagare med majoritetsfeedback och som valt en patient med utgruppsstatus. Detta stämmer med teorin om kognitiv dissonans där konflikten mellan handling och attityd kan öka dissonansen i den kognitiva bearbetningen (Aarts, Dijksterhuis, & Custers, 2003; Brownstein, 2003; Festinger, 1957; Egan, Santos, & Bloom, 2007; Matz & Wood, 2005).
I studien fanns hypotesen att deltagarna skulle identifiera sig med patientfallet och därför välja en person av samma kön, med ingruppsstatus. Däremot kan detta val patient med ingruppsstatus innebära ökad dissonans då det rätta handlandet skulle kunna varit att låta det andra könet få fördel. Vilket skulle vara ett beteende tvärt emot tendenser som Sjöberg och Lindholm (2003) visat på där resultatet visade på bias till fördel för det egna könet. En konflikt som skulle kunna uppstå kan finnas i handlingen att identifiera sig med det egna könet istället för att värdera och fatta beslut utifrån fakta. I denna studie däremot är det mer troligt att de deltagare som valt en patient med ingruppsstatus och fått majoritetsfeedback ökade differensen som bekräftelse på ett korrekt val. Däremot var det intressant att deltagare som fått majoritetsfeedback och valt en patient med utgruppsstatus uppvisade en tendens åt motsatt håll, det vill säga att det blev en minskad skillnad mellan tillfälle ett och två. Det förväntades att deltagare skulle prioritera vård för en patient av det egna könet (ingruppen). I studien av Johansson (2004) visade resultatet att beslutet konsoliderades av dem som fick veta att de var i majoritet och valt en person med utgruppsstatus. En förklaring till resultatet i Johansson (2004) och denna studie kan vara osäkerhet i beslutet. Osäkerheten komma från att valet
17 av en person från en utgrupp inte var det val som deltagaren egentligen ville göra. Vilket även den ökade upplevda svårigheten och engagemanget visar efter feedback. Den könsidentifikation och empati för det egna könet som Sjöberg och Lindholm (2003) lyfter fram kan ha haft en påverkan på deltagare som valt en patient med utgruppsstatus.
En hypotes i denna studie var att deltagare med motsatt åsikt än sig själv skulle ses mindre grundade i rationalitet och mer grundade på externalitet än sig själv och de som hade samma uppfattning som sig själv. På samma sätt som den valde patientens kön blir även åsikt ett kriterium för ingrupps-/utgruppsstatus. Individer som har samma åsikt ses som medlemmar av ingruppen och vice versa för individer som har motsatt åsikt. Resultatet följer tidigare tendenser som Kenworthy och Miller (2002) påvisat att det egna beslutet ses som mer objektivt och rationellt var ingen överraskning. Däremot överrensstämde resultatet inte den förväntade hypotesen genom att även tillskriva både personer med samma åsikt och med motsatt åsikt liknande rationalitet. Trots det visar ändå resultatet en tendens till att tillskriva mer rationalitet och mindre externalitet som grund för det egna beslutet. När det gällde externalitet fanns en skillnad mellan skattning av egen åsikt, personer med motsatt åsikt eller samma åsikt. Deltagare skattade minst externalitet kring sin egen åsikt. Mer externalitet skattades kring personer med samma åsikt och mest för de personerna med motsatt åsikt. För rationalitet fanns ingen skillnad i skattning. Analysen med differensmåttet mellan rationalitet och externalitet visade däremot på större skillnad när det gäller den egna åsikten och motsatt åsikt. Minst differens mellan externalitet och rationalitet attribuerade de deltagare som fått minoritetsfeedback och valt en patient med ingruppsstatus. Denna skillnad var inte signifikant, men visade på en skillnad mot de andra grupperna. Detta tillsammans med tidigare resultat som diskuterats där denna grupp visat på störst tendens till konsolidering i sitt beslut. Även utan signifikanta skillnader av feedback och ingrupps-/utgruppsstatus på skattning av grunden för den egna åsikten och personer med motsatt och samma åsikt är det ändå intressant att det blir en skillnad i skattning.
Ett huvudproblem är om försöksledaren upplevdes som trovärdig när majoritets- och minoritetspåverkan skedde i direkt anslutning till tredje delen av enkäten. Denna försöksledareffekt var författaren medveten om och därför lades stor vikt vid trovärdighet kring betingelsens framställning. Att i förväg vara kognitivt förberedd på att utföra en handling kan öka chansen att en individ kommer att utföra handlingen (Spangenberg & Sprott, 2006). Det innebär att vetskapen om, som i denna studie, att fatta beslut i ett etiskt dilemma skulle kunna öka den kognitiva dissonansen hos deltagaren. Närheten och det engagemang som beslutet innebär för en individ kan även ha en dissonanshöjande effekt (Williams & Bargh, 2008). I denna studie om en livsavgörande operation och tidigare studier om dödshjälp (Johansson, 2004; Sjöberg & Lindholm, 2003) kan upplevas som emotionellt engagerande för deltagaren. Williams och Bargh (2008) menar att genom att distansera sig från en situation, eller beslut i denna studie, kan eventuellt obehag genom den kognitiva bearbetningen minimeras.
Det kan även ha varit för lätt att minnas de olika attributen för de två alternativen. Eventuellt skiljde de sig åt för lite eller för mycket på de olika attributen. Attributens värden bildade ett mönster genom att växla värden på vartannat attribut. Detta mönster i 18 samband med den tidsperiod som var mellan den första delen av enkäten och den tredje delen kan ha påverkat eventuellt resultat av konsolidering kring attributens värden. I syfte att minska möjligheten för minneseffekter kan en annan uppgift under andra delen innebära att sätta tvärstreck på olika onumrerade linjer likt de för attributen.
Enligt Brehm och Cohen (1959) skulle val mellan fyra olika alternativ ge mer konsolidering kring det valda alternativet, eftersom det väljs i förhållande till ett flertal andra alternativ. I kommande experiment kan färre attrib ut användas där varje alternativ har minst ett attribut som är bättre än de andra. Detta borde öka den kognitiva bearbetningen och eventuellt ge mer konsolidering kring det valda alternativet. Ytterligare skulle det vara intressant att se hur sjukvården eller andra institutioner arbetar i liknande frågor där olika värden på olika relevanta faktorer ska ligga till grund för ett beslut. Det kan säkerligen finnas liknande tendenser som bland annat Sjöberg och Lindholm (2003) visade där nämndemän identifierade sig med det egna könet.
För att utveckla de olika differensmått som användes för beslutskonsolidering skulle ett möjligt mått på konsolidering innehålla ett sammanslaget mått kring upplevd säkerhet, svårighet och engagemang. Det mönster som fanns mellan dessa mått i denna studie och det samband som de har för dissonans skulle kunna beräknas genom att slås samman till ett differensmått. Däremot är detta problematiskt eftersom orsaken till exempelvis ökat upplevt engagemang kan skilja mellan majoritets- eller minoritetsfeedback som diskuterats tidigare.
De tendenser som visat sig har i många fall inte varit signifikanta. Däremot visar studien hur en förvrängning vid kognitiv bearbetning kring minnet av fakta kan ske genom att individen påverkas av vad andra tycker. Studien visar också att en ökning av kognitiv dissonans kan ske om individen fattar ett beslut som går emot individens egen åsikt trots att en majoritet haft samma åsikt. Information om vad en majoritet eller minoritet av andra individer har för åsikt kan även påverka hur en individ upplever andra människor.
Referenser
Aarts, H., Dijksterhuis, A., & Custers, R. (2003). Automatic normative behavior in environments: The moderating role of conformity in activating situational norms. Social Cognition , 21, 447-462. Breh m, J. W., & Cohen, A. R. (1959). Re-evaluation of choice alternatives as a function of their number and qualitative similarity. The Journal of Abnormal and Social Psychology , 58, 373-378. Brewer, M. B. (2007). The importance of being we: Hu man nature and intergroup relations. American Psychologist , 62, 728-738. Bro wnstein, A. L. (2003). Biased predecision processing. Psychlogical Bulletin , 129, 545-568. Davis, K. E., & Jones, E. E. (1960). Changes in interpersonal perception as a means of reducing cognitive dissonance. The Journal of Abnormal and Social Psychology , 61, 402-410. Dijksterhuis, A., Preston, J., Wegner, D. M., & Aarts, H. (2008). Effects of subliminal priming of self and God on self-attribution of authorship for events. Journal of Experimental Social Psychology , 44, 2-9. 19 Egan, L. C., Santos, L. R., & Bloo m, P. (2007). The origins of cognitive d issonance: Ev idence fro m children and monkeys. Psychlogical Science , 18, 978-983. Erb, H. P., Bohner, G., Rank, S., & Einwiller, S. (2002). Processing minority and majority communications: The role of conflict with prior attitudes. Personality and Social Psychology Bulletin ,
Erb, H. P., Bohner, G., Sch mälzle, K., & Rank, S. (1998). Beyond conflict and discrepancy: Cognitive bias in minority and majo rity influence. Personality and Social Psychology Bulletin , 24, 620-633. Festinger, L. (1957). A theory of cognitive dissonance. Oxford, Eng land: Row, Peterson. Festinger, L., & Carlsmith, J. M. (1959). Cognitive consequences of forced co mpliance. The Journal of
Fiske, S. T. (2002). What we know about bias and intergroup conflict, the problem of the century. Current Directions in Psychological Science , 11, 123-128. Johansson, U. (2004). Beslut i en komplicerad fråga: Hur beslut i ett fall om dödshjälp påverkas av patientens etnicitet då ställningstagandet tillhör majoritet eller minoritet. (Opublicerad magisteruppsats), Stockholms universitet, Psykologiska institutionen.. Kenworthy, J. B., & Miller, N. (2002). Attributional b iases about the origins of attitudes: Externality, emotionality and rationality. Journal of Personality and Social Psychology , 82, 693-707. Liberman, N., & Förster, J. (2006). Inferences fro m decision difficu lty. Journal of Experimental Social
Matz, D. C., & Wood, W. (2005). Cognitive dissonance in groups: The consequences of disagreement. Journal of Personality and Social Psychology , 88, 22-37. Sjöberg, R. L., & Lindholm, T. (2003). Gender biases in decisions on euthanasia among Swedish jurors. Nordic Journal of Psychiatry , 57, 469-471. Spangenberg, E. R., & Sprott, D. E. (2006). Self-mon itoring and susceptibility to the influence of self- prophecy. Journal of Consumer Research , 32, 550-556. Williams, L. E., & Bargh, J. A. (2008). Keeping one's distance: The influence of spatial distance cues on affect and evaluation. Psychological Science , 19, 302-308. Yüklə 254,96 Kb. Dostları ilə paylaş:
|