Disposition

 

 

---

 

1. Inledning 

 

1.1. Hälsorelaterad miljöövervakning av kadmium 

 

Naturvårdsverket har det övergripandet ansvaret för den nationella och regionala 

miljöövervakningen. Den nationella övervakningen drivs av Naturvårdsverket medan 

länsstyrelserna samordnar övervakningen på den regionala nivån. Miljöövervakningens 

övergripande syfte omfattar beskrivning och uppföljning av tillståndet i miljön i ett långsiktigt 

perspektiv. Miljöövervakningens ska därmed ge underlag för uppföljning av miljökvalitetsmål 

samt andra nationella och internationella rapporteringskrav. 

 

Ett av programområdena inom Naturvårdsverkets miljöövervakningsarbete är Hälsorelaterad 

Miljöövervakning, HÄMI. Målsättningen med HÄMI är att långsiktigt övervaka potentiellt 

hälsoskadliga miljöfaktorer samt arbeta för att upptäcka och bedöma nya hot mot människors 

hälsa (Naturvårdsverket m.fl., 2007). Ett av delmålen för verksamheten inom HÄMI omfattar 

exponering av hälsofarliga ämnen via livsmedel. Dessa hälsofarliga ämnen omfattar såväl 

metaller som organiska miljögifter. 

 

Såväl Socialstyrelsen som Livsmedelsverket har ett nationellt samordningsansvar vad gäller 

miljöföroreningar i livsmedel. Socialstyrelsen har det övergripande ansvaret för hälsofrågor i 

miljömålsarbetet och Livsmedelsverket ska genom stickprovskontroller göra riskbedömningar 

och ta fram kostråd anpassade till uppmätta halter i våra livsmedel. 

 

1.2. Kadmium i miljömålsarbetet  

 

En minskning av exponeringen vad gäller kadmium utgör ett delmål inom det nationella 

miljökvalitetsmålet Giftfri miljö. Delmålet säger att det år 2015 ska vara fastställt att 

kadmiumexponeringen via föda och arbete är på en sådan nivå att den bedöms vara säker för 

folkhälsan i ett långsiktigt perspektiv (Sveriges miljömål, 2008). 

 

Miljömålsarbete sker på såväl nationell som regional nivå. De regionala miljömålen utgår 

från de nationella men prioriteras och anpassas till lokala och regionala förhållanden. De 

senaste reviderade regionala miljömålen för Jämtlands län fastställdes av Länsstyrelsen i 

Jämtlands län i december 2006. Åtgärdsprogrammen vad gäller de regionala miljömålen är 

framtagna i samarbete med kommuner, företag, organisationer och föreningar. De nationella 

delmålen rörande kadmium och dioxiner hanteras i det regionala miljömålsarbetet i ett 

gemensamt delmål. Vad gäller kadmiumexponeringen har det i länet fokuserats på 

exponering via föda. Det regionala delmålet lyder; ”År 2010 ska exponeringen av kadmium 

och dioxiner till befolkningen via livsmedel producerade i länet vara på en sådan nivå att den 

är säker ur ett långsiktigt folkhälsoperspektiv.” (Länsstyrelsen i Jämtlands län, 2006). 

 

1.3. Studiens syfte 

 

Denna studie syftar till att  

 

Kartlägga vilka grödor odlade inom länet som skulle kunna innehålla förhöjda 

kadmiumhalter  

 

Genom provtagning översiktligt undersöka kadmiumhalterna i kommersiellt odlad 

matpotatis inom Jämtlands län 

  11

---

 

Utifrån uppmätta kadmiumhalter i potatis och jord göra en bedömning huruvida 

kadmiumupptaget från potatis odlad i Jämtland och Härjedalen utgör en risk ur ett 

långsiktigt folkhälsoperspektiv 

 

Mot bakgrund av uppmätta resultat bedöma behovet av fortsatta studier och 

uppföljningsprogram  

 

12 

---

2. Bakgrund 

 

2.1. Kadmium i miljön 

 

Kadmium tillförs naturligt till våra jordar från kadmiumhaltig berggrund. Mängden kadmium 

som tillförs jorden beror av modermaterialets geologiska sammansättning. Det förekommer 

högre kadmiumhalter i jordar där berggrunden utgörs av sulfidmalm, då kadmium bildar 

starka komplex med sulfider och tioler (McLaughlin m.fl., 1999). Det är framförallt i 

zinkmalm som kadmium förekommer i större mängder, vilket kan förklaras av att zink och 

kadmium har liknande kemiska egenskaper (McBride, 1994). Bergarten alunskiffer, en 

finkornig sedimentär bergart som innehåller en hög halt av svavelkis och organiskt material, 

innehåller höga halter av bland annat kadmium (Falk m.fl., 2006). Alunskifferområden i 

Sverige finns bland annat på Öland, i Skåne, i Närke samt i Storsjöbygden i Jämtland. 

 

Den inom Sverige antropogena tillförseln av kadmium till miljön härstammar huvudsakligen 

från metallindustrin, zink- och järnbrytning samt användning av fosforhaltig handelsgödsel 

(Bergbäck m.fl., 1994). Vid förbränning av bland annat batterier, gamla produkter 

innehållande kadmium i plaster eller förzinkade objekt samt konstnärsfärger kan 

kadmiumföroreningar spridas långväga. Kadmium sprids även till luft vid förbränning av 

fossila bränslen.  

 

Då kadmium är ett grundämne sker ingen nedbrytning av ämnet i naturen. Istället ansamlas 

tungmetallen i marken och transporteras sedan vidare till yt- och grundvatten. Genom 

grödors upptag av kadmium ingår tungmetallen i livsmedelskedjan, vilket kan generera 

negativa konsekvenser på djur och människors hälsa.  

 

2.2. Kadmium i livsmedel 

 

Spannmålsprodukter, rotfrukter, potatis och grönsaker bidrar i genomsnitt till 75 % av det 

totala intaget av kadmium (IMM, 2006). Svenska matkorgsundersökningar utförda 1983-

1990 påvisar att vetemjöl, potatis, rågmjöl och morötter utgör de största kadmiumkällorna i 

vår kost (Jorhem m.fl. 1993). För medelkonsumenten av potatis beräknas 10 % av det dagliga 

kadmiumintaget komma från potatis (Peterson Grawé m.fl., 2001). Livsmedel såsom 

inälvsmat och skaldjur samt svampar, kakao, solroskärnor och vallmofrön kan innehålla ännu 

högre kadmiumhalter men konsumeras generellt inte i lika stor omfattning (IMM, 2006). 

Studier har även påvisat att kadmiumhalterna i Östersjöfisk har ökat (Socialstyrelsen, 2005).  

 

Faktorer som påverkar grödors upptag av kadmium beror dels på mängden växttillgängligt 

kadmium i marken och dels på grödans förmåga att ta upp kadmium. Varför just kadmium 

diskuteras när det gäller grödor beror på att kadmium till skillnad från andra tungmetaller är 

relativt lättrörligt i marken och därmed mer biotillgängligt. Enligt Eriksson m.fl. (1997) finns 

mellan 10-30 % av totalmängden kadmium i jorden i utbytbar form. 

 

Fysiska och kemiska markfaktorer som påverkar mängden växttillgängligt kadmium är bland 

annat pH, katjonkapacitet, halten organiskt material, lerhalt, temperatur samt biologisk 

aktivitet (Alloway m.fl., 1990). Generellt är Cd och Zn mindre benägna än andra 

tungmetaller till att bilda organiska komplex (Almås m.fl., 2001). Oxiderande förhållanden i 

vittrade jordar medför att kadmiumjoner löser sig i porvattnet (McBride, 1994). I alkalina 

jordar minskar mobiliteten och biotillgängligheten av kadmium genom utfällningar av 

13 

---