Konsodiss-översikt
Yüklə 246,59 Kb. Pdf görüntüsü
|
11
av musikakustiskt utbildade människor (och som alltså kunde antas känna till svävningsteo- rin) bedömde stimuli i ganska stor överensstämmelse med svävningsteorin. Övriga grupper, med mer eller mindre musikalisk erfarenhet, uppvisade dock inga sådana korrelationer. Setha- res’ modell användes som implementation av svävningsteorin. Ska vi utifrån den ovan redovisade kritiken sluta oss till att strävhetskurvorna är missvis- ande och ointressanta för konsonans- och dissonansfrågan? Jag anser att det vore förhastat. De vilar på god teoretisk och tämligen god experimentell grund. De säger inte hela sanningen om konsonans och dissonans, men de återger på ett någorlunda trovärdigt sätt den upplevda disso- nansen för åtminstone komplexa toner med harmoniska deltoner. Syntesförsök Vi har konstaterat att strävhet inte är identiskt med dissonans om man med ”dissonant” menar något så allmänt som ”illaljudande”. Det är dock svårt att tänka sig en dissonansmodell som inte på något sätt tar hänsyn till strävhet uppkommen ur svävande deltoner. Strävhet skulle alltså vara en av flera ingredienser i dissonans, och omvänt skulle avsaknad av strävhet vara en av flera ingredienser i konsonans. Plomp och Levelt (1965) gör inte misstaget att tro att de funnit en heltäckande förklaring. De kallar den konsonansdimension de funnit – avsaknad av strävhet på grund av svävningar – för ”tonal consonance”. Den tyske elektroakustikern Ernst Terhardt (1984) föreslår istället termen ”sensory consonance”, och försöker utreda hur en fullständig konsonansmodell skulle kunna se ut. Enligt min mening kan man förenklat se konsonans- och dissonansdiskussionen under de senaste 140 åren som en konflikt mellan två läger. Det ena lägret består av dem som vill utgå från den stillastående tvåklangen och som vill försöka reducera upplevelsen av en sådan klang till ett enkelt koncept, t.ex. strävhet på grund av svävningar (Helmholtz med flera akustiker) eller sammansmältning till en enhet (Stumpf med flera psykologer). I detta läger är det mest akustikerna som bidragit till utveckling sedan 1960-talet. 27 I det andra lägret finner vi musiker och musikvetare som, med goda kunskaper i harmonilära, särskilt funktionsharmonik, vill se konsonans och dissonans som dynamiska begrepp som främst får sin mening i specifika (ackord)sammanhang. De erkänner att isolerade klanger kan vara mer eller mindre vällju- dande men finner inte detta speciellt intressant. 28 Ernst Terhardt försöker lösa konflikten ge- nom att föreslå att musikalisk konsonans (eller dissonans) helt enkelt har två distinkta kompo- nenter. Dels finns sensory consonance, som förklaras av svävningar mellan parvisa deltoner, och vars tillämpningsområde inskränker sig till enskilda samklanger. Dels kan man tala om en lite mer storskalig konsonans, som Terhardt (kanske mindre lämpligt) benämner ”harmony”. Huvudproblemet med Terhardts modell är enligt min mening att definitionen av
”har- mony” förutom att vara något vag också är något smal. Harmony, förklarar Terhardt, sönderfaller i tre delar. För det första finns en speciell sam- hörighetskänsla (”affinity of tones”) i intervallen oktav, kvint och kvart, i så måtto att de ingå- ende tonerna smälter samman eller anses representera samma klang eller klangfärg. Detta sägs särskilt gälla inom vokalmusik. För det andra existerar en viss utbytbarhet mellan omvänd- ningar av samma ackord, mellan olika ackord till en given melodi och mellan olika melodier till en given ackordföljd (”compatibility of chords and/or melodic segments”). För det tredje anses (de flesta) ackord ha en grundton, som intar en privilegierad ställning och som på något sätt representerar hela ackordet (Terhardt 1984, s. 279). Alla dessa observationer är förvisso intressanta att ta hänsyn till i en fullständig konsonansmodell, men Terhardt har helt ute- lämnat allt tal om ackordföljder, om riktningsverkan, spänning och upplösning etc., som kan- ske också borde ha beretts plats. Såsom Terhardt har definierat harmony skulle det kunna för- klaras av det väletablerade psykoakustiska fenomenet ”virtual pitch” (virtuell tonhöjd), som är
27 Det har naturligtvis funnits psykologer som har haft en fot även i det andra lägret, t.ex. Révész, och som därför inte kan ses som lika distanserade som Stumpfs lärjungar. 28 Jfr citatet från Riemann (1929) ovan. 12
bra att känna till om man är intresserad av konsonans- och dissonansfrågan. 29
Ett experiment beskrivet av Rainier Plomp (1967) får tjäna som utgångspunkt för en för- klaring av virtuell tonhöjd. Plomp lät 15 musikaliskt otränade personer i ett antal försök jäm- föra två stimuli, A och B, var och en med tolv deltoner. Deltonsspektrumen var olika mellan A och B, och ton B:s spektrum varierades dessutom. Ton A, vars lägsta deltonsfrekvens be- tecknas med f, hade hela tiden harmoniska deltoner. Ton B:s lägre deltoner, säg nr
, , 2 , 1 K = , var harmoniska med avseende på den lägsta deltonen med frekvensen 0,9f och hade alltså
frekvenserna 0,9nf, m n , , 2 , 1 K = . Ton B:s högre
deltoner, nr
12 , , 2 , 1 K + + = m m n , var däremot harmoniska med avseende på en tänkt lägsta delton med frekvensen 1,1f och alltså hade frekvenserna 1,1nf, 12 , , 2 , 1 K + + =
m n . 30 Värdena på f och m varierades i de olika försöken, och försökspersonerna skulle avgöra vilken av tonerna A och B de tyckte hade lägst tonhöjd. Om det vore så att den lägsta deltonen alltid bestämde vilken tonhöjd man uppfattar att en komplex ton har, skulle alla försökspersoner hela tiden tycka att B var mörkare än A. Så var emellertid inte fallet. När många högre deltoner är harmoniska med avseende på en viss grundton tenderar man att uppfatta denna grundton fastän den faktiskt inte existerar i luften. Det är detta fenomen som kallas virtuell tonhöjd. Om de högre deltonerna inte är exakt har- moniska kan man ändå uppfatta den grundton som bäst approximerar en harmonisk grund- ton.
31 Plomps resultat var att då 1 =
uppfattades B som ljusast av majoriteten av försöks- personerna så länge 1400
Hz. För högre frekvenser uppfattades A som ljusast. Man kan notera att många av de högre deltonerna i dessa fall var så ljusa att de knappt gick att höra alls. Då 2 =
uppfattades B som ljusast då 700
< f Hz. Motsvarande gränsfrekvenser för 3 =
och 4 = m var 350 Hz respektive <125 Hz. Virtual pitch kan inte förklaras tillfredsställande av differenstoner, som man länge trodde.
32 För det första kan den saknade grundtonen höras även när ljudintensiteterna är så låga att differenstoner inte kan spela någon roll. För det andra har man visat att vibrationerna som motsvarar den uppfattade grundtonen inte finns i vätskorna i cochlea. För det tredje kan man i många fall enkelt visa att den uppfattade grundtonen inte har samma frekvens som den misstänkta differenstonen. 33 Slutsatsen måste bli att virtuell tonhöjd är ett resultat av högre nervprocesser. Det finns visserligen samband mellan uppfattad tonhöjd och den komplexa tonens period, men vi ska inte närmare undersöka detta här. 34
29 Virtual pitch kallas i vissa texter ”fundamental tracking”, ”periodicity pitch” eller ”residue pitch”. John Pierce har påpekat att det kanske lämpligaste namnet vore ”musical pitch” (Pierce 1992, s. 93). För historiska uppfatt- ningar om fenomenet virtual pitch (termen är ej speciellt gammal), se Plomp (1967), s. 1526-1530. 30 För den som kan en smula matematik kan det hela uttryckas i formler: ∑ = = 12 1 ) 2 cos(
n n nft a A π och ( ) ( ) ∑ ∑ + = = + = 12 1 1 ) 1 , 1 ( 2 cos ) 9 , 0 ( 2 cos m n n m n n t f n a t f n a B π π , där f är frekvensen och t tiden. Deltonernas inbördes amplituder n a varierades på olika sätt, men visade sig inte ha någon större inverkan på experimentets allmänna resultat. 31 Ett exempel: Skapa en komplex ton bestående av deltoner med frekvenserna 1400, 1600, 1800, 2000, 2200, 2400 och 2600 Hz. Dessa deltoner motsvarar de harmoniska deltonerna nr 7-13 hos en grundton med frekvensen 200 Hz. Mycket riktigt hörs denna grundton. Förskjut sedan deltonernas frekvenser så att de blir 1430, 1630, 1830, 2030, 2230, 2430 och 2630 Hz. Dessa deltoner motsvarar approximativt deltonerna nr 7-13 hos en grundton med frekvensen 203 Hz (notera att bara en enda delton, 2030 Hz, är en exakt heltalsmultipel av 203 Hz). Denna grundton kommer att höras. Jag har tagit exemplet från Plomp 1967, s. 1529. 32 När två (eller flera) sinustoner ljuder samtidigt, exempelvis med frekvenserna 1 f och 2
2 1
f > , har hörseln en benägenhet ett tillskapa toner (som alltså inte finns i luften) med frekvenser enligt formeln 2 1 ) 1 ( nf f n − + , där K 3 , 2 , 1 =
. Även mer komplicerade formler förekommer. Som läsaren ser ger den nämnda formeln upphov till en harmonisk serie av toner. Det faktum att de är harmoniska har förstås inverkan på feno- menet virtuell tonhöjd. Mer information om differenstoner finns i Sundberg (1989), s. 79f. 33 Se exemplet i förrförra noten, där en mängd differenstoner om 200 Hz bildas även efter förskjutningen. 34 Mer om virtuell tonhöjd kan inhämtas i Terhardt, Stoll & Seewann (1982a,b). Yüklə 246,59 Kb. Dostları ilə paylaş:
|