Konsodiss-översikt
Yüklə 246,59 Kb. Pdf görüntüsü
|
13
Varför existerar fenomenet virtuell tonhöjd? Såvitt bekant väntar vi fortfarande på en full- ständig förklaring. Terhardt (1974) anser att inlärning spelar stor roll. Det vanligaste musik- instrumentet är människorösten, som har harmoniska deltoner. Människorösten hör vi alla från barnsben, i tal och sång. Rösten används också i alla mänskliga kulturer, så någon specifik kulturell betingning är det inte riktigt fråga om. Plomp är inne på liknande tanke- gångar. Han frågar sig varför grundtonens tonhöjd bestäms av den lägsta deltonens frekvens först då 1400
< f Hz (då
1 =
). Har människan två olika mekanismer som bestämmer den uppfattade tonhöjden, olika i olika frekvensområden? Troligen inte:
The highest pitch that can be produced by the human voice does not exceed this frequency [1400 Hz], so it is not clear why we should have a second pitch mechanism that is never used in social life. (…) The fact that beyond 1400 Hz pitch is related to the fundamental can be explained by the limit of the ear’s ability to detect periodicities. (Plomp 1967, s. 1532.)
Tonhöjden hos en komplex ton bestäms alltså normalt sett av virtual pitch-fenomenet; endast i höga (”onaturliga”) frekvensområden spelar den lägsta deltonens frekvens någon avgörande roll.
Är Terhardts tvåkomponentsmodell för konsonans tillfredsställande? Själv konstaterar han nöjt att båda komponenterna kan reduceras till tydliga, musikakustiska fakta (Terhardt 1984, s. 292). Såsom jag antytt är det dock möjligt att kritisera honom med påpekandet att han låtit sådant som redan har goda förklaringar få ingå i konsonans/dissonansbegreppet, medan pro- blematiska delar uteslutits. Jag känner tyvärr inte till något senare syntesförsök än Terhardts. Diskussion Denna artikel presenterar ingen lösning på hur konsonans och dissonans ska förstås och för- klaras. Det är uppenbart – såsom påpekades redan från början – att modellerna varierar kraf- tigt beroende på vilka definitioner av konsonans och dissonans som används. Terhardt (1984) har redovisat en tvåkomponentsmodell som är ett steg i rätt riktning när det gäller en integre- rad och mångsidig syn på konsonans och dissonans. Hans modell kan dock inte betraktas som slutgiltig. Det tycks fortfarande finnas en del rent empiriska undersökningar som väntar på att bli genomförda, exempelvis rörande perceptionen av komplexa toner med harmoniska kontra icke-harmoniska deltoner. 35
som en fråga enbart för musikvetare eller enbart för akustiker. Frågan har såväl musikveten- skapliga som akustiska och fysiologiska aspekter. Redan detta ganska självklara konstate- rande kan dock tänkas överraska somliga. Jag har inget pålitligt stöd för min hypotes, men jag har en känsla av att de akustiska teorierna inte är så kända bland musiker och musikvetare som de borde vara. Jag ger ett enda exempel. I en nyligen utgiven essä skriver Gunnar Bucht om oktaven, som intar en viktig plats i hans teoretiska resonemang: ”Moderna forskare har sökt förklaringen i oktavens speciella ’tonkvalitet’ utan att riktigt övertyga” (Bucht 1999, s. 13). Detta är allt han nämner om moderna försök att förklara varför oktaven låter som den gör. Citatet bevisar naturligtvis inte att Bucht inte ens känner till svävningsteorin, men det visar att om han känner till den, så ser han den inte som en naturlig utgångspunkt i en dis- kussion om de olika intervallens karaktär. 36
35 Se t.ex. Cohen (1984) för mer om perceptionen av icke-harmoniska deltoner. 36 Bucht hänvisar istället till Victor Zuckerkandl och skriver att dennes tanke är att ”oktavidentiteten är uttryck för ett perspektiviskt hörande. På samma sätt som vi i en spegelsal ser en person ständigt förminskad men hela tiden igenkännlig hör vi en ton ständigt längre bort men med bibehållen identitet. Detta bottnar i det musikaliska rummets karaktär av flöde där det kraftfält som oktaven inramar projiceras både uppåt och nedåt” (Bucht 1999, s. 13). Personligen måste jag tillstå att denna förklaring inte säger mig något alls. 14
En annan slutsats, som snarast följer ur den föregående, är att man inte kan försvara en hur relativistisk syn som helst vad gäller konsonans och dissonans. Musiketnologer har t.ex. sedan länge noterat de märkliga skalkonstruktionerna i den indonesiska gamelanmusiken. Skalorna är helt olika de västerländska. Säkert har åtminstone vissa musiketnologer misstänkt att för- klaringen ligger i att gamelanensemblens slagverksinstrument har helt andra deltonsspektra än de vanligaste västerländska melodiinstrumenten, men det har varit svårt att räkna noggrant på saken. Nu finns dock forskning som tyder på att gamelanskalornas utseende mycket väl kan förklaras med hjälp av svävningsteorin (Sethares 1997, kap. 8). 37 Det är alltså inte nödvändigt – och heller inte korrekt – att ta sin tillflykt till påståenden som ”alla skalor är lika bra” eller ”alla ackord låter lika bra om man bara vänjer sig vid dem”. Ferruccio Busoni hade helt enkelt fel när han påstod att en oktav lika gärna kunde delas i arton delar som i tolv (Busoni 1962, s. 93), liksom de tolvtonstonsättare hade fel som eventuellt trodde att vilket intervall som helst skulle kunna uppfattas som samklingande. 1 1.2 1.4 1.6
1.8 2 2.2 0 1 2 3 Frekvensförhållande S tr
v h e t (g o d t y c k li g s k a la ) 1 1.2
1.4 1.6
1.8 2 2.2 2.4 2.6
2.8 3 0 1 2 3 4 S tr ä v h e t (g o d t y c k li g s k a la ) Frekvensförhållande a) Strävhetskurva för komplexa toner med utsträckta deltoner b) Exempel på strävhetskurva för komplexa toner med godtyckligt utplacerade deltoner (se bildtext för detaljer)
deltonernas frekvenser 2 ln / ln ) 1 , 2 ( 250
n ⋅ Hz, för 6 , , 2 , 1 K =
, där 250 Hz är den lägsta deltonens frekvens. Deltonerna är med andra ord utsträckta så att oktaven motsvarar frekvensförhållandet 2,1 istället för 2. I b) är deltonernas frekvenser 250n, där n inte är 1,2,…,6 utan istället n = 1; 1,73; 3,26; 4,11; 4,58; 7,39. Delton nr n har både i a) och b) amplituden 1 ) 9 , 0 ( −
, 6
≤ ≤
.
Deltonsspektrumet är alltid av vikt när man diskuterar uppfattningar om komplexa toners konsonans och dissonans. Ur strävhetssynpunkt är spektrumet helt avgörande. Även kom- plexa toner med icke-harmoniska deltoner uppvisar stora variationer i strävhet beroende på frekvensförhållandet, vilket visas av figur 5. Att deltonsspektrumet har åtminstone något in- flytande över hur tonen uppfattas har varit känt ganska länge – Malmberg nämner t.ex. att ”it was shown that the ranking of consonance will vary slightly for different qualities of tone” (Malmberg 1918, s. 107) – men tycks inte ha betraktats som speciellt viktigt av alla. Efter att
37 Den som är mer intresserad av olika skaltyper i världen kan börja med att läsa Ellis (1885), som representerar den kunskap som fanns tillgänglig innan den västerländska populärmusiken började sprida sig till jordens alla hörn.
15
ha gjort en intressant historisk tillbakablick presenterar sålunda Sven E. Svensson i sin artikel om konsonans och dissonans den egna teorin med orden: Jag har löst det [intervallmaterialet] ur dess musikaliska sammanhang, befriat det från klangfärg (övertoner och framställningsbuller) och från melodisk och harmo- nisk funktion. Det är givet, att en undersökning av detta material skulle vara värdelös, om resultaten inte i efterhand skulle bearbetas av fysiologer, psykologer och från skilda synpunkter från musiker. (Svensson 1951, s. 101.) Så sant, undersökningen skulle vara värdelös om den inte kunde bekräftas av någon empiri. Men idag skulle vi nog säga att undersökningen är värdelös redan från början, just eftersom Svensson helt godtyckligt har bortsett från klangfärgen. Konsonans- och dissonansfrågan är, såsom framgått, mycket vittförgrenad. Jag hoppas att denna artikel kan bidra till en mer nyanserad syn på saken. För närvarande finns ingen slut- giltig teori som täcker hela problemets bredd, och det finns således fortfarande utrymme för intressant forskning på området. Vad som tycks vara en viktig delförklaring är dock känd sedan länge, svävningsteorin, som jag anser bör tillhöra den musikaliska allmänbildningen. Vetskapen om dess blotta existens motverkar förhoppningsvis de mest extremt relativistiska uppfattningarna om konsonans och dissonans. Förklaringen till att konsonans och dissonans existerar står att finna i en kombination av musikvetenskap, akustik och fysiologi. Litteratur Backus, J. (1969): The Acoustical Foundations of Music. New York: WW Norton. Bucht, G. (1999): Rum, rörelse, tid – om musik som verklighet. Stockholm: Skrifter från musikvetenskapliga institutionen nr 14. Busoni, F. (1962): ”Sketch of a New Esthetic of Music”. I: Three Classics in the Aesthetic of
Cohen, E. (1984): ”Some effects of inharmonic partials on interval perception”, Music Per- ception 1(3), 323-349. Ellis, A. J. (1885): ”On the musical scales of various nations”, Journal of the Society of Arts 33(1688), 485-527. Omtryckt i A Century of Ethnomusicological Thought. New York: Garland, 1990, s. 1-43. van de Geer, J. P.; Levelt, W. J. M. & Plomp, R. (1962): ”The connotation of musical conso- nance”, Acta Psychologica 20, 308-319. Helmholtz, H. (1877): On the Sensations of Tone as a Physiological Basis for the Theory of Music. New York: Dover, 1954, nytryck av andra engelska upplagan, Longmans & Co., 1885. (Die Lehre von den Tonempfindungen als physiologische Grundlage für die Theorie der Musik. Braunschweig: Vieweg, 1:a uppl. 1863, 4:e uppl. 1877.) Hutchinson, W. & Knopoff, L. (1978): ”The acoustic component of western consonance”, Interface 7, 1-29. ———— (1979): ”The significance of the acoustic component of consonance in Western triads”, Journal of Musicological Research
Jacobsson, B. & Jerkert, J. (2000): Consonance of non-harmonic complex tones: Testing the limits of the theory of beats. Opublicerad projektrapport. Institutionen för tal, musik och hörsel (TMH), KTH. Jerkert, J. (1999): Vad är konsonans och dissonans? Musikvetenskapliga och naturvetenskap-
versitet. Kameoka, A. & Kuriyagawa, M. (1969a): ”Consonance theory part I: Consonance of dyads”,
———— (1969b): ”Consonance theory part II: Consonance of complex tones and its calcula- tion method”, Journal of the Acoustical Society of America
16
Malmberg, C. F. (1918): ”The perception of consonance and dissonance”, Psychological Monographs 25, 93-133. Moberg, C.-A. (1973): Musikens historia i västerlandet intill 1600. Stockholm: Natur & Kul- tur. Pickles, J. O. (1988): An Introduction to the Physiology of Hearing. London: Academic Press, 2:a uppl. Pierce, J. R. (1992): The Science of Musical Sound. New York: Scientific American Books/W. H. Freeman, 2:a uppl. Piston, W. (1978): Harmony. London: Gallancz, 4:e uppl. Plomp, R. (1967): ”Pitch of complex tones”, Journal of the Acoustical Society of America
Plomp, R. & Levelt, W. J. M. (1965): ”Tonal consonance and critical bandwidth”, Journal of the Acoustical Society of America 38(4), 548-560. Révész, G. (1953): Introduction to the Psychology of Music. London: Longmans, Green & Co. (Einführung in die Musikpsychologie. Amsterdam: 1946.) Riemann, H. (1929): Hugo Riemanns Musiklexikon. Bearbeitet von Alfred Einstein. Berlin: Max Hesses Verlag, 1:a uppl. 1882, 11:e uppl. 1929. Sethares, W. A. (1993): ”Local consonance and the relationship between timbre and scale”, Journal of the Acoustical Society of America 94(3), 1218-1228. ———— (1997): Tuning, Timbre, Spectrum, Scale. London: Springer. Sundberg, J. (1989): Musikens ljudlära. Stockholm: Proprius, 3:e uppl. Swallowe, G. M.; Perrin, R.; Sattar, G.; Colley, A. M. & Hargreaves, D. J. (1997): ”On con- sonance: Pleasantness and interestingness of four component complex tones”, Acustica
897-902. Svensson, S. E. (1951): ”Till frågan om intervallernas dissonansintensitet”, Svensk tidskrift
Tenney, J. (1988): A History of ’Consonance’ and ’Dissonance’. New York: Excelsior. Terhardt, E. (1974): ”Pitch, consonance, and harmony”, Journal of the Acoustical Society of
———— (1984): ”The concept of musical consonance: a link between music and psycho- acoustics”, Music Perception
Terhardt, E.; Stoll, G. & Seewann, M. (1982a): ”Pitch of complex signals according to virtual pitch theory: Tests, examples and predictions”, Journal of the Acoustical Society of Ame-
———— (1982b): ”Algorithm for extraction of pitch and pitch salience from complex tonal signals”, Journal of the Acoustical Society of America 71(3), 679-688. Yüklə 246,59 Kb. Dostları ilə paylaş:
|