Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
gödsel och skräp 45 sammanhang – Lövsta lockade tidigt till sig handelsträdgårdar som etablerades i det närliggande Hässelby. 33 Detta var dock inte till- räckligt för att bli av med stadens sopor och latrin. Tidigare forsk- ning har också visat att det i realiteten inte var särskilt lätt att sälja städernas avfall i några större mängder. Tillgången var större än efterfrågan och transporter och hanteringen av till exempel pudrett var kostsamma. 34 Den franska urbanforskaren Sabine Barles skriver att detta också gällde tillvaratagandet av andra avfallsråvaror som papper och lump och deras försäljning till industrin. 35 I Stockholm tog stadens renhållning inte tillvara avfallsmaterial som lump och papper. Förutom att hushållen inte konsumerade några stora mängder produkter som genererade icke-organiskt avfall bidrog ett i hushållen praktiserat tillvaratagande och en pri- vat marknad för avfallsråvaror till avfallets övervägande organiska sammansättning. 36 Under det sena 1800-talet märktes dock en för- ändring beroende på de nya konsumtionsmönster som industriali- seringen innebar. Stockholms mer heterogena avfallssammansätt- ning uppmärksammades och sopgödseln fick dåligt rykte på grund av inblandningen av icke-organiskt material. Jordbruksforskaren, sedermera professorn och föreståndaren för jordbruksavdelningen vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, Sigurd Rhodin gick 1898 igenom en vagnslast med sopgödsel från Stockholm för att visa att mängden gödselämnen var betydande. Han fann sammansättningen vara cirka 90 procent gödseldugligt avfall och 10 procent glas, porslin, papper, metall med mera. Rhodin förstod svårigheterna som denna inblandning innebar men hävdade ändå att sopgödseln var värdefull som gödningsmedel och därför borde tas tillvara i nationalekonomiskt syfte: äfven den ”vämjeliga” sopgödseln är väl värd att tillvaratagas; ”intet är i naturen i sig sjelft orent, blott okunnigheten stämplar det såsom sådant”, sjelfva gatsmutsen kan i jordbrukarens hand förvandlas till värdefulla ämnen med behagliga former. 37 Rhodin menade att om detta avfall bara hanterades på rätt sätt fanns det ett värde i att ta tillvara det. Han påpekade också att i större städer hade även det icke-organiska avfallet ett värde som kunde stadens sopor 46 realiseras genom försäljning till industrin, men ansåg att Stockholm var för litet för detta. 38 Även om det inte gällde det icke-organiska avfallet förekom det i Stockholm försök att nyttiggöra det avfall som inte bestod av latrin på andra sätt än genom gödselförsäljning. Under åren 1895–1899 sköttes mottagandet och behandlingen av detta avfall på Lövsta av det privata bolaget Särimner. Grunden för dess kvittblivningsstrategi var, som bolagets namn antyder, att använda avfall för att föda upp svin. Av senare beskrivningar att döma fick svinen gå runt och leta sin föda direkt på Lövstas stora sopansamling. Perioden har i efter- hand, bland annat på grund av Tingstens beskrivning, setts som ett stort misslyckande. Svinen vansköttes och dog i mängd vilket gjorde företaget till en förlustaffär. Den övriga försäljningen av avfall sattes på undantag vilket senare ansågs ha lett till en förstörd sopmarknad i Stockholmsområdet och en ohållbar situation på Lövsta. 39 Därtill kom en ny avfallssammansättning. Tingsten sammanfattade senare läget kring sekelskiftet 1900 som problematiskt: I fråga om sopornas undanrödjande, för hvilken angelägenhet man alltjämt var hänvisad uteslutande till deras försäljning som gödsel, uppstodo med åren allt större svårigheter på grund af den massa skräp – papper, bleckburkar, sönderslaget glas och porslin, förstörda husgeråd, förpackningshalm m.m. i det oändliga – hvarmed den egentliga gödseln var bemängd. [– – –] Slutligen såg man sig år 1900 tvungen att vidtaga särskilda anstalter för frånskiljande af en mera afsevärd del af skräpet. 40 Den ökade mängden skräp ansåg Tingsten bero på ökade behov och en ökad ”lyx” och denna inblandning av icke gödseldugligt material i annars gödseldugligt avfall utmålade han som det stora problemet. Ett annat problem redogjorde renhållningsdirektören F. G. F. Wal- lander för 1897: sedan Lövsta och järnvägen börjat användas gick renhållningsverket med allt större förlust. 41 Denna situation ger en bakgrund till den studieresa Tingsten företog vid sekelskiftet 1900 och till de diskussioner om ökat tillvaratagande som fördes under 1900-talets första årtionde. gödsel och skräp 47 Ingenjör Tingsten på studieresa och avfallets naturliga plats Förutom problemet med en växande andel icke-organiskt avfall beskrev renhållningsverket en rad problem som till stor del skylldes på Särimners tidigare verksamhet i Lövsta. Området vid Lövstas soplastningsviadukt, som dessutom var skadad av eldsvåda och i behov av reparation, var översvämmat av avfall till den grad att verket tvingades skänka bort visst gödseldugligt avfall till kringliggande verksamheter. I hopp om att bli av med en del av avfallet tilläts en mindre brand ligga och pyra i ett antal månader. 42 Därtill kom att Överståthållarämbetet på grund av rädsla för smittspridning förbjudit försäljning av den gödsel som svinen vistats i om den inte först fick förmultna i minst tre månader. Situationen vid Lövsta beskrevs som kaosartad och renhållningsdirektören Wallander hotade med att anläggningen kanske inte skulle kunna ta emot något avfall alls. 43 I denna turbulenta tid i Stockholms sopsammanhang år 1899 gav sig Tingsten, då föreståndare för Lövsta renhållningsstation, ut på en halvårslång studieresa till 34 städer i Nordamerika och Europa. 44 Av arkivhandlingar att döma verkar Tingsten själv ha tagit initiativ till resan. Av den resplan som han lade fram för drätselnämndens andra avdelning i februari 1899 framgår det att det var av England och USA han väntade sig lära sig mest. 45 Han skulle studera både gaturenhållning (även från snö) och avfallets kvittblivning. När drätselnämnden gav klartecken till resan var det dock gaturenhåll- ningens organisering och framförallt snörenhållningen som den tog fasta på. Nämnden ansåg att tidpunkten var lämplig eftersom det planerades en förändring av gaturenhållningen som innebar att ansvaret för den skulle läggas på staden. 46 Tingsten sammanfattade sina erfarenheter i två digra artiklar i drätselnämndens tryckta handlingar. Den ena artikeln handlade uteslutande om sopornas kvittblivande – det ämne inom renhåll- ningen som Tingsten såg som mest bekymmersamt och dessutom styvmoderligt behandlat i stadstekniska frågor. Ordet ”kvittbliv- ning” definierades av Tingsten som att helt bli av med avfallet och inte bara att få bort det från staden. 47 Tingsten gick i sin artikel igenom hur kvittblivningsproblematiken löstes i de besökta stä- Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|