39
kapitel 2
Gödsel och skräp
En tillvarataganderegim förstärks
1900–1907
Stockholm kring sekelskiftet 1900 var en stad stadd i stor föränd-
ring. 1800-talets sista decennier hade inneburit en stark ekonomisk
utveckling med generellt högre löner och en stigande levnadsstandard.
Stadens befolkning hade samtidigt ökat hastigt, mellan 1880 och 1900
med nära 80 procent, varav mer än två tredjedelar var inflyttade.
Staden byggdes snabbt ut, på Södermalm och Kungsholmen med
stora industrier och på Östermalm och norra delarna av Norrmalm
med bostäder. Trots det myckna byggandet rådde stor bostadsnöd.
Bland de som bodde i smålägenheter var trångboddheten stor –
statistiskt sett bodde mer än fyra personer i varje rum. Så gott som
alla hus hade torrdass på gården, för även om vattenledningar och
avloppssystem hade byggts ut under senare delen av 1800-talet var
det inte tillåtet att koppla wc till avloppsnätet.
1
Stadens transporter
sköttes med hästar och latrinen och stallgödselns andel av avfallet
var stor. I en växande stad med ökande anspråk på hygien var det
en viktig uppgift att föra bort detta avfall från staden. Behovet av
en fungerande renhållning och sårbarheten när den inte fungerade
framgick tydligt några varma dagar år 1903 då drygt 500 renhåll-
ningsarbetare gick ut i strejk. Strejken ledde till sanitära olägenheter
och till våldsamma kravaller och slutligen till att arbetarna till stor
del fick igenom sina krav.
2
Stockholms ökande befolkning och stadens hästar, i kombina-
tion med en ökande konsumtion,
3
kom att prägla avfallets mängd
stadens sopor
40
och sammansättning kring år 1900. Även om Stockholm hade en
kvittblivning som byggde på att använda avfallet som gödsel hade
staden stora problem att bli kvitt avfallsmängden. En utgångspunkt
för detta kapitel är att staden kring år 1900 saknade en avfallshante-
ring som var anpassad till tidens avfallsmängd och dess avfallssam-
mansättning. Vad var det i tidens avfallssituation som sågs som ett
problem, på vilket sätt uttrycktes detta, vad såg man för lösningar
och vad gjordes i praktiken? En frågeställning kopplad till analys-
ramen avfallsregimer är i vad mån den hantering som infördes under
1900-talets första decennier kan ses som ny avfallsregim, eller var
den en fortsättning på en tidigare?
Kapitlet inleds med två avsnitt om Stockholms renhållning under
andra hälften av 1800-talet. På detta följer två avsnitt om möjliga
kvittblivningslösningar såsom de beskrevs av föreståndaren vid
Lövsta, sedermera renhållningsdirektören, Karl Tingsten samt ett
avsnitt om avfallets mängd och sammansättning under 1900-talets
första år. Därefter beskriver jag den lösning på avfallets heterogena
karaktär som infördes. Sist kommer två mer sammanfattande avsnitt
där jag försöker förklara utvecklingen av en avfallsregim som byggde
på tillvaratagande.
Stockholms renhållning och den
sanitära revolutionen under 1800-talet
Samtidigt med 1800-talets industrialisering och urbanisering pågick
i ett flertal städer i Europa och USA något som i senare forskning
brukar kallas ”den sanitära revolutionen”. De växande städerna
ledde till trångboddhet och ansamlingar av latrin och hästgödsel,
vilka sågs som orsak till smittspridning och hög dödlighet. Den
sanitära revolutionen innebar att städer genom ett ökat kommunalt
ansvarstagande införde tekniska och administrativa system för vat-
ten, avlopp och renhållning. England var det stora föregångslandet
och Sverige låg betydligt efter i denna utveckling.
4
Människors fasta avfall bestod fram till det sena 1800-talet till
övervägande del av mänsklig latrin, djurspillning och aska. På
landsbygden ingick den absoluta merparten av avfallet i det natur-
gödsel och skräp
41
liga kretsloppet. Städerna innebar större koncentrationer av latrin,
hushållssopor och gatuavfall i form av djurspillning som inte kunde
återföras till kretsloppet utan en större organisation. Fram till mitten
av 1800-talet var den inre renhållningen i Stockholm, hushållsso-
porna och latrinen, i huvudsak en enskild angelägenhet som staden
inte lade sig i. Den yttre renhållningen, gaturenhållningen, hade
tidigt reglerats i olika byggnads- och ordningsstadgor.
5
Liksom i
många andra städer ordnades kvittblivningen av den inre renhåll-
ningen med latrin- och avfallsgropar inom städernas gårdar, vilka
med jämna mellanrum täcktes över och ersattes med nya. Avfall
användes också som gödsel i trädgårdar i staden samt dumpades i
eller vid vatten.
6
Sedan 1700-talet hade staden med hjälp av entreprenörer gjort
sporadiska försök att systematiskt ta tillvara avfallet som gödsel,
bland annat genom att samla det på särskilda upplagsplatser i sta-
den och sedan föra det ut från staden på pråmar.
7
Under 1800-talet
fortsatte denna hantering, bland annat lades latrin i kompost på
Fjäderholmarna utanför staden mellan 1849 och 1858. Denna verk-
samhet rörde långtifrån allt avfall och verkar inte ha fungerat särskilt
väl av de många klagomålen att döma.
8
Ett annat sätt att bli kvitt avfall var att dumpa det i vatten. Detta
gjordes i hög grad i Stockholm vilket ledde till oro från läkarhåll för
att Klara sjö, Nybroviken och de idag igenfyllda Fatburssjön och
Träsket med Rännilen, höll på att förvandlas till smittospridande
träsk.
9
Till den ohygieniska situationen i staden kom att avfall och
gödsel samlades i enorma upplag vid till exempel Munkbron och
Kornhamnstorg.
10
De sanitära reformerna i Stockholm sammanföll i stort sett med
att den svenska industrialiseringen började på allvar. Sverige var
fortfarande vid mitten av 1800-talet i huvudsak ett jordbrukssam-
hälle och Stockholm hade inte påbörjat sin egentliga tillväxtfas.
Ekonomihistorikern Lennart Schön har visat att redan innan de
svenska städerna började växa etablerades det kommunala organi-
satoriska och tekniska system som kom att underlätta den framtida
tillväxten.
11
Bland de organisatoriska förändringar som gjordes i
Stockholm märks inrättandet av ett kommunalt renhållningsverk
Dostları ilə paylaş: |