Stockholm's Archipelago and Strindberg's

79

Scandinavica Vol 52 No 2 2013

as a section in Fagervik och Skamsund, and then, in a revised and 

enlarged edition, published independently in 1905.

92

 According to 

Gunnar Ollén it is the culmination for Strindberg as a poet.

93

 It is 

undoubtedly so, also for its perception of space. The urban room is 

often represented as atmospheric, including the air and the clouds. 

A vertical gaze can establish connections between the streets and the 

buildings at the lower level and the sky above, i.e. between mankind’s 

imprisoned and suffering condition and its yearning for liberation and 

flight. The air and the drifting clouds can also connect near and far 

horizontally. The urban poet’s thoughts and imagination can drift with 

them, and one of their cherished destinations is towards the East, 

just beyond the woods and to the sea, the islands and the skerries.

94

 

Geographically they are close to the urban space, yet they appear far 

away, or better, in another place, buried in the past like a lost paradise, 

with their promise of love, regeneration and happiness, a vanished 

time that can only resist as memory and bittersweet nostalgia, as in the 

poem ‘Vid dagens slut’ (SV LI: 91-92) (At the End of the Day), and in the 

sequence ‘Moln-Bilder’ (Cloud Formations), where we find a homage to 

the ‘greening island’, seen in a dream. Whether Kymmendö or a mix of 

the islands Strindberg lived on, this greening place defines the space 

of the archipelago with its connotations of lost paradise: a utopian 

state of bliss and harmony where children embrace one another in 

peace and love (SV LI: 100-102). 

The long poem ‘Trefaldighetsnatten’ (SV LI: 121-158) (The Night 

Before Trinity Sunday), may take us by surprise, for its idyllic and naïve 

praise of summer joy in the archipelago (Ollén 1941: 43-44). Through 

its epic and dramatic form, the celebration of summer becomes 

collective, polyphonic and ritual

95

, and it develops as a harmonic 

dialogue and confrontation between the summer guests arriving from 

town and the local population on the island, which is again Fagervik. 

Rites are ways of performing shared and fundamental representations 

in a community; and all the cherished details of what made summer 

in Strindberg’s archipelago paradisiac are evoked: arriving with the 

steamboat, gardening, fishing, cottages, crayfish, tennis, clubhouse, 

opera at the summer theatre, skittle alley, white nights and even its 

mosquitos, and finally the beauty of nature all around. In this way, 

---

80

Scandinavica Vol 52 No 2 2013

the occurrence of a Christian feast coincides with the celebration of 

Swedish summer and of the sacredness of nature.

A similar naïve tone characterizes Sagor (1903) (Fairy Tales). But 

even when Strindberg adopts the form of the fairy tale, he does 

not renounce to some realistic connotations of the archipelago 

environment in summer, as a seaside resort for the Stockholmers. In 

‘I midsommartider’ (SV LII: 85-95) (In Midsummertime) – reminiscent 

of the simple form of the folktale, but also of Novalis’  visionary, 

dream-like, metaphysical and Christian conception of Märchen – the 

magic beauty of nature resembles paradise in such a way that the final 

vision of ‘a greening island’ belongs to heaven rather than to earth. 

The celebration of Swedish summer and the perspective of Christian 

redemption are thus joined. ‘Blåvinge finner Guldpudran’ (SV LII: 195-

202) (Bluewing Finds the Golden Saxifrage) is a fairy tale for children 

that intriguingly mixes the folktale with Andersen’s fairy tale, Linnaeus, 

and the real story of Furusund as a fashionable seaside resort. As the 

little girl manages to find the plant indicating the presence of drinkable 

water, the island can happily, in the final perspective of the fairy tale, 

be transformed in a seaside resort. It is, in a certain sense, a founding 

myth of Strindberg’s Furusund (Persson 2004: 236-237). 

We return to a gloomier atmosphere in the novel Götiska Rummen

96

, 

published in 1904. It deals among other things with a divorce, and 

combines the author’s memories of Värmdö in winter, during his 

first divorce (Brandell 1985: 259), with those of Furusund, with its 

clubhouse and the fashionable life around it. For this reason the 

archipelago appears both white and icy and in its green summer 

version. Götiska Rummen is particularly interesting in our perspective, 

because it can neither be considered a pure archipelago novel nor a 

pure Stockholm novel. The protagonists belong to a family of urban 

professionals and intellectuals, who can choose at any time of the year 

to dwell either in town or on the (fictional) inner island of Storö (Big 

Island). Thanks to the steamboats, the newspapers and the telephone, 

the characters are constantly, as it were, connected; the place where 

they are staying does not change their social functions as Stockholm 

professionals and intellectuals. The novel shows that it was possible, 

by the turn of the century, to live at only half an hour’s distance from 

---

81

Scandinavica Vol 52 No 2 2013

Stockholm, while being at the same time in a borderland where the 

wilderness began. It witnesses therefore a historical change during the 

last two decades of the nineteenth century, when the environments 

of Stockholm and its archipelago tended to come closer and, to a 

certain extent, merge. This sociological dimension gets tinged with the 

existential one in the novel, for example when the narrator – adopting 

his characters’ point of view from the steamboat going to the islands 

– bitterly underscores how the archipelago, near the big town and at 

the same time sufficiently distant from it, represents a retirement post 

for people who have suffered marital shipwrecks or personal failures 

of other kinds: 

Brygga följde på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle 

att slunga en anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där 

voro liksom reträttplatser, ibland gömställen för människor som 

dragit sig undan världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den 

andra, och i denna ödemark, en halv timme från Stockholm hade 

de satt sig ner, mest kanske för att känna närheten av havet, 

det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd på. Alldagliga 

sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten härute. 

Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade 

eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände 

hade här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. 

De invigde som passerade denna vattenväg kände sig defilera 

förbi all livets bitterhet, och jämsides med beklämingen väcktes 

ett välbehag över att vara utanför. (SV LIII: 33)

(Jetty followed after jetty, and at each new landing one had the 

opportunity to drop a remark, a piece of information about 

the inhabitants. Something like retirement posts were there, 

at times hiding-places for people who had withdrawn from 

the world crowd. One story did not resemble the other, and in 

this wilderness, half an hour from Stockholm, they had settled, 

perhaps mostly to feel the proximity to the sea, the only big 

thing offered by Sweden’s scanty nature. Everyday tragedies had 

taken place, and the last act was performed out here. Destroyed 

---