Microsoft Word a13malwa slutrapport docx

 

11 

”spänningen” ska släppa (Ingelf, 1997, s. 24-26). Detta förhållningssätt till dissonans skulle 

kunna bero på att människor i regel verkar uppfatta dissonanta intervall som just ”spända” 

(Kagan & Zentner, 1998).   

Användning av olika intervall har inom den västerländska musikteorin förändrats något de 

senaste århundradena. Under medeltiden sågs tritonus (överstigande kvart) till exempel som 

”djävulen  i  musiken”  på  grund  av  att  dess  talförhållande  sågs  som  motsatsen  till  det 

talförhållande  som  behagade  den  kristna  guden  (Jansson,  2011,  s.  88).  Tritonus  var  under 

denna  period  förbjudet  att  använda  sig  av.  Under  1500-talet  undvek  man  också  tritonus-

intervallet  eftersom  det  ansågs  svårsjunget.  Under  1700-talet  användes  så  gott  som  alla 

intervall  inom  oktaven.  Förminskade  och  överstigande  intervall  användes  dock  sparsamt  i 

musik men sågs som betydelsefulla och särskilt uttrycksfulla när de väl ingick.  Från och med 

slutet  av  1700-talet  började  tritonus-intervallet  bli  vanligare  och  sågs  så  småningom  som 

vilket  annat  intervall  som  helst  (Ingelf,  1997,  s.  151).  Både  tritonus,  förminskade  och 

överstigande  intervall  är  dissonanta  intervall  som  länge  har  undvikits  av  olika  anledningar 

eller  använts  mycket  sällan.  Enligt  musikteorin  verkar  allt  som  oftast  konsonans  vara  att 

föredra  (Ingelf,  1997)  och  kanske  beror  detta  på  att  dissonans  uppfattas  som  mer 

påfrestande och ”spänt” än vad konsonans gör. 

 

2.3.2  Allmän definition 

 

Generellt förklaras konsonans och dissonans ofta som subjektiva upplevelser där konsonans 

är  en  kombination  av  toner  (med  olika  frekvenser)  som  flertalet  personer  upplever  som 

behagliga,  och  dissonans  en  kombination  av  toner  (med  olika  frekvenser)  som  flertalet 

personer upplever som obehagliga (Kagan & Zentner, 1998). Vissa ställer sig kritiska till en 

absolut  definition  av  konsonans  och  dissonans  på  grund  av  subjektiviteten  hos  begreppen 

som  av  flera  inte  anses  vara  tillräckligt  vetenskapliga  (Kagan  &  Zentner,  1998).  Även  om 

konsonans och dissonans ofta beskrivs utifrån subjektivitet så förekommer liknande resultat 

i  olika  studier  där  testpersoner  har  fått  ranka  olika  intervall  efter  behag  och  obehag. 

Schellenberg och Trehub (1994) har samlat flera av dessa studier för att hitta kärnan och har 

kommit fram till att vuxna personer i regel uppfattar oktaven, kvinten och den rena kvarten 

som mest konsonanta, samt den lilla sekunden som mest dissonant. Detta är alltså näst intill 

identiskt med vad musikteorin anser är konsonanta och dissonanta intervall (även om inte 

alla  intervall  nämns)  vilket  ytterligare  styrker  att  det  finns  ett  generellt  och  likartat  tycke 

kring konsonans och dissonans. Dessa resultat, och dess likheter, har motiverat ett strävande 

inom  forskningen  efter  att  finna  de  objektiva,  akustiska  egenskaper  som  karaktäriserar 

konsonans  och  dissonans,  med  målet  att  försöka  ta  reda  på  exakt  vad  det  är  med  dessa 

intervall  som  framkallar  upplevelsen  av  behag  och  obehag  och  för  att  nå  en  definition 

bortom åsikter hos enskilda individer (Kagan & Zentner, 1998).  

 

2.3.3  Objektiv mätbarhet 

 

Sedan  Pythagoras  (år  580  f.v.t  till  495  f.v.t)  har  frekvensförhållandet  mellan  toner  ansetts 

viktigt  och  grundläggande  för  vad  konsonans  och  dissonans  är  (Schellenberg  &  Trehub, 

---

 

12 

1994).  En  ton  består  av  en  grundläggande  frekvens  plus  en  mängd  övertoner  och  dessa 

övertoners  placering,  samt  amplituden,  är  det  som  avgör  ett  instruments  klangfärg. 

Övertonerna kan räknas ut genom att multiplicera den grundläggande frekvensen - “…” For 

example, a complex tone with a fundamental frequency of 100 Hz has of upper harmonics of 

100, 200, 300, 400, 500 Hz and so on “...“ (Kagan & Zentner, 1998, s. 484). Teoretikern och 

fysikern  Hermann  von  Helmholtz  (1863)  lade  fram  en  teori  om  att  tonpar  bedömdes  som 

konsonanta när störst antal övertoner matchade - en idé som blev populär. Idén blev senare 

preciserad  utav  Plomp  och  Levelt  (1965)  som  fastställde  ett  critical  band  för  två  rena 

sinusvågor som den minsta frekvensskillnad mellan dem som inte gav upphov till dissonanta 

tendenser.  Denna  generalisering  fungerade  dock  inte  särskilt  bra  för  mer  komplexa  toner 

(Kagan  &  Zentner,  1998).  Utifrån  dessa  forskare  kan  det  antas  att  det  är  svårt  att  mäta 

dissonans  och  konsonans  utifrån  ett  objektivt  perspektiv  på  grund  av  en  tons  komplexitet 

och övertoner. Om en objektiv och absolut definition ska hittas krävs troligtvis en ingång i 

forskningen  baserad  på  teknikalitet  (frekvenser  och  övertoner)  och  möjligtvis  även  i 

kombination  med  den  mänskliga  hjärnans  respons  till  dissonans  och  konsonans.  Detta 

arbete  kommer  därför  endast  att  utgå  ifrån  de  tidigare  nämnda  studierna  kring  vilka 

intervall som upplevs dissonanta och konsonanta samt dissonans och konsonans utifrån den 

västerländska musikteorins praxis. 

 

2.3.4  Kultur eller medfödd egenskap? 

 

Helmholtz  och  senare  fysiker  trodde  att  upplevelsen  av  konsonans  var  ett  psykologiskt 

resultat  av  att  fysiska-akustiska  lagar  opererade  utifrån  medfödda  egenskaper  i 

hörselsystemet. Andra, bland annat moderna musikteoretiker och kompositörer, menar att 

upplevelsen av konsonans beror på musikalisk tradition och kompetens i en viss kultur och 

att  det  inte  finns  någon  typ  av  medfödd  partiskhet  mot  vare  sig  konsonans  eller  dissonans 

(Kagan & Zentner, 1998). För närvarande anses nivån av upplevd konsonans var ett resultat 

från  både  sensoriska  och  empiriska  faktorer.  Sensorisk  konsonans  är  konstant  över 

genregränser  och  över  många  kulturer,  medan  musikalisk  konsonans  kommer  från 

erfarenhet om vad som låter ”bra” i en specifik musikgenre (Schellenberg & Trehub, 1994). 

Så ligger det någon sanning i en medfödd partiskhet för eller mot konsonans och dissonans 

överhuvudtaget?  Vissa  studier  antyder  det,  som  Jerome  Kagan  och  Marcel  Zentners  studie 

på spädbarn (Kagan & Zentner, 1998, s 483-492).  

Kagan  och  Zentner  (1998)  hade  en  hypotes  om  att  barnen  skulle  ha  en  medfödd 

favoriserande  partiskhet  gentemot  konsonans  över  dissonans.  Hypotesen  förväntade  sig 

också  att  barnen  skulle  vara  mer  uppmärksamma  och  visa  färre  tecken  på  ängslan  och 

obehag  vid  de  konsonanta  melodierna  än  vid  de  dissonanta  melodierna.  I  undersökningen 

blev  barnen  exponerade  inför  konsonanta  och  dissonanta  versioner  av  två  melodier,  alltså 

fyra olika versioner totalt. De dissonanta versionerna var komponerade med små sekunder, 

och de konsonanta versionerna var komponerade med små och stora terser. För att försäkra 

sig  om  att  melodierna  skulle  uppfattas  som  antingen  dissonanta  eller  konsonanta  så 

genomfördes  först  ett  pilottest  med  24  studenter.  Studenterna  fick  svara  på  vilken  av  två 

versioner  (en  konsonant  version  och  en  dissonant  version)  av  den  ena  melodin  som  de 

föredrog. 23 personer visade en preferens för den konsonanta versionen och när de tillbads 

kommentera  varför  de  hade  valt  som  de  hade  gjort  svarade  många  att  den  dissonanta 

---