Introduktion

8 

 

ansamling av kadmium i matjorden. Tillförseln sker bland annat via atmosfäriskt nedfall, 

gödsling och kalkning. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 1. Kadmiumhalter i matjord (0-20 cm) och alv (20-40 cm) angivet i mängd lösligt 

kadmium i 7M HNO

3

 (Eriksson, 2009). 

 

Människans bidrag till spridning av kadmium 

 

Det var omkring 1940 som kadmium mer omfattande togs i bruk av människan. De 

huvudsakliga användningsområdena har varit batterier, färgämnen i bland annat glas och 

plast, stabilisatorer i PVC-plast, rostskyddsbehandling av stål samt legeringar i bland annat 

telefonledningar och kylarband till bilar (Lohm m.fl. 1997). Användandet i pigment, 

stabilisatorer och ytbehandling mot rost begränsades genom lagstiftning i början av 1980-talet 

(Bergbäck och Jonsson, 1998). Kadmium finns även som spårämne i zink, och förekommer 

därmed överallt där zink finns. Exempel på produkter som innehåller zink är bildäck och 

andra bildelar, förzinkad plåt i olika konstruktioner, tak, fasader, stolpar, räcken, soptunnor 

och antenner med mera. Det kadmium som finns i ovanstående produkter avges långsamt till 

omgivningen när de rostar, vittrar sönder och/eller bryts ner. Detta kan ske både medan de 

fortfarande är i bruk och genom utlakning från avfallsupplag. Försurande ämnen i 

nederbörden bidrar till att öka kadmiums rörlighet i marken. Därmed transporteras det vidare 

ut i vattendrag, sjöar och grundvatten. (Parkman m.fl. 1998).  

 

Dessutom sker utsläpp av kadmium till luften, främst via utsläpp från industrier, förbränning 

av fossila bränslen och av sopor (EFSA, 2009). Detta leder till att vi får ett atmosfäriskt 

nedfall, så kallad deposition, av kadmium. År 1990 uppskattade man efter beräkningar att det 

dåvarande utsläppet av kadmium till atmosfären i Sverige var mindre än 5 ton per år. Det 

totala nedfallet av kadmium över landet uppgick dock till omkring 20 ton per år, vilket tyder 

---

9 

 

på att stora mängder nedfall härstammar från utsläppskällor i andra länder (Parkman m.fl. 

1998). Den årliga depositionen av kadmium beräknades år 1997 ligga på cirka 0,45 gram/ha i 

sydvästra Sverige, cirka 0,30 gram/ha i mellersta Sverige och cirka 0,15 gram/ha i Norrland 

(Hellstrand och Landner, 1998). Nedfallet av kadmium har uppvisat en tydlig minskning 

sedan 1970-talet, med största sannolikhet tack vare lagstiftning om begränsade 

utsläppsmängder. Sverige var tidigt med att införa restriktioner för kadmium och har striktare 

regler för spridning av ämnet än många andra länder (Eriksson, 2009). Trots det utgör 

depositionen fortfarande den största tillförselkällan av kadmium på många svenska 

odlingsjordar.  

 

Ytterligare tillförselkällor av kadmium till åkermarken är olika typer av gödselmedel, 

framförallt fosforgödselmedel (Petersson Grawé, 1996). Även rötslam från 

avloppsreningsverk innehåller ofta höga halter av kadmium och kan därför tillföra en 

betydande mängd till de jordar som gödslas med rötslam (Jarlöv, 2010). Kalk innehåller som 

regel förhållandevis små mängder kadmium och bidrar därför till tillförseln i betydligt mindre 

omfattning (Andersson, 1992). Ovanstående tillförselkällor beskrivs mer ingående under 

rubriken ”Tillförsel och bortförsel av kadmium på gårdsnivå” på sidan 14.

 

 

Hälsomässiga aspekter 

 

Av det kadmium som finns i jorden är det, jämfört med många andra tungmetaller, en stor 

andel som förekommer i lättlöslig form (Andersson, 1977). Det leder till att det i högre grad 

tas upp av växter och således hamnar i odlade grödor och i livsmedel. För oss människor är 

den mat vi äter normalt den största källan till det kadmium som vi utsätts för. Undantag är 

personer som exponeras för kadmium genom sitt yrke eller är rökare, eftersom tobaksrök ger 

ett betydande tillskott (Petersson Grawé, 1996). Genomsnittsintaget av kadmium via kosten 

beräknas i Sverige ligga på omkring 13 mikrogram (µg) per dag (Berglund m.fl. 1994). 

Sannolikt finns det stora individuella variationer i detta värde beroende på kostens 

sammansättning.  

 

Petersson Grawé (1996) anger att närmare 80 procent av det kadmium vi får i oss via födan 

kommer från vegetabilier, och då till största delen från mjöl och gryn. Detta beror främst på 

att vi generellt äter mer av detta än av exempelvis grönsaker och frukt. Figur 2 visar 

kadmiumbidraget från olika typer av livsmedel i en genomsnittlig kost. Kött, ägg, mjölk och 

fisk innehåller som regel betydligt lägre halter av kadmium (Jorhem och Sundström, 1993), 

med undantag för inälvsmat som lever och njure samt skaldjur (Petersson Grawé, 1996). En 

uteslutande vegetarisk kost leder följdaktligen vanligtvis till ett betydligt högre intag av 

kadmium än vad som är fallet för blandkost. 

 

En väsentlig del av det kadmium som vi får i oss ansamlas i njurarna. Eftersom det frigörs 

väldigt långsamt byggs halten upp och ökar med stigande ålder (Alfvén m.fl. 2000). Denna 

upplagring riskerar att med tiden ge upphov till försämrad njurfunktion. I en studie av Järup 

m.fl. (2000) kom man fram till att en försämrad funktion hos njurarna kunde förekomma vid 

lägre exponeringsnivåer för kadmium än man tidigare trott. Kadmium utgör även en 

bidragade orsak till benskörhet. Man har kunnat se ett samband mellan kadmiumintag och 

minskad BMD (Bone Mineral Density) hos både män och kvinnor (Alfvén m.fl. 2000). Det 

råder osäkerhet om vad detta kan bero på. Möjliga orsaker kan vara att kadmium antingen 

ökar utsöndringen av kalcium med urinen, eller att adsorptionen av kalcium påverkas 

negativt. På senare år har man dessutom fått upp ögonen för att kadmium kan ha en negativ 

effekt på kroppsliga hormoner, särskilt östrogen. Åkesson m.fl. (2008) visade att exponering 

---