Introduktion

10 

 

av kadmium kan ha betydelse för uppkomsten av livmodercancer. Ytterligare studier har 

antytt att kadmium även kan ha betydelse för utvecklingen av cancer i flera andra inre organ 

som lunga, njure, urinblåsa och prostata (Waalkes, 2003).  

 

Man har sett att risken att drabbas av njurskador ökar vid ett långvarigt (decennier) dagligt 

intag av kadmium på 50 µg/dag (Järup m.fl. 1998). Detta och många andra studier av 

kadmiums effekter på människors hälsa ledde till att EU:s organ för livsmedelssäkerhet, 

EFSA (European Food Safety Authority), år 2009 sänkte gränsvärdet för högsta tolerabla 

veckointag av kadmium från 7 µg per kg kroppsvikt till 2,5 µg per kg kroppsvikt (EFSA, 

2009). För en person som väger 70 kg motsvarar det en sänkning från 70 µg/dag till 25 µg/ 

dag (Eriksson, 2009).  

 

I genomsnitt är det endast omkring 5 procent av det kadmium vi får i oss via födan som 

adsorberas i mag-tarmkanalen. Detta värde varierar dock mellan olika individer, och särskilt 

järnbrist är en bidragande orsak till ett ökat upptag av kadmium (Berglund m.fl. 1994). Låga 

järndepåer är vanligast förekommande hos kvinnor i fertil ålder på grund av förlust av järn via 

menstruationen. Även graviditet innebär en risk för ökat upptag av kadmium, eftersom det 

ökade järnbehovet riskerar att ge upphov till uttömda järndepåer (Åkesson m.fl. 2000).   

 

 

 

Figur 2. Fördelningen av olika livsmedelsgruppers bidrag till kadmiumintag i en 

genomsnittlig kost. Efter Petersson Grawé (1996).  

 

Faktorer som påverkar kadmiumupptag hos växter 

 

Det är lätt att tro att en hög halt av kadmium i jorden automatiskt leder till ett högt upptag i 

grödan. Detta är dock inte alltid fallet, eftersom upptaget beror på hur växttillgängligt ämnet 

är samt olika växters benägenhet att ta upp kadmium. Som nämnts ovan förekommer en 

jämförelsevis stor andel kadmium i marken i lättlöslig, och därmed växttillgänglig, form. Hur 

stor del som är lättlöslig påverkas av flera olika markfaktorer, bland annat pH, jordart, ler- 

och humusinnehåll (Eriksson, 2009). Eftersom jorden är ett komplext system påverkas 

upptaget sannolikt av många fler faktorer, och mer forskning krävs för att bättre förstå alla 

samband (Eriksson, 1990b). Dock innebär en hög halt av kadmium i jorden alltid en ökad risk 

för att även innehållet i grödan blir större.  

---

11 

 

 

Vid lågt pH (under 5.0) minskar adsorptionen av kadmium till markpartiklarnas ytor, vilket 

ger upphov till en ökad mängd lösligt kadmium i markvätskan (Parkman m.fl. 1998). 

Generellt leder detta till ett högre upptag i grödan, men det finns skillnader i hur mycket olika 

växters upptag påverkas av markens pH (Eriksson, 1990a). En bidragande orsak till 

försurning av marken är den ökade användningen av kvävegödselmedel i ammoniumform. 

Ammonium har till skillnad från nitrat försurande egenskaper. Kalkningsbehovet ökar således 

på jordar som gödlas med ammoniumkväve (Hellstrand och Landner, 1998). Allmänt 

rekommenderas att man kalkar sin odlingsjord till ett pH på mellan 6.0 och 6.5 och försöker 

hålla halten av organiskt material på minst 4-5 procent (Eriksson, 1990a). Att kalka över 

rekommendationerna bör dock undvikas eftersom flera studier har visat att kalkning i vissa 

fall kan leda till ökat kadmiumupptag i grödan (Jansson och Öborn, 2002; Andersson och 

Siman, 1991). Det generella sambandet är att kadmiumupptaget minskar vid kalkning på 

platser där grödan har högt innehåll, medan platser där grödans kadmiuminnehåll är lågt 

istället får ökat upptag vid kalkning (Jansson, 2002).  

 

Organiskt material i form av humus har en förmåga att binda kadmium i en mindre 

växttillgänglig form (Andersson, 1975/76). Denna förmåga tycks vara starkare vid högre pH 

(omkring 6.5), och har störst betydelse i mineraljordar (Eriksson, 1990b). Även lerpartiklar 

har en viss förmåga att binda till kadmium och därmed göra det mindre växttillgängligt 

(Jansson, 2002). I likhet med humus ökar denna förmåga med stigande pH. Humus är något 

mer effektivt än ler vad gäller att minska kadmiums växttillgänglighet, särskilt vid lägre pH 

(Andersson, 1977). 

 

Ytterligare en faktor som kan ha viss betydelse för tillgängligheten av kadmium är 

nederbördsmängden. Under odlingssäsonger med större mängd nederbörd har man kunnat se 

en ökad halt kadmium i spannmål jämfört med torrare år (Eriksson, 1990b). En möjlig 

förklaring är att nedfallet av kadmium blir högre i och med att nederbördsmängden är större, 

samt att högre vattenhalt i sig ger upphov till ökad löslighet av ämnen i markvätskan 

(Andersson och Bingefors, 1985). Nederbörden innehåller även försurande ämnen som kan 

bidra till att öka tillgängligheten och upptaget av kadmium (Hellstrand och Landner, 1998). 

 

Det är dessutom väl känt att förmågan att ta upp kadmium skiljer sig mellan olika växtarter, 

och även mellan sorter inom samma art. Det är det inte helt klargjort vad dessa skillnader 

beror på (Hamon m.fl. 1997), men man vet att växter kan påverka lösligheten av olika ämnen 

i rotzonen genom utsöndringar av organiska ämnen från rötterna (Eriksson, 2009; Grant m.fl. 

1998). Olika typer av mekanismer i växterna tros påverka hur kadmium fördelas mellan olika 

delar i växten och huruvida det överförs till fröna eller ej. Genom växtförädling finns 

eventuellt möjligheter att ta fram sorter med lägre kadmiumupptag. Dock är det många olika 

egenskaper som eftersträvas, och ju fler faktorer som ska vägas in desto svårare blir 

förädlingsarbetet. Ännu så länge värderas egenskaper som hög avkastning och motståndskraft 

mot sjukdomar högre än lågt kadmiumupptag (Eriksson, 2009).  

 

Jämförelser mellan kadmiuminnehåll i olika grödor 

 

Växtarters och – sorters olika förmåga eller benägenhet att ackumulera kadmium i sina 

vävnader får till följd att vissa grödor generellt har högre halter än andra. Det största antalet 

studier har gjorts på spannmål och visar att vete har högst kadmiuminnehåll av de fyra 

sädesslagen. Havre kan också ha höga halter, men variationerna är stora. Korn och råg 

innehåller i de allra flesta fall betydligt mindre kadmium (Eriksson, 2009).  

---