Introduktion
Yüklə 212,2 Kb. Pdf görüntüsü
|
16
begränsad. Dessutom vill man minska miljöproblem i form av övergödning till följd av fosforutsläpp (Naturvårdsverket, 2009b). Nackdelen är att rötslam dessutom innehåller en mängd andra ämnen som inte är önskvärda på åkermark, däribland kadmium. Avloppssystemet är många gånger gemensamt för hushåll, industri och dagvattenbrunnar, vilket får till följd att allt från läkemedelsrester till rengöringsmedel, tungmetaller och andra miljögifter hamnar i slammet (Jarlöv, 2010).
Organisationen Svenskt Vatten har tagit fram ett system, REVAQ, för certifiering av slam från reningsverk. De reningsverk som ansluter sig till systemet måste ha en långsiktig plan för att minska kadmiumhalten i sitt slam. I dagsläget är medelvärdet för REVAQ-certifierat slam 25 mg Cd per kg fosfor, men värden upp till 35 mg Cd per kg fosfor tillåts (Svenskt Vatten, 2009a). Detta kan jämföras med kadmiuminnehållet i NPK, som är upp till 12 mg Cd per kg fosfor (Yara, 2010). REVAQ har inga gränsvärden för något av de andra skadliga ämnen som förekommer i slammet (Jarlöv, 2010). Slam som inte är certifierat enligt REVAQ hade år 2006 en genomsnittshalt på 37 mg Cd per kg P (Svenskt Vatten, 2009a). Skäl som uttalats mot spridning av rötslam på åkermark går ut på att omfattande spridning ger upphov till en oåterkallelig upplagring av kadmium och andra oönskade ämnen i vår odlingsjord, som riskerar att orsaka stora problem för framtida generationer (Witter, 2000; Jarlöv, 2010; Lindgren, 2010).
Stora mängder kadmium finns i omlopp och tillförs kontinuerligt åkermarken främst via atmosfäriskt nedfall och gödselmedel. Dessa tillförselposter kan ingen odlare komma ifrån. Det kadmium som en gång tillförts jorden kan endast föras bort via växters rötter eller genom läckage ur markprofilen. Denna bortförsel sker långsamt vilket får till följd att kadmium ansamlas i marken och att halterna i odlade grödor ökar. Omfattande forskning visar på stora skäl till att motarbeta denna upplagring. Att helt och hållet befria åkermarken från kadmium är dock inte möjligt, men knappast heller nödvändigt. En måttlig förekomst av kadmium är naturlig och i mindre mängder bedöms ämnet inte utgöra någon hälso- eller miljöfara. Viktigt i detta sammanhang är att ha begrepp om proportioner. Genomsnittsmängden kadmium i svensk åkermark är för närvarande 600 gram per hektar. Den årliga tillförseln per hektar är i storleksordningen 500 till 1000 milligram, det vill säga 0,5 till 1 gram (Andersson, 1992). Det av EFSA fastställda högsta tolerabla veckointaget av kadmium ligger på 2,5 mikrogram (0,000 0025 gram) per kg kroppsvikt (EFSA, 2009).
I dagsläget är halterna på de flesta svenska odlingsjordar hanterbara och har inte visats ge upphov till akuta risker hos den allmänna befolkningen, men det är svårt att säga hur stora marginaler vi har. Många studier har visat att kadmium redan nu är en bidragande orsak till bland annat njurproblem och benskörhet hos en mindre andel av befolkningen. Ökad kadmiumexponering ger ökade risker, och för att inte göra problemet större är det viktigt att exponeringen inte utökas.
Odlarens möjligheter
Den enskilde odlaren har av naturliga skäl begränsade möjligheter att själv påverka tillförseln av kadmium till sin odlingsjord. Men genom val av gödselmedel, gröda och odlingsmetoder går det att minska tillförseln och påverka hur mycket som överförs till grödan. Väl övervägda åtgärder kan göra stor skillnad ur ett längre perspektiv. På lokal nivå, låt säga en gård, bör man sträva efter att uppnå en balans mellan det kadmium som tillförs och det som förs bort. 17
Tillförseln bör om möjligt vara lägre än bortförseln, eller högst lika stor, för att inte kadmiumhalten i jorden ska öka.
Som odlare finns mycket att vinna på att ha kontroll över kadmiumbalansen i sin jord. Om (eller när) problemet med kadmium blir mer allmänt känt kan konsumenterna komma att kräva kadmiummärkning på livsmedel och att efterfråga produkter med låga halter. Lågt kadmiuminnehåll i grödan skulle då bli en konkurrensfördel och jordar med låga halter skulle få ett ökat värde.
Stallgödsel har ofta högre halter av kadmium än den handelsgödsel som finns på den svenska marknaden, men innehållet varierar beroende på stallgödselns ursprung. Än så länge har odlaren möjlighet att välja handelsgödsel och kalkningsmedel med förhållandevis låga kadmiumhalter. Efterhand som tillgången på kadmiumfattig fosforråvara minskar kommer det dock sannolikt bli svårare att hålla nere nivåerna i handelsgödseln.
En gård med djur skulle kunna använda sig av egenproducerad stallgödsel. Kadmiumhalten kan då hållas nere främst genom att välja djurfoder med mindre innehåll av kadmium (för att jämföra halter i olika fodermedel, se Eriksson 2009). En fördel med stallgödsel är att den bidrar med organiskt material som binder kadmium och gör det mindre växttillgängligt, medan mineralgödselmedel i många fall har en försurande verkan som tvärtom ökar tillgängligheten. Mullhalten måste dock kontinuerligt underhållas eftersom bundet kadmium frigörs efterhand som det organiska materialet bryts ner.
Rötslam innehåller som regel betydligt mer kadmium än både stallgödsel och den NPK som tillhandahålls på den svenska marknaden (Svenskt Vatten, 2009a; Steineck m.fl. 1999; Yara, 2010). Dessutom förekommer även många andra oönskade ämnen i slam. Mer forskning krävs för att kunna ta fram effektiva metoder att urskilja dessa ämnen ur slammet och därmed kunna återvinna fosforn. Det kadmium som finns i slam härstammar från många olika delar av samhället, och att lägga slammet på åkermark innebär därmed en koncentrering av kadmium till den plats där den är som minst önskvärd; jorden där vi producerar våra livsmedel. Utan omfattande rening kan man starkt ifrågasätta lämpligheten i att sprida rötslam på åkermark.
Hur stort behovet av åtgärder är på en given plats beror i första hand på hur hög kadmiumhalten i jorden är. Om den är väldigt låg kan det räcka med att genom val av gödselmedel, kalk och eventuellt djurfoder se till att halten inte ökar. På jordar med förhöjda halter av kadmium kan det vara nödvändigt att anpassa valet av gröda så att halterna i det producerade livsmedlet kan hållas inom acceptabla gränser. För en del grödor finns möjlighet att välja sortvarianter med lägre kadmiumupptag, och ytterligare forskning för framtagning av lågackumulerande sorter pågår (Eriksson, 2009). I vissa fall kan det dock vara lämpligt att undvika att odla grödor som till exempel vete, potatis, morötter och en del bladgrönsaker som har potential att ta upp mycket kadmium när halten i jorden är hög, och istället odla dessa grödor på jordar med låga halter. Möjliga alternativ på kadmiumrika jordar är att odla exempelvis råg, kål, lök, frukt eller bär som generellt tar upp mindre kadmium. Om kadmiumhalterna är särskilt höga kan det även övervägas att istället odla fodergrödor till djur eller till och med genomföra någon typ av markrening.
Anpassning av grödvalet är inte alltid helt oproblematiskt när det gäller en etablerad odling. Att behöva byta gröda kan orsaka orimliga kostnader för en enskild odlare. I bästa fall kan det Yüklə 212,2 Kb. Dostları ilə paylaş:
|