Jag skulle gissa att somliga av er har hört mig tidigare



Yüklə 3,08 Mb.
səhifə3/5
tarix17.11.2018
ölçüsü3,08 Mb.
#80397
1   2   3   4   5

Rosseau

Jean-Jacques Rosseau ansåg att både Hobbes och Locke hade förvrängt den ursprungliga epikureiska synen på människans förhistoria från ett naturligt och harmoniskt tillstånd till en eländig tillvaro i syfte att förhärliga samtidens materiella och vetenskapliga framsteg och politiska program. Själv förespråkade han ett återvändande till Epikuros och Lukretius mer asketiska perspektiv. Läsaren av Rosseau kan inte undgå att märka en tydlig tonvikt på ursprungstillståndets betydelse för sexualmoralen.

Rosseaus ursprungssyn var, liksom hos Lukretius, tydligt evolutionär, och det är intressant att konstatera att han anför jämförande anatomi som argument för denna evolution nästan ett sekel före Darwin45. Rosseaus ”Adam” var praktiskt taget ett djur och levde för dagen, begäret efter sex stillades djuriskt och osentimentalt, utan inblandning av några som helst känslor eller tankar på barn eller familjebildning. Sexualiteten var alltså helt åtskild från längtan att bilda familj och skaffa barn. Människan var ursprungligen av naturen solitär och närmast könlös.

F


Jean-Jacques Rosseau

(Källa: Wikipedia)

ör Rosseau, liksom för Lukretius och Hobbes, var kärlek och äktenskap onaturliga fenomen därför att de inte var ursprungliga. Eftersom de ansåg att den ursprungliga och naturliga sexualiteten var frikopplad från fortplantning och det enda målet var sexuell tillfredsställelse, så var det följaktligen likgiltigt på vilket sätt det målet uppnåddes. Ett begrepp som svartsjuka var otänkbart i det ursprungliga tillståndet med ”fri kärlek”, och för en man – ”en fri man” enligt Rosseau – var det otänkbart att knyta trohetsband till en specifik kvinna. Dessa band betraktade han som någonting som kvinnor med tiden utvecklat och som kommit att inskränka den naturliga, sexuella friheten. Skulle mänskligheten någonsin kunna frigöras till detta ljuva ursprungstillstånd så skulle alltså kvinnor behöva övertalas till eller överbevisas om detta.

Den röda tråden i Wikers resonemang är följande: Manliga sexuella fantasier har format föreställningen om människans ursprungliga tillstånd, en föreställning som i sin tur har präglat synen på vad som är en ”naturlig” sexualmoral. Den grundläggande förutsättningen för resonemanget utgörs av idén om människans djuriska förflutna (jämför sajten ”Victoria Milan” på s 1). Denna idé bygger i sin tur på premissen att verkligheten kan definieras som strängt materialistisk. Och slutligen - denna premiss är grundad – inte på empiriska observationer och slutsatser – utan i de materialistiska tankevanor som Epikuros en gång rekommenderade sina lärjungar med det uttryckliga syftet att de inte skulle frestas att ägna de eviga tingen någon uppmärksamhet.

M


Benedict de Spinoza

(Källa: Wikipedia)

en vi är inte framme riktigt ännu. Jag har redan nämnt om Hobbes syn på bibeltolkning. Den person som kom att föra den ett steg vidare mot dagens liberala bibelsyn var Benedict de Spinoza (1634-1677). Spinoza var en närmast fanatisk anhängare av den nya materialistiska natursynen som betraktade naturen som ett slutet system. Hur kan man göra det och likväl tro på Gud? – svaret är enkelt - Spinoza identifierade helt enkelt Gud med naturen!

Spinoza tycks inte ha insett att detta egentligen gjorde Gud fullständigt redundant i sitt förhållande till naturen. I sin skrift Tractatus Theologico-Politicus ansåg sig Spinoza kunna separera det ”verkliga” budskapet från det inkonsekventa i Bibeln. Det som återstod var, begripligt nog, ett renodlat moraliskt budskap med en Jesus som reducerats till rätt och slätt en morallärare. Spinoza sträckte sig så långt att han menade att tron på underverk var ett uttryck för ogudaktighet, eftersom Gud i så fall skulle motsäga sig själv. Sådant skulle enligt Spinoza leda till att människor började ifrågasätta allting och sluta i ren ateism.46

Detta förnekande av möjligheten att Gud skulle kunna utföra mirakel är förmodligen den enskilt viktigaste anledningen till kristendomens tillbakagång i västvärlden. Det är en idé som för varje tänkande människa – kristen som icke-kristen – borde vara absurd: Om Gud verkligen finns och har skapat universum med dess materia och naturlagar – skulle Han då i och med sin skapelseakt ha bakbundit sig själv så att Han hädanefter skulle sakna makt att ingripa i sin egen skapelse? Vore det inte långt mer naturligt att tänka sig att denne Gud skulle äga den fulla makten att ingripa och verka i sin värld på ett sätt som står i full harmoni med Hans skapelses lagar? Ett sätt som för oss betraktare skulle framstå som både naturligt och underbart47.

Spinoza åstadkom en uppdelning mellan filosofi (läs: materialistisk sådan) och teologi. Om denna uppdelning skriver Wiker: ”Denna … uppdelning har accepterats som evangelium både av materialister som inte vill göra kristna upprörda, och av teister som inte önskar göra materialister upprörda.”… För det första … härrör [Spinozas] skäl att förkasta mirakel inte från Skriften utan från hans argument om att identifiera Gud med naturen … och för det andra hade de lagar som Spinoza betraktade som universella och omutliga ännu inte blivit klart formulerade- det skulle dröja fram till Newton.”48

Den logiska slutsatsen av Spinozas resonemang blev att vetenskap och religion inte kan stå i konflikt med varandra, eftersom de behandlar olika delar av verkligheten. Vetenskapen behandlar sanningen (som studerar naturen som ett slutet materialistiskt system) medan religionen behandlar ”de andra sakerna” – känslor, mening, moral och liknande grundlösa subjektiviteter, som givetvis är varken sanna eller falska.

Vi kan ana konsekvensen av Spinozas bibelsyn i följande uttalande kring begreppet synd: ”… så länge människan kan anses leva under naturens inflytande finns det ingen synd”49. Wiker kommenterar: ”Spinoza har valt ormens sida. Detta skedde emellertid inte för att Spinoza trodde på djävulen och medvetet följde honom, utan därför att den epikureiska materialismens syn på naturen är amoralisk”.50

Trenden är tydlig: 1600-talets teism övergår under 1700-talet i deism eller panteism som sedan i sin tur leder vidare till 1800-talets materialistiska ateism.



Epikurismen blir darwinism

De flesta nutidsmänniskor delar den etablerade uppfattningen att Charles Darwin (1809-1882) presenterade nya och revolutionerande rön rörande uppkomsten av världens växt- och djurliv, och att han lade fram vetenskapliga belägg till stöd för denna nya syn.

Ingenting kunde vara mer felaktigt.

F
Charles Darwin

(Källa: www.nt.se)

ör det första
var evolutionsteorin, som vi sett, i allt väsentligt redan formulerad av Lukretius nästan två årtusenden tidigare (se sid 8 ovan), och för det andra hämtade Darwin sina ”bevis” huvudsakligen från djuravelns område, där målmedvetna och intelligenta varelser formar levande material ungefär som krukmakare formar lera, men i ett något längre tidsperspektiv. Darwin förutsatte att denna teleologiska51 process utan vidare gick att föra över på en slumpmässig process i en natur utan plats för någon plan, tanke eller vilja och där förändringspotentialen var obegränsad52.

D
Om arternas uppkomst



(Källa: www.onthisdeity.com)

e enda nya ingredienserna i evolutionsmodellen som Darwin kunde presentera i sitt världsberömda verk ”On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life” eller förkortat till svenska: “Om arternas uppkomst”, var dels hans fokus på den systematiska enheten ”art”, och dels konstaterandet att organismernas avkomma är större, och ibland oerhört mycket större, än vad han ansåg vara behövligt för släktets fortlevnad. För övrigt – ingenting nytt under solen.

Frågan är – finns det något fog för att betrakta Darwins ”teori”53 som någonting annat än en nyare form av epikurism? Wiker svarar ett tveklöst ”Nej” på den frågan, och anger följande skäl:


  1. Både Darwin och Epikuros förlitade sig blint på en enkel materialistisk grundprincip bakom tillvaron. I Darwins fall Inte i första hand på den eviga atomen, utan på den banala och grundläggande principen ”naturligt urval”. Lika säker som Epikuros var på att atomernas slumpmässiga kombinationer förr eller senare kunde kombineras ihop till vad som helst, lika säker var Darwin (och hans efterföljare) på att denna enkla princip var fullt tillräcklig för att förklara organismvärldens mångfald - I båda fallen utan stöd av några direkta iakttagelser54.

  2. Båda utgick från att eoner av tid stod till buds för att skapa ordning i det ursprungliga kaoset. Darwin fann stöd för dessa tidsrymder i de båda geologerna James Huttons55 (1726-1797) och Sir Charles Lyells56 (1797-1875) arbeten, som – tycktes det – omintetgjorde den katastrofism som 1:a Moseboken beskriver (syndafloden). Det huttonska alternativet, att de naturliga processer vi kan studera i naturen idag är nyckeln till förståelsen av alla fenomen, såväl i den levande som i den livlösa världen57 gavs namnet uniformism58. Om Galilei kan sägas ha försett vetenskapen med oändliga kvantiteter av rymd och materia, kan Hutton och Lyell sägas ha bidragit med oändliga kvantiteter tid.

  3. Båda uteslöt uttryckligen och a priori varje form av intelligens eller gudomlighet som källa till naturens komplexitet.

  4. Båda avvisade uttryckligen tanken på en icke-materiell och odödlig själ, eller ett liv efter döden

  5. Båda delade synen att naturen är amoralisk och att moral är ett relativt begrepp, en godtycklig historisk produkt.

  6. Båda tog till trosvisst historieberättande för att beskriva evolutionära scenarier - berättelser utan annan substans än den mänskliga fantasin. Den sortens berättelser utgör inte bevis för evolution, utan tjänar samma syfte som de ”tankevanor” att meditera över materialistiska förklaringar till komplexa fenomen som Epikuros uppmanande sina lärjungar till för att hålla tanken på mål, mening och det gudomliga borta från sinnet. En klassisk sådan historia är den om livets uppkomst, men det finns många andra exempel i evolutionslitteraturen.

Darwin och eugeniken59

Att evolutionsläran presenterades som en vetenskaplig teori kring mitten av 1800-talet var knappast en tillfällighet. De materialistiska tankeströmningarna inom naturvetenskapen och teologin samverkade till att samhällsklimatet nu var moget att ta emot en materialistisk naturlära. Om inte Darwin hade formulerat den skulle någon annan ha gjort det inom kort. Det var en direkt konsekvens av den materialistiskt influerade intellektuella kultur som vid 1800-talets mitt hade västerlandet i ett säkert grepp.

Om arternas uppkomst” publicerades den 24 november 1859 och har sedan dess fått en global spridning och ges ständigt ut i ny upplagor, den senaste 2005. I boken gav Darwin bara vaga antydningar som rör människans härkomst från djuren. Det fanns en anledning till det – Darwin visste att sådant skulle väcka indignation från kyrkligt håll, och medger senare detta utan omsvep i introduktionen till efterföljaren ”Människans härkomst” 1871: ”Under många år samlade jag anteckningar om människans ursprung eller härstamning, utan någon tanke att publicera någonting i ämnet, utan snarare i avsikt att inte publicera, eftersom jag tänkte att jag då bara skulle underblåsa de förutfattade meningarna mot mina åsikter”60.

Under de 12 år som förlöpte mellan de båda böckerna hann idén om det naturliga urvalet mogna och få fäste bland framför allt ”the younger and rising naturalists”, som Darwin uttryckte det, och naturligtvis var det bara en tidsfråga innan den sista pusselbiten kunde läggas, den om människans eget ursprung.

I
Människans härkomst

(Källa: www.vocamedia.com)

”Människans härkomst” redogör Darwin för sin syn, inte bara på människans, utan även på religionens uppkomst. Han skriver ”Det finns inga belägg för att urmänniskan var begåvad med den förädlade tron på en Allsmäktig Gud”. I stället menade han att de mindre civiliserade raserna på sin höjd ”har en tro på osynliga eller andliga makter”, en tro som hos vildarna förmodligen uppstod genom drömmar, ”för vildar har inte så lätt för att skilja mellan subjektiva och objektiva intryck”. Darwin illustrerade detta med en berättelse om sin egen hund som en dag blev skrämd av ett paraply som fladdrade i vinden. Sens moral: hundar och vildar har lätt för att besjäla eller förandliga naturliga fenomen.

Det brukar ofta heta att Darwins lära kom att vantolkas av somliga av hans efterföljare och att dessa vantolkningar så småningom ledde till idéer om socialdarwinism, rashygien och nazismens folkmord. Men när man tar del av vad Darwin faktiskt skriver i ”Människans härkomst”, så förlorar den bilden i trovärdighet. Wikes skriver: ”… Darwin var den första socialdarwinisten och också den moderna eugenikrörelsens fader … därför att socialdarwinism och eugenik var nödvändiga slutsatser av hans evolutionära premisser.”61

Darwin beskriver selektionsprocessen bland människoraserna som följer:

I någon framtida period, inte så särskilt avlägsen räknat i århundraden, kommer människans civiliserade raser nästan säkert att utrota och ersätta de svagare raserna över hela världen. Samtidigt kommer säkerligen de antropomorfa aporna [d v s de som till sin struktur mest påminner om vildar]… att utrotas. Klyftan kommer då att breddas, för den kommer att verka mellan människan i ett mer civiliserat tillstånd … förhoppningsvis Kaukasiern och någon människoapa som en babian, i stället för som nu mellan negern eller australiern och gorillan”62

I framtiden, menade alltså Darwin, kommer den europeiska rasen att träda fram som den distinkta människoarten, och alla övergångsformer som gorillan, schimpansen, negern, och den australiska aboriginen kommer att utrotas. Allt i enlighet med de oundvikliga lagarna om naturligt urval. På andra ställen i Origins framgår att Darwin betraktade regelrätt krigföring som den mest effektiva metoden för ett sådant urval.

För Darwin var människans intellektuella och moraliska förmågor, precis som fysiska egenskaper, både variabla och ärftliga. Därför kunde olika raser inte bara uppvisa olika kapaciteter utan det skulle dessutom vara fullt möjligt att renodla dessa egenskaper genom ”avel”. Darwin insåg med hänvisning till erfarenheterna från växt- och djurförädling att det ur evolutionärt perspektiv vore illa om man inte tillämpade liknande principer med avseende på den mänskliga arten. Rashygienen kunde nu för första gången i världshistorien motiveras med vetenskapliga argument. Darwin såg i sin egen samtids vaccinationskampanjer en uppenbar risk för att det naturliga urvalet försattes ur spel. Att kristendomen förespråkade monogami och solidaritet med de svaga och utsatta såg han som delar av samma problematik63. Andra problem han uppmärksammade var att klenare individer generellt hade högre födelsetal än ”den bättre klassens människor” och att giftermål inte sällan skedde där den ena maken eller makan var sjuklig eller mindre begåvad. Sådant var ett otyg. Mot slutet av ”Människans härkomst” skriver han:

Människan granskar med stor noggrannhet karaktären och stamtavlan hos sina hästar, boskap och hundar innan han låter dem para sig; men när det gäller sitt eget äktenskap är det sällan eller aldrig som han visar sådan omsorg.”

Darwins förslag till åtgärd: ”Båda könen borde avstå från äktenskap om man i något markant avseende är skral till kropp eller sinne; men sådana förhoppningar är utopiska och kommer aldrig att ens delvis realiseras förrän ärftlighetens lagar är noggrant utforskade… Alla som verkar mot detta mål gör en välgärning”.64

Wiker refererar till Gertrude Himmelfarbs bok om Darwins liv65 som beskriver Darwins privata förhållanden. Ironiskt nog var Darwin själv monogam och gift med en varmt kristen kvinna – Emma Wedgewood. De hade tio barn tillsammans. Charles själv var så sjuklig att han fick avstå från många aktiviteter för att han skulle orka arbeta med forskning och skrivande några timmar om dagen. Hans barn tycks ha ärvt hans svaga konstitution - en dotter dog strax efter födseln, en annan i barndomen, en vid två års ålder, en annan blev allvarligt sjuk vid 15 års ålder och tre av pojkarna var så sjukliga att han brukade betrakta dem som halvt invalidiserade.66 Vi kan bara spekulera över Darwins egna reflektioner över den saken.



Mellan Darwin och vår egen tid

W
Ernst Haeckel (Källa: www.metafysica.nl)


iker behandlar i sin bok ytterligare tre personer med stort inflytande på vår egen tidsanda. Han börjar med Ernst Haeckel (1834-1919), zoologiprofessor vid universitetet i Jena, Tyskland. Haeckel läste ”Origin of Species” sommaren 1860, d v s så snart den blivit översatt till tyska. Hans egen beskrivning av denna läsning var att det var som om ”fjäll föll från mina ögon”. Haeckel såg evolutionen som en del av en kosmologi som han kallade monism, till skillnad från den dualism som höll fast vid en uppdelning i ande och materia. Ett centralt moment i monismen kom att bli en uttalat avvisande hållning gentemot religionen, i synnerhet kristendomen som han såg som ett problem.

De kristnas vidskepliga föreställning om en icke-materiell och odödlig människosjäl var för Haeckel inte bara en teoretisk omöjlighet, utan dessutom ett direkt hinder för evolutionen. Genom att kristna envisades med att vårda de svaga och skröpliga av omsorg om deras odödliga själar, så undanhölls därigenom dessa svagare och sämre anpassade individer från det naturliga urvalet. Haeckel beklagade sig över eländet med detta missriktade konstgjorda urval, och hyllade i stället de antika grekerna i Sparta, som i stället tillämpade en ”positiv” variant av konstgjort urval i form av infanticid där bara de starkaste och starkaste barnen tilläts leva, övriga dräptes skoningslöst.

Några citat av Ernst Haeckel får illustrera hans evolutionärt baserade syn på människan:

Om ”vildar”:

Klyftan mellan det tankfulla sinnet hos den civiliserade människan och vildens tanklösa djursjäl är enorm – större än klyftan som åtskiljer den senare från själen hos en hund”.67

Om eutanasi68:

Hundratals och tusentals av obotliga människor – sinnessjuka, spetälska, cancersjuka etc hålls vid liv på artificiell väg … utan den minsta nytta för vare sig dem själva eller samhällskroppen”.69

Om självmord:

Den frivilliga död, genom vilken en människa avslutar ett outhärdligt lidande är i själva verket en frälsande handling … Ingen människa med medkänsla som har någon ’verklig’ kristen kärlek till sin nästa’ skulle missunna sin lidande broder den eviga vila och frihet från smärta som han erhållit genom sin självfrälsning”.70

Om abort:

Men medan civilrätten därför hämtar sin inspiration från den kanoniska rätten71, förbiser den det fysiologiska faktum att äggcellen är en del av moderns kropp över vilken hon äger den fulla rätten till kontroll, och att det embryo som utvecklas från det, såväl som det nyfödda barnet, är tämligen omedvetet, eller rentav en ’reflexmaskin’ som vilket annat ryggradsdjur som helst. Det finns ännu ingen personlighet i det, denna uppstår först efter det första året när dess organ – phronema - i hjärnbarken blivit differentierat”72

Det är svårt att undgå notera att vissa av formuleringarna i låter anmärkningsvärt moderna.

Som Wiker beskriver det: ”Det Darwin höll tillbaka basunerade Haeckel ut”.

Haeckels böcker var enormt populära i Tyskland, såldes i hundratusentals exemplar och översattes till 25 språk. Hans ställning som namnkunnig zoolog bidrog till att sprida hans eugeniska idéer och ledde till att den nazistiska ideologin accepterades utan större motstånd av de breda folklagren. En entusiastisk lärjunge vid namn Wilhelm Bölsche författade en biografi av Haeckel och försåg personligen Adolf Hitler med ”direkt tillgång till de centrala idéerna i Haeckels sociala darwinism”.73 Haeckel citerades ständigt i ”Archiv für Rassen- und Gesellschaftsbiologie” – Arkivet för ras- och samhällsbiologi, som publicerades mellan åren 1904 och 1944 och som blev den huvudsakliga kanalen för spridandet av eugeniska idéer och nazistisk pseudovetenskap.74

Enligt Wiker är det omöjligt att separera Haeckels åsikter såväl från Darwins teori som från nazisternas argument och handlingar. Det första ledde till det andra som ledde till det tredje.

S
Adolf Hitler



(Källa: Wikipedia)
amma argumentation för eutanasi som Haeckel förde återkom strax efter hans död i ett traktat med titeln ”Permission for the Destruction of Life” av Karl Binding och Alfred Hoche (1920).75 Detta traktat kom att bereda vägen för den allmänna

acceptansen av nazisternas eutanasiprogram Aktion T-4, som vid fem anläggningar i Tyskland likviderade mellan 120 000 till 275 000 mentalpatienter, fysiskt funktionshindrade, obotligt sjuka och andra icke önskvärda personer.76

Dessa personer blev inte kallblodigt avrättade av sadistiska SS-officerer, utan av ett stort och komplext nätverk av tämligen vanliga läkare och sjuksköterskor, som med minutiös noggrannhet fyllde i detaljerade blanketter i flera upplagor och som i allmänhet gjorde sitt bästa för att ”eutanasera” patienterna med största omtanke och mildhet – allt i medlidandets namn. Detta hindrade förstås inte att man på vissa håll gick ännu längre i medlidande. På Hadamar, en av de fem avrättningsstationerna, började man 1943 avliva barn, inte bara funktionshindrade eller mentalt utvecklingsstörda, utan barn som placerats på vårdhem, ungdomshem och barnhem, liksom bråkstakar i allmänhet, barn av blandras och t o m barn med kraftig ungdomsacne!

Det må vara att dessa uttryck för en absurd människosyn förhoppningsvis är en parentes i vår historia, men i sin analys av Ernst Haeckels betydelse för vår egen rådande tidsanda påminner Wiker om att allt som Haeckel förespråkade på sin tid har idag, hundra år senare, antingen redan utvecklats till allmänt accepterade fenomen (som abort), är på gränsen till att bli accepterade (infanticid och neonatacid77) eller håller på att återintroduceras i förtäckt eller modifierad form78.



Yüklə 3,08 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2022
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə