Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Zarathustra

Zaratustras ursprungliga läror kan man ännu idag hitta hos parserna och i Zend Avesta, som är deras heliga skrift. Forskare i denna religion i Indien har kommit fram till, att denna religion är äldre än vad forskare i västvärlden hittills har antagit, och att antikens historieskrivare alltså hade rätt. Vidare har det kommit fram, att det vid denna religion ursprungligen på intet sätt bara handlade om de kosmiska striderna mellan ljus och mörker, som under senare tid smälte samman med de gnostiska lärorna, utan att den ende personlige guden, Ahura Mazda , stod som det "Övergoda" över dessa motstridande krafter. Begreppet för Guds opersonliga sida var "Ahu". (En adress till de f n mest spirituella arbeten om denna religion: Mazdayasnie Monasterie, Mustafa Bldg., Sir Pherozeshah Mehta Rd., Bombay 400001, Indien.). På annat håll har man upptäckt, att det i de iranska traditionerna förekommer hänsyftningar till Noa / Noak, som väl stämmer överens med bibliska berättelser. Vårt intryck är, att Zaratustras heliga skrift Zend Avesta åtminstone ännu har mycket gemensamt med en sorts uruppenbarelse för mänskligheten före syndafloden i Främre Asien – dvs med den äldsta gudstron, som Noa höll fast vid även i denna degenererade kultur. Abraham var inte den första människan, som tillbad en enda Gud. Det finns hänvisningar om, att även den ursprungliga formen för denna religion före syndafloden omkring år 3500 f. Kr. Förelåg i skriftform, och det finns absolut en möjlighet, att skrifter från denna gamla tid en dag blir återfunna. Lorber kallar en av dessa försvunna skrifter för "Seanthiast Elli". Gud ska före syndafloden ha visat sig för människorna som "Abedam", så som han senare verkade genom den bibliske Melkisedek.
För övrigt räknas också parserna liksom judarna och kristna av många muslimska präster i Iran till "skrifternas folk" i Koranen, dvs inte till de "otrogna" utan till dem, som tror på en och samma Gud, och som genom profeter om och om blev påminda därom. Naturligtvis har också en del av det ursprungligen spirituellt djupa innehållet i denna religion gått förlorat, liksom i andra religioner, och måste forskas fram på nytt.

Mani (216 - 276) försökte att knyta samman kristna läror med Zaratustras gamla religion. (...) (Detta försök ska inte värderas här; se även den utförliga texten på engelska eller tyska.

Tillbaka till förteckningen för denna sida
 

Informationer om:  Jesus Kristus och islam

Den interreligiösa dialogen

Detta är tänkt som ett bidrag till bättre förståelse mellan olika religioner och till en fredlig "interreligiös dialog", så som den har förts sedan många år. Dessa kommentarer gör inget anspråk på att karakterisera islam i sin helhet; i synnerhet som det också finns olika skolor inom islam.

Koranen*) och de andra skriftreligionerna

Islam betyder "underkastelse (att underkasta sig Guds vilja)", och också "hängivenhet (åt Gud)".

Islams heliga skrift, Koranen, uppfattas som inspiration och den har förmedlats till profeten Muhammed genom Gud resp. ängeln Gibril – som kan identifieras med den också inom kristendomen bekanta ärkeängeln Gabriel. Säkert är, att Koranen är av central betydelse. Därutöver spelar som tolkning också traditioner (Sunna; ordagrant: vana) som bevarats från profetens (Hadith) tid en roll. Också en profet är med sitt personliga uppförande en människa, inte Gud. Man måste också komma ihåg, att det liksom bland kristna även finns muslimer, som inte är helt förtrogna med sin Heliga Skrift.

I Koranen tilltalas kristna resp. judar delvis även direkt med "Ni skriftens folk" (bokens folk, t.ex. sura 4:171*) och med "Ni Israels barn". På så sätt kan de också befatta sig med Koranen*) – även om de i vanliga fall inte gör det. Hur som helst befattar religionsvetenskapen sig med samtliga religioners heliga skrifter, och forskar bl.a. i den historiska utvecklingen av deras tolkning. De heliga skrifterna borde dock studeras med respekt. En del av de muslimska Koran-kommentatorerna skrev, att det existerar en urform av Koranen – i gott förvar hos Gud – som endast är tillgänglig för de rena änglarna och de rena mänskliga sändebuden; en annan del av dem tolkade det som så, att läsaren av den på jorden existerande Koranen måste befinna sig i ett rent tillstånd.

Profeten anses som utsänd för en "tid" (eller mellantid), i vilken sändebuden har uteblivit (sura 5,19*). Koranen skiljer mellan troende i bemärkelsen enligt profeten Muhammeds läror, "bokens folk" (skriftens folk), och "otrogna". Med "bokens folk" menas i synnerhet judar och kristna, som vid sidan om muslimerna stödjer sig på samma tradition; ibland även zaratustrier (sura 22,17*). Ty Koranen erkänner också en rad av de "profeter", som alla har lämnat överensstämmande läror om En Enda Gud, om yttersta domen efter detta och om bönen för sina folk resp. för sin tid t.ex. sura 6, 83-92; sura 7, sura 4,136*). I den mån som människor med dessa religioner tror på de gemensamma grundvalarna, räknas de i själva Koranen inte till de otrogna. (sura 5,48* bl.a.) Under islams första århundraden utövade man inget tvång mot kristna och judar att övergå till islam (enligt läran i Koranen, "Det finns inget tvång i religionen", se sura 2, 256*). 
Abraham anses vara en av "haniferna", som var och en fann direkt den rätta tron på den enda Guden.
Allah – förislamiskt gammalarabiskt al-ilah – har som semitiskt ord säkerligen samma ursprung som "Elohim", ett gudanamn i de hebreiska moseböckerna.

Med "otrogna" – ordagrant ungefär: "döljare" – menade man på profeten Muhammeds tid strängt taget polyteisterna, resp. avgudadyrkarna, mot vilka han kämpade i Arabien, och vilka också redan judarnas och de kristnas Bibel hade varnat för. I ett vidare perspektiv anses inom islam i dag de människor som ej troende, som inte tror på en enda Gud och den yttersta domen. Ofta används begreppet i dag fel och schablonmässigt om alla icke muslimer; ofta t.o.m. om muslimer, som vid tillfället hör till en annan riktning.

Jesus Kristus i Koranen

Jesus nämns vid sidan av bibeln också i Koranen (600-talet efter Kristus). Det finns där både likheter och skillnader. Det bör påpekas, att Koranen på flera ställen erkänner Jesus Kristus som profet; som Guds utsände, och även som Guds "ord", dock utan närmare förklarad betydelse, och som Guds ande (sura 4, 171), "skapad som Adam"(suror 2, 3, 5,…). I en välförstådd islam har han alltså i varje fall en större betydelse än hos de moderna kristna teologer, som endast lämnade kvar socialreformatorn Jesus. Det var endast läran om Jesu – redan på Muhammeds tid av de kristna som mycket jordisk uppfattade – roll som Guds son inom ramen för trefaldighetsläran, som inte accepterades av Koranen. Det fanns knappast längre kristna, som fortfarande autentiskt hade kunnat förklara, vad som ursprungligen menades med det, så att också människor med annan utgångspunkt skulle ha förstått det. (t.ex. sura 6, 101*). I Romarbrevet 1.4 heter det, att Jesus genom den Helige Andens kraft "tillsattes" – alltså inte föddes – som son. 

Den muslimska övertygelsen, att Gud inte är född och inte har fött utan skapat Jesus, skulle de kristna såtillvida egentligen kunna instämma i. Vidare är begreppet (grekiska) "logos" – som i Bibeln just står för den gudomliga härkomsten resp. utsändningen av Jesus Kristus – i evangelierna också översatt med "Ordet" (se ovan), vilket i Koranen används för Jesus. Finns det i Koranens inspirationer – liksom i Bibeln – hemligheter förborgade, som varken muslimer eller kristna hittills har lyckats uttyda till fullo, så att deras tvistande om begrepp därför är meningslöst? Även där kristna presenterar dessa läror på sådant sätt, att de kan uppfattas som "en lära om flera gudar", motsvarar det inte det sätt, som Jesus själv har lärt: "Be i mitt namn (dvs. i innerlig gemenskap med Jesus) till Fadern (Gud)" – Bibeln, Johannesev. 15:16. I Jesu liv kretsar allt kring den ende Guden, som han stod i nära förbindelse med, och till vilken just han kan leda människorna.

Begreppet "logos" (grekiska, i Johannesevangeliet 1 "Guds ord", en beteckning, som där är förbunden med Kristus) förekommer i Parets Koran-översättning (tyska) oberoende av Jesus, men förstås i andra Koranutgåvor som Guds "angelägenhet" resp. Guds "befallning" (sura 13,2 och 13,11*).

Koranen ser Jesus "som Adam", som Gud skapade ur jorden (sura 3,59*) och talar om en "Guds utsände", skapad av Guds Ande, som medverkade i Miriams (Marias) jungfruliga födsel av Jesus (sura 19,17-22*). I den kristna versionen förkunnar Herrens ängel Jesu födelse av den Helige Anden. Det heter också i Koranen, att Jesus blev stärkt av den Helige Anden (sura 5,110*).

Enligt Koranen förebådade den unge Jesus sin uppväckelse (sura 19, 33*), varmed man visserligen också kunde mena hans återkomst på den "yttersta dagen" (domen, med uppståndelsen av de troende, som ofta nämns i Koranen, se sura 4, 159*). Koranen talar om, att Jesus lyftes levande upp till himlen (sura 4: 157 – 159*, sura 3, 55*).

Muslimer och kristna är inte ense om, huruvida Jesus före sin himlafärd blev korsfäst, dog och med Guds hjälp övervann döden – så som de kristna säger -, eller om han utan korsfästelse lyftes upp till himlen levande – vilket muslimerna tror. Båda parter har dock den tron gemensamt, att Jesus vid den tidpunkten, då han lyftes upp, på intet sätt var "död", utan att han t.ex. undervisade människorna. 
Redan i suran 3,55* resp. 5,48 heter det, "jag ska göra honom ren" och "… ska ni alla komma tillbaka till mig, och om det ni var oeniga om (under ert jordeliv) ska jag (Gud) slutgiltigt besluta. Därför skulle kristna och muslimer i lugn och ro kunna invänta lösningen på några återstående hemligheter, i stället för att tvista om dem.

Likaså innehåller Koranen de troendes uppståndelse vid tiden för den yttersta domen (sura 36,77-83, sura 69, 13-37; suror 75 och 99* bl.a.). Jesus ska sedan återkomma och vittna mot skriftens troende folk (sura 4,159; jfr sura 16,89*). De människor, också icke muslimer, som tror på Gud och den yttersta dagen, och gör goda gärningar, har enligt Koranen inget att frukta vid den yttersta domen (sura 2,62; sura 4,123-124; sura 7,170*). Den yttersta domen är i Koranen liksom i Bibeln entydigt Guds sak, och inte människornas sak, de må sen vara kristna, muslimer eller judar.

(Dessa jämförelser religioner emellan leder inte till ifrågasättande av Koranens oavhängighet.)

Om islams och kristendomens etiska grundvalar

Även de etiska grundvalarna för de så kallade 3 "abrahamitiska religionerna" är nära besläktade. Budorden förekommer också i islam, även om de inte är listade, bl.a. i sura 17,22-39; sura 5,38-40; sura 2,188; sura 4,135; sura 2,195; och sura 17,70* (mänsklig värdighet). Koranen förbjuder t.ex. å det strängaste och utan undantag att döda oskyldiga (sura 5,27-32*). Begreppet "djihad" betyder bara "kamp"; betydelsen "heligt krig" härstammar inte från Koranen, utan från uttalanden från profeten Muhammed och de islamiska lagskolorna ***): Det själsligt-moraliska arbetet i det inre med egna gudsfrämmande lidelser räknas som det "stora djihad", som tillmäts större betydelse än alla andra yttre kontroverser. (Jfr t.ex. Jesu budskap "att först dra ut bjälken ur det egna ögat…" – Många yttre konflikter skulle på så sätt bli grundlösa.) "Ordets djihad" är trons fredliga företrädare. "Handens djihad" är den troendes aktiva, lärande exempel. "Svärdets djihad" kallas också det "lilla djihad"; det är endast tillåtet som försvar för angripna troende och "utan överträdelser" (jfr sura 2: 190* i Koranen). "Häftigheten" i umgänget med personer av annan tro är emellertid också omnämnd i Koranen (sura 48, 29*, sura 47, 4*); Sådana "häftiga" passager kan jämföras med annorlunda ställen där de begränsas, (som "I religionen finns det inget tvång", sura 2, 256). 

Mycket talrika är de traditionella regler, som gäller för umgänget mellan könen inkl. förbudet att ingå äktenskap med medlemmar ur andra religioner osv.

Till islamisk praxis hör: "Betygandet, att det inte finns någon annan gud utom Gud (Allah) och att Muhammed är Guds utsände;

att de föreskrivna dagliga bönerna förrättas (sura 2, 177*);
att den årliga fastan i månaden Ramadan iakttas (sura 2, 185*);
att pilgrimsfärden företas minst en gång i livet (sura 2, 196*);
och att zakat (avgift för sociala ändamål) betalas (sura 2, 177*)"

I dagens islam finns det inget centralt ställe, som bestämmer över religiös-etiska frågor. Emellertid skulle positioner, som delas av en tydlig majoritet av ansedda rättslärda, förmodligen accepteras av många.

*) Vi har bl.a. använt oss av Rudi Parets översättning av Koranen, Kohlhammer Verlag, som uppfyller de vetenskapliga anspråken, och som tydligt skiljer mellan ordagranna översättningar och infoganden för en bättre språklig förståelse. Här används den inom den islamiska världen vanligaste egyptiska versnumreringen. Andra översättningar kan använda en av de två andra versnumreringarna; då hittar man det omnämnda stället strax före eller efter det angivna versnumret i själva suran. Svårigheten att översätta Koranen gäller inte i så hög grad för sådana klara ställen, som de här angivna. Tolkningen av Koranställena jämfördes också med "Koranen, översatt och kommenterad av Adel Theodor Khoury, 2007 (tyska)", vars översättning också har fått erkännande bland de muslimska lärda, (t.ex. Dr. Inamullah Khan, dåvarande generalsekreterare för den Islamiska världskongressen.), och vars kommentar beaktar de islamiska rättsskolornas traditionella tolkning.

***) Även de från historien bekanta "kristna korstågen" hade inte sin grund i Bibeln, utan var mänskliga påfund och har t.ex. i dag dåligt rykte hos många kristna i Europa.

Tillbaka till förteckningen för denna sida