Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Del 4: Gamla Testamentet, bidrag till dialogen med andra religioner.

Om Gamla Testamentet och judiska religionen (judaismen)

Denna extrasida är ett bidrag för bättre förståelse av det Gamla Testamentet och till en dialog mellan religionerna. Därmed ställs dock inga krav på att vilja behandla skrifterna i det Gamla Testamentet på liknande utförligt sätt som detta webbprojekt behandlar evangelierna och apostlagärningarna (pingsthändelsen).

Jesus Kristus och hans lärjungar hänvisade ofta till de hos deras åhörare välkända heliga skrifterna. Det är då först och främst det Gamla Testamentet. Det innehåller en skapelseberättelse, böcker om judarnas historia, lagskrifter, profetiska skrifter, psalmer, apåkryfer osv. Jesus och lärjungarna framhöll, att deras arbete visserligen inte upphävde innehållet i de äldre uppenbarelserna, och att de inte i första hand kom som skriftuttydare, utan att det nu gällde livet ur den omedelbara kontakten med Gud och Kristus. (Se även "Grundval för etiska värden" och huvudtexten.) Därur växer då nya synsätt i jämförelse med det Gamla Testamentet fram.

I det Nya Testamentet kan man emellertid också hitta många hänvisningar till andra trosinriktningar under dåvarande tid. Johannesevangeliet t ex vänder sig uppenbarligen ofta till dem, som kände till de gnostiska visdomslärorna, för att för dem inför deras egen bakgrund förklara också just det avvikande specifikt kristna. Ett enkelt exempel därpå finns redan i beteckningen "Han var det sanna ljuset ..." i Joh.1. I några av Paulus’ brev tar man också hänsyn till den kunskapsnivån, som människorna med de gamla mysteriereligionerna befann sig på, snarare än till de judiska traditionerna. Någon, som inte känner till dessa traditioner, kommer inte att lägga märke till det. På sådana ställen i Nya Testamentet går det inte att hitta några schablonmässiga förbannelsedomar mot alla ickejudiska gamla skrifter. Sådana domar återfinns endast på de ställen, där ett uttalat missbruk av konkreta, degenererade kulter har berörts i syfte att varna människorna för sådana vägar. Missionens gamla, mera lagenliga väg var, att hämta människorna på den plats de stod på, i stället för att begära, att de helt enkelt skulle glömma hela sin biografi – vilket snarare orsakar ytterligare brott i medvetandet i stället för att erbjuda frälsning och hela gamla brott. Människor av annan härkomst ålades inte, att de först måste ta upp hela den judiska traditionen. I det hänseendet var de likaberättigade med judarna. Trots detta förekom härom dispyter mellan lärjungarna, och de förekommer ännu i dag.

På den tiden krävde Jesus gärningar i den här formen en bakgrund med tro på Gud och hoppet om en betydande förändring både i Israel och i resten av världen, så som profeterna predikat. Det har dock blivit möjligt sedan dess att presentera kristen undervisning baserat på andra religiösa traditioner än de som finns i Gamla Testamentet. Det försökte t ex Mani, grundaren för manikeismen, en religion som fick stor spridning i Asien. Medlemmarna utsattes senare för förföljelse genom kyrkan, och de är idag praktiskt taget utrotade. För honom blev Zaratustras likaledes monoteistiska religion i Persien en utgångspunkt. Huruvida han lyckades att på detta sätt korrekt extrahera Jesu roll, och huruvida han sina lärors höga nivå till trots eventuellt inte lyckades (t ex ensidigt världsfrånvänd i lärorna), är en annan fråga, som vi här inte närmare ska fördjupa oss i.

Den judiska religionen (judaismen) har efter den hebreiska Bibeln presenterat ytterligare några skrifter, som t ex rättsgrundlagen (Mischna) och kommentarer (Gemara) ur Talmud – i versionerna från Babylon och från Jerusalem -; liksom judiska lärosatser om grundlagen i bestämda riktningar, i synnerhet Kabballans mystisk - esoteriska skrifter:Zohar (Sohar) / Sepher Jezirah. Dessa sistnämnda skrifter tillskrivs det 13:e århundradet, men torde mycket väl kunna härstamma ur äldre traditioner. En del påminner till och med om det gamla Egypten. Även i dag finns en judisk mystik (chassidism).

Om gudsföreställningar

"Abrahams Gud" upplevdes som familjens, stam och det israeliska folkets personliga Gud, såväl som Gud i hela universum. Den här tron fick sin strikta monoteistiska form (endast en Gud) med tiden, marknadsförd av profeterna.* Till en början kallades Gud i Gamla Testamentet "Elohim" - dvs "gudomliga (skapar-) andar" och inte på något sätt materiella utomjordiska med gentekniska experiment osv, som det i dag spekuleras om i en del böcker -; om det delvis förekom problematiska inflytanden på jordens utveckling, så har dessa kommit till senare. "Allah" är det muslimska namnet på Gud - från det förislamska arabiska ordet "al-ilah" – var även, som ett semitiskt ord, nästan säkert samma ursprung som namnet "Elohim, ett av Guds namn i Moseböckerna (på hebreiska).

Namnet Jahveh/ Jehova/ JWHW förekommer i Gamla Testamentet först senare. I och med att Gud under epokernas gång kom närmare – så långt enligt mystiska och humanistisk-vetenskapliga källor som t ex Lorber eller Steiner, lär bl a upplevelsen av Gud som Jehova ha uppstått. Det är endast översättningarna, som tyvärr alltid använder samma beteckningar, där det i originalskriften står många olika gudsnamn. På så sätt förbigår man den respektive olika upplevelsen hos människorna i olika epoker. Den ursprungligen äkta gudsupplevelsen som Jehova grumlades antagligen senare, och till och med negativa väsen kan i detta sammanhang till viss del ha misslett människor, vars spiritualitet var avtrubbad, och vilka var fulla av hat. Därför behöver inte alla berättelser i Gamla Testamentet handla om den rätte "Jahveh" , eller om "JHWH" i enlighet med Hurtak´s förklaringar. Det innebär emellertid inte, att varje händelse i Gamla Testamentet skulle kunna värderas efter mänsklig logik i vårt nutida samhälle. Gud vet bättre än vi, vad Han gör och varför, och vad och varför han begär detta av människor.

Tron på Messias och Kristus

Ordet "Christos" användes redan i Septuaginta, den under 3:e / 2:a århundradet före Kristus av judar för judar gjorda översättningen av namnet "Meschiach", den förebådade Messias i den hebreiska Bibeln till grekiska. Namnet har inte uppfunnits av Paulus, vilket en del moderna författare trodde. Skrifterna från grottorna i närheten av Döda Havet (Qumran) visar, att djupt troende judar just under årtiondena / århundradena före Kristus väntade på ett messianskt fridsrike, så som det finns beskrivet i Jesaja 11. Men redan då förekom olika tolkningar av Messias’ väsen – liksom också Jesu lärjungar hade relativt svårt att förstå, att det utlovade nya "konungariket" inte innebar en ytlig nationell revolt mot romarna, utan att det handlade om en andlig, allt omvandlande utveckling, ett "himmelens rike".

Församlingen i Qumran räknas ofta till de mest strängt troende, de spirituella esséerna, som vid sidan om fariséerna och sadducéerna var den tredje grundläggande skolan i dåtidens judendom. Noggrant taget handlade det snarare om en oberoende församling, som stod de fridsamma esséerna nära, men som därutöver också underhöll goda kontakter med de likaledes fristående militanta "zeloterna", och med fariséerna i Jerusalem (de senare anförtrodde denna församling i en nödsituation till och med anteckningarna om sin tempelskatt; församlingen i Qumran ansågs alltså uppenbarligen - olika åsikter till trots - som absolut pålitlig). "Församlingsregeln" 1 QS innehöll uppgifter om den väntade Messias. Det nämndes till och med 2 Messiasgestalter resp 2 härstamningslinjer för en sådan väntad Messias, som enligt dåvarande rätt skulle kunna gälla Jesus: genom Josef ur Davids hus och genom Maria ur den prästerliga linjen från Aaron (Det nämner t ex även Carsten Peter Thiede, som på uppdrag av den israeliska myndigheten för antiken befattar sig med dessa skriftrullar).
Profetian i Mika 5:2, enligt vilken Messias lär härstamma från Bet-Lehem Efrata, tycks i dessa kretsar, som vårdade löftet om en Messias, inte ha haft någon betydelse. Och ändå hänvisar t ex evangelisten Matteus till den. Av många ansågs detta lättfärdigt som hans påhitt, eftersom Jesus kom från Nasaret. *

På ett ställe I profeten Daniel 9:25 hänvisas ofta till Jesus: Från anvisningen om uppbyggnad av det andra Jerusalem (se Nehemja 2:18; ca 445 före Kristi) fram till den (2:e) smordes död skulle sammanlagt 69 "veckor" förflyta. Om man därmed ska förstå "årsveckor" om vardera 7 år (jfr med uttydningen av "sabbatsår" osv), skulle detta de facto syfta på tiden för korsfästelsen.

För en som religionsgemenskap för kristendomen fastställd teologi må det vara svårt att använda, men R. Steiners uppslag torde vara desto mera intressant för andra kulturkretsar: nämligen att se Kristus som ett väsen, som under förkristen tid var bekant för några högre vise män, vilket kom till uttryck i Vishvas hinduernas karman, parsernas Ahura Mazda, egyptiernas Osiris’ soliga väsen och i kelternas Belemis = Baldur, Apollo. Se även under kapitel "I början fanns ordet ..." i denna text.
Se också t ex om kristologi av Rudolf Steiner, se bl a föredragssamlingarna: "Andliga väsen i himlakropparna", 1912; "Förstadier till mysteriet på Golgata", 1913, 1914; "Från Jesus till Kristus"; "Kristologi".

Ännu senare, för 2000 år sedan, ser vi då hur Kristus förkroppsligas på jorden, som en måttstock vid en vändpunkt för världens utveckling, som liksom tar på sig utvecklingen resp mänskligheten, återupptar den i sitt liv. De gamla kulterna är till viss del degenererade, så som kristendomen senare blev ytlig, men en forskning i dessa riktningar skulle trots detta vara av betydelse. Kristus skulle visa sig vara något, som inte skulle passa in i den honom ibland tilltänkta rollen som maktgarant i en särskild religionsgemenskap. Ett väsen, som förkroppsligar just det förnyade allmänt mänskliga, den "nye Adam" från Golgata.

Updates English/ Deutsch.

Gäller tiden "före syndafloden" och den nytestamentliga tiden, t ex skrifterna genom "det inre ordet" av Jakob Lorber: www.lorber-verlag.de ; samt Rudolf Steiner. Insikterna om mystik för också med sig, att den tesen som en del företräder kan bli helt bortglömd, nämligen att Jesus aldrig har existerat som historisk person, utan att han var en enkel kringvandrande predikant.

Tillbaka till förteckningen för denna sida