Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Sädeshöstnaden var nästan alltid besvärad av regnväder och den gamla metoden med travar eller också krakstör var för besvärlig, varför jag passade på att hugga rågen när den var torr i stråna om förmiddagen och åkte densamma in om eftermiddagen. Så satte jag upp den på bjälklaget på upplagda gällerstänger och i travar på loftet i ladugården. Upp med alla gavel- och väggdörrar och portar och lämmar, så att luften fick fritt drag i ett par veckor, så stod det under tak och torkade. När det så torkat, lades det tillsammans i sitt lav, och blev där plats att sätta in annan säd som inkördes. På sådant sätt var jag nu, i synnerhet vad sädesskörden angick, nästan oberoende av om det var dåligt höstväder. Lantbruket i Småland är något helt annat än i Skåne. Såväl jordmånen som klimatet utgör den huvudsakliga orsaken till, att nästa alla skåningar som försöker sig på att driva jordbruk i Småland blir bedragna därigenom att de tror att det lönar sig att påvåga förbättringar på den småländska jorden i samma grad som den skånska.

Även några danskar drev lantbruk här och tycktes reda sig gott. Det billiga priset i förhållande till arealen är ju det som lockar här, men att en söderifrån kommande lantbrukare inte föreställer sig att en månad kallare längre fram på vårsidan och en månad kallare på höstsidan gör sommaren så mycket kortare och vintern således så mycket längre. Till sist det som ingen skåning skulle på förhand tro, att man omöjligen på en mansålder hinner tillräckligt eller fullkomligt kan iordningställa ett lantbruk i Småland, såvida det inte är någon mycket rik person, som kan ha råd att leja mycket arbetsfolk i lång tid. En betydlig svårighet för oss småbönder var att inget mejeri fanns för 43 år sedan. Patron Ramsay på Hornsborgs gård hade satt upp och drivit ett mejeri, men det var nerlagt för 10 år sedan genom elände på båda sidor. Leverantörerna lämnade vattenblandning påstods det, och mejeristen patron Ramsay betalade ej med någon säkerhet om än mjölken var god, och av den grunden fanns det ej mejeri. Såsom exempel på hur ont om mjölk det var, kan nämnas att till kommunalstämman i Hamneda kom en förfrågan om några personer ville garantera leverans av endast 100 liter mjölk dagligen, så skulle den frågande uppsätta mejeri vid Hamneda station. Stämmans ordförande var då kapten Edelström på Sunnerborgs gård och han hade minst 40 nötkreatur alltid, och menigheten tyckte då att ett sådant kvantum mjölk kunde väl kaptenen ensam leverera. Men det vågade han inte, och inte ens någon mer än jag vågade förorda mejeri, ty de var vana vid det gamla sättet att själva kärna och sälja smöret, antingen till kringflackande smörhandlare eller handlaren i byn, eller också på marknaderna.

Men f ö menade jag att ingen människa kunde föda sig på ett så litet mejeri som 100 liter om dagen. F ö var det ju i oxatidsåldern, då största antalet av fäkreaturen var stutar och oxar. Marknader var det enda ersättningsmedlet, samt att lämna produkterna till handlarna. Men så nödsakades man att handla för mera än produkterna räckte till, så att de flesta häftade i skuld till handlarna, som mestadels blev rika. Nej, stut- och oxhandeln tog överhand över mjölkproduktionen på den tiden, som mycket var till husbehov. Därför hos bönder som hade 14 a 15 st ”fänöt” var det endast 1 a 2 kor, och som de alltid skulle föda sig själva om somrarna på rymarken, skogsmarken där endast svagt starr- och mossgräs växte, så blev det ej synnerligt mycket mjölk mer än just till husbehov. Om vintern fick de hö av vilt gräs och mjöl av ”efterhavre”, den lätta avharpningen, ty den tyngsta havren skulle säljas.

M 7892:1-42

När SSJ öppnades mellan Helsingborg och Värnamo år 1901, ville kaptenen på Sunnerborg, som fått station på sina ägor (efter det han var något i släkt med konsul Olsson, miljonären i Helsingborg, som byggt alla stationshusen), att alla andra marknader i dessa nejder och socknar skulle indragas och endast Hamneda skulle vara kreatursmarknads- och stormarknadsplats. Men alla de tillfrågade svarade nej, och t o m Hamneda kommunalstämma svarade nej, ty de infödda hade alltid haft så bra avsättningsorter i Traryd och Markaryd, att de ovillkorligen ville behålla Traryd. Efter några år blev Traryd begåvat med kreatursmarknad varannan månad, dvs 6 kreatursmarknader om året, istället för som förut endast 3. Jag tror att det första året det var på det viset var 1918, då det började med februari. Det var uppkommet det modet, att alla koägare skulle skaffa sig mjölkseparatorer. En mängd kringsresande agenter bedrev ett oförskämt skoj med separatorer. Det fanns separatorer till 15 a 22,50 kr och ända upp till 300 kr och vanligen blev de snart utslitna samt måste ersättas med nya, ty att då få lagat en separator var detsamma som när man byter symaskin, man blir erbjuden en eller 2 tior för den gamla, så tages där så mycket högre pris för den nya, så det vore bättre att sälja den gamla maskinen till skrot.

Men oaktat att separatorn skulle anses göra lättnad i arbetet med mjölken, så var ändå besväret med kärningen och smörberedningen så stort att man trodde att det skulle löna sig att skicka den separerade grädden till mejeri i Ljungby, men frakten på järnvägen och diverse av mejeriet gjorda avdrag inverkade så att det var snarast nödvändigt att behålla mjölken hemma. Förut hade jag 1908 överenskommit med en byggmästare i Markaryd om leverans av smör per järnväg, då han skulle betala 1,75 kr per kg året runt och jag skulle betala frakten dit, men returen av tomkärlen skulle han bekosta. Detta gick bra i ett par år, men till slut kunde han börja köpa smör för billigare pris och jag kunde ej gå med på nersättning av priset, ty frakten drog väsentligt. Diversehandlarna tog alla pengar vi kunde skaffa och skrapa ihop, inte allenast för smör, utan det mesta av marknadspengarna för både spannmål och kreatur. Här i nejderna fanns i slutet av 1800-talet, i synnerhet 2 personer som alltid körde omkring dels på landsbygden och dels säkert på alla marknader och köpte upp smör och kalvskinn. Den ene kallades Andreas i Bäck och den andre Frans i Bolmat (Bolmaryd). Den senare kallades av allmogen för ”Smör-o-kalvskinnet”.

Efter att ha hållit på med sin handel i 20 års tid blev de mycket rika, köpte de största hemmanen och handlade sedermera med kreatur i större skala, i synnerhet grisar. För 50 år sedan var det så ont om grisasuggor i bygderna, ty det enda kreatursslag som ansågs lönande var fäkreaturen, i synnerhet stutar och oxar. Man berättade hur en bonde i Ryds by, som hade en grisasugga, tingade bort grisarna innan de var födda till ett så stort antal, att inte mer än 1/3 kunde få några. Jag minns också att i början av 1900-tale måste jag gå till Västerhult i Nöttja sn för att tinga på grisar. Men så begav sig Ramsay på Hornsborg att bygga ett stort svinhus och satte upp svinavel i stor skala. Nu har snart sagt alla människor svin, och smeden i här i byn har även grisasugga. Här på Norrum hade vi ju grisasuggor i flera år och levererade till slakteriet på en dag 32 st slaktfeta svin.

Jag minns den första marknaden i Traryd det året ändringen gjordes, det var i februari 1918. Jag skulle dit och sälja ett par småstutar, som jag tämjt. Mycket snö hade fallit och -18 grader kallt var det om morgonen kl 5, då jag och Nils, en av våra söner, gav oss iväg med stutarna förspända en liten kälke. Att börja med skulle vår äldste son följa oss så långt som över åbron vid Horn, ty vi fruktade för att stutarna skulle bli rädda när de komme att trampa på broplankorna över åbron. Men stutarna blev inte rädda, och John (min äldste son) vände om. Men jag och Nils fortsatte resan, ömsom bägge åkande, ömsom bägge gående för att inte frysa. Det hade snöat dagen förut så att det låg ett mer än fotstjockt lager med nysnö överallt. Torget i Traryd var alldeles öde och tomt när jag och min son Nils kom körande förbi järnvägsstationen och stora hotellets (Traryds gästgivaregård) trappa, och där stod några oxhandlare som utropade: ”Nej, se hur vackert de små stutarna kan dra, de vore värda en premie!”. På torget tycktes det ha fallit mer snö än annorstädes , och inte ett spår efter en enda klöv syntes.

Jag körde till den från landsvägen motsatta sidan och lät min son hålla stutarna, medan jag gick till hotellets stalldräng och lånade en skyffel. Med denna skottade jag en fyrkantig plats ren från snö, och ställde Nils att hålla stutarna på den platsen, samt gav stutarna hö ur den medhavda fodersäcken, och så gick jag tillbaka och lämnade igen skyffeln till hotellets stalldräng. När jag kom tillbaka till torget, så hade en person tagit tömmen ifrån pojken Nils och lett mina stutar bort till en annan plats och ställt sin egen ko på den av mig renskottade fyrkanten. Jag frågade då honom vem som hade gett honom lov att sätta sin ko där jag skottat undan snön? Men han förklarade helt enkelt att hans ko kunde inte stå i snön upp på magen, och därför skulle kon stå just där var jag skottat. Men jag föreställde honom att han kunde ju göra likadant som jag och låna en skyffel, men det ville han inte. Då lovade jag att det skulle bli annat av, om han inte ögonblickligen flyttade sin ko så att mina stutar fick stå där jag hade berett plats för dem. Han stortittade på mig och märkte troligen att det ej skulle lönat sig för honom att ensam tukta mig, och det fanns ej någon han kunde anlita, så han måste bekväma sig till att flytta sin ko, och vi satte våra småstutar där istället.

Kort därefter kom en storbonde Elof Nilsson i Skararp och ställde ett par ”13-kvarters” oxar vid sidan om våra, och den mannen var så rädd att hans oxar skulle lägga sig i den djupa snön, ty då blev de ”förvalna” i benen och kunde ej bringas att resa sig, men det kunde inte falla honom in att skotta undan snön, utan ville han istället att jag och min son skulle vakta hans oxar så att de inte lade sig ner i snön när han gick ifrån dem. Utom dessa kreatur kom det 3 a 4 kor som blev bundna vid landsvägsstängslet, ty de ville ej ut på torgplatsen. Detta var allt av kreatur på den första februarikreatursmarknaden som förekom. Några spekulanter var nog tillstädes och en ljungbybo var och tittade på de stora oxarna vid sidan om oss och fick reda på ägarens namn, ty han själv var där ej på flera timmar mer än ett flyktigt syne. Slutligen lade sig storoxarna med våld mitt i den djupa snön och äntligen när ägaren Nilsson kom med spekulanter med sig, så kunde de ej sparka upp oxarna, men den spekulanten hade ju varit där förut och såg dem då och nu köpte han dem för 3.000 kr. Mina småstutar brydde däremot sig ingen om, jag och Nils beredde oss att köra hem igen vid middagstiden, ty det tog omkring 4 timmar att köra hem. Men så kom det en ko- och oxhandlare från Göteryd och tittade på stutarna. Han erbjöd mig 400 kr i byte, emellan en ko som han förklarade vara med kalv. Jag tog kon och de 400 kr, och släden sände jag med tåget till Hornsborg. Nils och jag ledde hem kon, men han som hade sin ko i snön upp på buken fick stå där utan att sälja.

På marknad i Hamneda sålde jag kon till en som hette Ek i Nöttja för 625 kr, och således fick jag inalles för mina små vältämjda stutar 1.025 kr. Men nästa år kom gubben Ek och tackade mig för det var en så bra ko han köpt av mig. Han fick 1.200 kr då han sålde den. Som en jämförelse kan nämnas att 1911 då jag byggde om ladugården sålde jag ett par något större, vältämjda småstutar på Nöttja marknad om våren för endast 130 kr. Den ladugården jag byggde 1911 var i 2 våningar. I nedervåningen var gödselhus, svinhus, fähus för 14 klavbundna och kalvboxar, häststall, foderlada, ox- eller hästvandringshus, redskapshus samt torv- och brännehus. I den övre våningen var hönshus, avträdeshus, lador, loge, spannmålsmagasin, snickareverkstad och på övre loftet fanns gagnvirke, sädes- och höloft. Alltså, troligtvis ansåg smålänningarna min nya ladugård för ett av världens 7 underverk eller det 8:e, ty alla bönder i bägge byarna (Horn och Ryd) och t o m deras hustrur kom hit och vandrade på mina trappor och skulle taga detta ladugårdshus till alla dess delar i betraktande. I synnerhet som jag ej tagit brandförsäkringssumman till hjälp, utan jag rev ju ner de gamla husen. Någon tycks ha varit avundsjuk, ty en morgon var där anlagd en brand i torvhuset, men den hade släckts, annars låg vinden på boningshuset så vi hade kunnat bli innebrända med folk, kreatur, gröda och allt. Fyren var av en hel full ask tändstickor och en pappersstrut liknande en snusstrut, allt antänt, men märkeligt nog släcktes branden av sig själv. Vi blev så förskräckta när vi fick syn på det, så efter den dagen låstes och bommades det varenda kväll. Förut låstes aldrig torvhuset eller bommades portarna till ladugården.

Bland andra offentliga uppdrag som jag blev beklädd med, var en slags polistjänst. Det utkom från överheten en förordning om att i varje församling skulle det i varje rote finnas en polis, som skulle vara lösdrivare- eller luffaretillsyningsman. Det var omkring 1909, och jag har aldrig blivit entledigad, ej heller har jag hört om att andra valts till den sysslan, och jag tror att hela påfundet har dött ut av sig själv. Emellertid blev jag på kommunalstämman vald för Horns rote att vara ”luffarpolis”. För Ryds rote blev Salomon Nilsson på Duvedal vald, och som vi var näste naboar så kunde vi ju biträda varandra ifall så behövdes. Vi blev beviljade 1 kr i ersättning för varje luffare som vi skaffade till länsmannen. Naturligtvis var det ju i synnerhet frågan om de luffare som gick och bettlade, men även fridstörare och tjuvar. På den tiden gick det, enligt tidningsuppgifter, alltjämt omkring 15.000 lösdrivare kringströvande i Sverige, så det var knappast någon dag då inte en lång rad luffare besvärade bönder och andra med mat och logi samt kramhandel. Det gick en tid, när luffarna kom söderifrån, då kom de först till torpstugan hos Salomon Stolt i Piggastugan, och han och hans hustru berättade då att jag var luffarpolis. På den grund gick luffarna förbi här utan att tala till, eller gick de till andra gårdar längre bort, och skyndade genom byn. Kom de norrifrån, så bodde där en skomakare Alm i ett litet hus överst i byn och dit kom de först, och han hotade luffarna med att Salomon Nilsson i den första nästa gården längre fram var luffarpolis, och därmed skydde de att komma i kontakt med Nilsson.

Men en vacker dag mitt i brådaste sädeshösten, kom Salomon Nilsson och berättade att en tiggarluffare förklarat sig ej vilja förflytta sig ifrån skomakarens, utan de skulle prompt ge honom logi där. Jag måste följa med och arrestera luffaren, ty han var ju hos skomakaren Alm och denne bodde inom Horns rote, och således i mitt distrikt. Tiggargubben förklarade sig ha ont i fötterna och ej kunna gå till Bäckaryd, där länsmannen då bodde. Det blev ingen annan råd än att få en av gästgivarens pågar att köra för gubben och Salomon till länsman. Som jag hade brått med skörden, så lät jag Salomon få den kronan om han följde med skjutsen som vi skulle dela. Resultatet blev att länsmannen varnade gubben för bettleri och lösdriveri och sedan släppte honom genast att gå vart han ville. Vidare kostade skjutsen 2,50 kr så när ”förlust och gevinst” jämfördes blev det inte vidare storartat.

Salomon Nilsson ville att stämman skulle bevilja betalningen för skjutsen, men det gick ju inte och knappt 1 kr för arresteringen, med ordförandens motivering att när inte luffaren ville gå, så kunde vi ju låtit honom ligga där han var. Således ämnade vi helst akta oss för att skaffa någon luffare till länsmannen, i synnerhet som han släppte dem genast, varför jag beslöt att uppfordra dem till arbete. Ett par unga pågar kom norrifrån en dag om sommaren och tiggde mat, förklarade att de hade gått ifrån Stockholm och skulle till Helsingborg. Jag lovade dem att om de ville arbeta med att plocka småsten (kampersten) så skulle de få middag om en timme. De var beredvilliga och jag satte ut käppar i åkern i en fyrkant som jag ansåg passande. ”Ska vi ta bort alla dessa stenarna?”, frågade de. ”Nej, det kan ni inte, det är endast desmå”, förklarade jag. Och jag visade dem, dem kastar ni i bunkar i rader. De grep sig an och om en timme kom jag och kallade på dem. Då hade de gjort det berömligt. De fick middag och var glada, och jag uppmanade dem att alltid fråga efter arbete var de kom, så råkade de ej i fara för att bli arresterade och fick då mat likaväl, utan att tigga.

En annan luffare, en 19-årig frisk och stark, fullvuxen karl kom fram och tiggde. Jag beslöt att han skulle kunna hjälpa oss att räfsa ihop löv och ris i ängsskiftet om vårsidan. Som det regnade så skulle han sitta inne i stugan, tills det blev bättre väder. Men som hans skor var nära nog slut, så fick han ett par nya träskor, som var mina egna, ej begagnade, och så 2 kr att gå bort till butiken med och köpa ett par nya trätofflor. Eftersom han även hade usla kläder, så fick han en bra, stark kostym av mig också. Han gick till butiken och kom snart igen och förklarade, att tofflor fanns där inga, men han hade köpt pipa och tobak. Som regnet fortfor i flera dagar, så fick han sitta inne. Mor lämnade honom en psalmbok att läsa i, men därav blev det nog ej mycket. Men så skulle de då, mina barn och han, gå ut och ”risa”. Sedan luffaren bräckt sönder 3 st träräfsor, så lämnade jag honom järnräfsor, men på dem bräckte han likväl sönder skaften, som var av trä. När han hade bräckt 3 skaft även på dessa ”rivor”, så var det en som ville leja den här karlen att gräva ett dike och det åtog han sig, men han skulle bo hos en ogift kvinna och hyrde in sig för 1 kr om dagen för mat och logi. Fruntimret bar ut kaffe och mat till honom vid diket, men han arbetade uselt, men det förstod hon sig inte på. Om en 14 dagars tid uppbar han sin avlöning, men den belöpte sig endast till 5 a 6 kr och då kom han hit och hämtade sina skor och skulle gå till skomakare med dem.

Han gick iväg med mina nya träskor på och kom aldrig tillbaka. Då han rymde kastade han mina träskor vid åbron, så dem fick jag igen. Fruntimret trodde att hon skulle kunna tvinga honom till att betala för mat och logi genom att behålla hans betyg, som han kvarlämnat, men det kom stränga order från en länsman i Alvesta att hon vid vite skulle avsända betygen till honom. Sedermera efter flera år kom densamme luffaren tillbaka i sällskap med en annan luffare och pojkarna som var på nabostället kände igen honom. Jag skulle talat vid honom, men han aktade sig för att gå hit, utan gick ifrån nabogården då jag hörde honom säga: ”I den gåren har ja vatt o jobbat för en del år sen.”

Ytterligare en annan gång skulle jag försöka tämja en luffare. Det kom en bra karl som vanligt, och ville ”låna hus”. Han berättade hur han i flera år varit arbetslös, men hade en fackföreningsbok och gick omkring till fackföreningsmedlemmar av alla sorter och bad om understöd. Han berättade vidare, att han samma dag fått 30 kr av fackföreningen i Strömsnäs och dagen förut fått 20 kr av en fackförening i Halland. Jag behövde honom till att rensa ett dike. Verktyg fick han låna, födan skulle han ha som vi andra vid bordet. Nåja, han blev kvar, fick låna trätofflor och verktyg och begynte gropa. Men så var han så begiven på tobaksrökning att han stod stilla, eller också satt och rökte, under större delen av dagen, och likadant om nätterna satt han i sängen och rökte långa tider. Men så en dag då det regnade blev han liggande länge, så mor tyckte att han kunde hugga några spinkar bränne inne i brännehuset innan frukosten. Men det tålde han inte och ansåg att det bildade konflikt. Han gick upp och åt och drack kaffe, men arbetade ej oaktat att vädret blev vackert, utan gick till stationen, men kom igen och ville att jag skulle mäta upp hans dikning. Jag mätade upp den och vi var fullt överens om betalningen efter ackordet, och pengarna fick han. När vi så hade gjort upp, så ångrade han sig och menade att det var mors skuld att det hade blivit konflikt. Men jag såg ju att han var oduglig, så jag menade att det var bäst som det var. Så gick han, men han hade berättat att han inte på 3 års tid hade skrivit till sin mor i Bleking, och hon var änka och hade gått i närheten och tiggt. Han hette Erman.

Oxhandel och kohandel var en av huvudnäringarna i Småland. För de infödda var det nog deras största nöje, men för mig var det ett nödvändigt ont, som man var absolut tvungen till ifall man ville förskaffa sig inkomster, ty på annat sätt var det nära nog omöjligt för bönder att tjäna något. Visserligen kunde man sälja smör till hemhandlaren, men det förslog inte till några större utgifter, ty för det mesta mjölkade kanske endast 1 ko och var där ett par i en bondgård så var det mycket, men däremot stutar och oxar var det fler än där kunde födas, för med dem skulle det drivas handel. Men den mesta och bästa spannmålen såldes också vanligen direkt på marknadsplatsen, så att kreaturen fick endast den allra sämsta delen, och korna mjölkade också därefter. S k torgdagar hölls en gång i månaden i en del häromkring liggande socknar, utom Hamneda som fick och avhöll sin första kreatursmarknad ett av de första åren på 1900-talet och kort efter SSJ-banans öppnande. Dessutom skulle torgdag hållas i Hamneda andra helgfria torsdagen i varje månad. Kreatursmarknad i andra torsdagen i april, augusti och november. Kringliggande socknar Traryd, Hinneryd, Nöttja, Ljunga m fl hade också torgdagar och Traryd och Nöttja även kreatursmarknader, ett par om året till 1919. Traryd fick kreatursmarknad varannan månad. I våra almanackor måste det alltid anföras på ett par särskilda blad, om marknaderna i Kronobergs län, utom de uråldriga marknadsberättelserna för hela riket. Alla de infödda kunde ihågkomma dessa almanackans upplysningar så väl, att ingen någonsin kunnat sin katekes så säkert utantill!

Dagarna före en kreatursmarknad i nejderna var alltid en hel hop spekulanter ute och strövade omkring, ifall de kunde få köpa kreatur av någon som ej hade så noga reda på ”tiderna”, dvs priserna på senaste marknader. Jag, som ju hellre ville vara hemma och sköta jordbruket, blev ibland lurad och t o m gamla infödda blev lurade därigenom att de inte varit ute och hört de aktuella priserna. Därför var det också hart när omöjligt att köpa kreatur hemma hos någon, ty man misstänkte genast lureri bakom. Jag såg hur en man från andra sidan Exen lurade, i sällskap med en kompanjon, på att dagen före Ljungby marknad köpa sin kusins oxar. Men denne drev dem med ”hågseskål” (brännvinsgök) så länge, tills de dagen efter på marknaden förlorade 35 kr. Som jag omöjligen kan omtala alla de tjogtals torgdagar och marknader som jag bevistat, så får jag endast som exempel en på var marknadsplats, ty inte ens tiondelen av det som sig tilldragit i mitt levernes tillvaro kan komma att bli i biografin omtalat. Den senast omtalade trarydsmarknaden bör dock få ett tillägg, i det att det omtalade tillfället inte var invant i ”almanackskatekesen” (folkmedvetandet). Annars var det flera hundra kreatur på Traryds torg om stortorgdagarna (kreatursmarknaderna). Det hette ju i förordningen att det endast fick handlas med lantmannaprodukter, men där handlades med allting, såsom sill, färskt och salt kött, slakterivaror, karameller, bröd, tyger, mössor, seldon, liar, räfsor, möbler, laggkärl, lerkärl, smidesvaror och naturligtvis kreatur. Oxar, kor, hästar och får, men vid många av de första åren på 1900-talet fanns det aldrig smågrisar, men däremot spannmål och frösaker. Alla marknader skulle vara slut kl 3 e m.

Ett av de första åren sedan jag flyttat hit, tog jag till Traryd för att köpa kor, ty jag hade då endast 1 ko. Då råkade jag den näste nabon på Ryds-gränsen, som gränsade vid min plan ett långt stycke. Han hette Johan Bengtsson och han hade tagit till marknads ett par småstutar, som drog en vagn med ett par säckar hö, och 2 kor bakom vagnen. Allt var till salu, och s k stockholmshandlare var han, och drev ej mycket på jordbruket. ”Jaså, min näste nabo vill sälja kor, det visste jag inte, annars kunde vi ha handlat där hemma”, sade jag. ”Ja, ger du mig 75 kr för den ena och 50 kr för den andra, så får du dem”, blev svaret. Jag betraktade dem några minuter och sade: ”Jag ger dig 65 och 35”. Det tog han, fick pengar och ville bjuda likköp, men jag avböjde och ledde hem djuren. När jag kom hem, så bodde ju hans hustrus morbror där och han kände genast igen korna, kom och mötte mig och frågade vad jag gett (betalat) för de korna. Jag svarade ”100 kr”. ”Åh, det var då en dummer satan som säljer 2 kor för 100 kr”, blev kommentaren.