Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Jag försökte på flerahanda vis att skaffa gödsel. T ex genom att fodra kreaturen inne om sommaren, hugga grönfoder, köpa havrehalm och samla gödsel, ty om man betade kreaturen liksom de andra brukade, i skogsmarkerna, den s k Ryen, så blev den mesta gödseln ute i vildmarken, och det ville inte jag. Jag trädade, köpte årligen ½ vagnslast kalk ungefär och annan konstgödsel och så småningom ökade sig grödan, men jag var missbelåten med de små trånga husen. Så sattes där upp ett stort sågverk vid Hornsborg station, där hela Hornsborgskogen sålts och skulle skäras, år 1908. Där tillbjöds mig ”vrakbräder”, en ofantlig bunke för 10 kr, samt för samma även vad som ytterligare kastades på bunken av samma sorts utskottsbräder, under den tiden då sågen gick, bara jag höll platsen ledig, så att där kunde läggas undan för att sågens gång ej skulle hindras. Jag körde hem 38 lass bräder. Dels var ännu ej, sedan fähusladugården byggts 1854, denna klädd med bräder utan timmerstockarna låg bara, och dels spekulerade jag på att med tiden förmå bygga större hus, så jag körde som nämnts en ofantlig massa bräder från sågverket och hade ämnat att köra ännu mer, men så inträffade julhögtiden och när den var förbi hade sågbolaget sålt alltsammans, både den bunken jag skulle haft och hela massan, till Köpenhamn.

Men jag var belåten med det jag hunnit med. Jag hade ju lavat upp stora brädstaplar på gårdsplanen. När vi bott här i Småland i 12 år hade jag då reparerat mycket på de gamla husen – som jag aldrig skulle ha gjort, utan rivit ner dem genast och byggt om, men det hade jag ej råd till. Det var ju så ofantligt mycket annat att iordningställa. Jorden skulle dikas och forslas bort en massa sten, och ett hus måste byggas, dels till brygghus och dels till boningshus åt min far, ty eftersom familjen tillväxte blev det andra boningshuset för trångt till familj och tjänare. Jag byggde, lejde och betalade själv mina skjutsar när jag flyttade hem ett hus från Elinge prästgård, vilket hus jag köpte och satte upp till min far. De skjutsar jag ej hann med själv, lejde jag och betalade för, och gjorde ej såsom när någon skall bygga, då skall det vanligen vara ett gammalt hus som skall flyttas, ibland från flera mils avstånd, och tiggas skjutsar att plåga folk och kreatur med att köra tunga lass för intet.

Sedan hade jag täckt om bägge ladugårdarna på båda sidor, den ena 33 alnar lång med halmtak, den andra 29 alnar lång med sticketak och bräder, samt byggt 2 tröskverkshus, ett vid varje ladugård, det ena för rågen och det andra för vårsäd. Dessa tröskverkshus var hopsvinglade med taket till mitten på varje ladugård, så att ryggningen på halmtaket på vart tröskverkshus blev ungefär 20 alnar. På sådant vis fick jag över 100 alnar ladugårdstak att underhålla. Som stormen ständigt rev ner ryggningen, så var jag utledsen på att laga den beständigt och som husen var för smala, det ena 11 och det andra 12 alnar, så att bekvämt kreatursstall ej kunde inredas, ehuru jag ändrat om ett par gånger, och som det var förenat med stor möda att stoppa in grödan i de trånga husen, så beslöt jag att bygga om ladugårdshusen till en enda större ladugårdsbyggnad, i vilken skulle inrymmas allt, så att inga extrahoddor skulle behövas utanför.

År 1909 begynte jag därför gräva de första spadtagen till en ny ladugård. Först försökte jag köra ut jorden på grusbackarna med vagn och oxar, men det gick alldeles för sakta, så att när jag kört 30 a 40 lass på backen framom trädgården emot Boarydsbacken, så slutade jag upp därmed och tog istället till att köra ut gruset med hjulbör på plankor, ut i en hög vid sidan av grävningen. Drygt och strängt var det, ty hur många tusende kärror där kördes vet jag inte, men det tycktes aldrig bliva nog. Jag hade ju beslutat att undervåningen skulle räcka 1 aln upp över jordytan, så att fönstren skulle kunna vara ovanjords och ej såsom smålänningarnas undervåningar i ladugårdarna, som ej hade några fönster alls vid jordsidan. Om efterhösten samma år hade jag Knut Bengtsson i Aspuddarna (näste nabo i Ryds by) till hjälp med att bryta upp sten i ängen och köra hem till grundstenar, så många som ej behövde skjutas eller kilas. Jag hade således anlagt grunden till 50 alnars längd och 16 alnars bredd.

Om vintern 1910 låg jag och John, som då ej fyllt 13 år, ute i snön med var sin gödselsäck under knäna, i skogen och skar ner stora fur- och granträd till bjälkar. Jag lättade upp träden i skogen, så att de ej skulle bli så tunga att köra hem. När vi blev törstiga där ute i skogen, när vi sågade ner träd, så hade vi med oss sura äpplen som vi åt medan vi vilade oss. Johannes Nilsson i Horn kom ”självmant” och körde hem många av bjälkarna till oss. Han hade varit och sett på timmerkörarna i Norrland och lärde mig deras metod. Alla lejderna och alla bjälkarna och en del stolpar höggs i vår egen skog, men sparrarna köpte jag av Karl August Eliasson i Sturskatorpet, och snedläkter av aspträ av Johannes Gretesson i Stighult. Om jag skulle huggit sparraträn i min skog, så skulle jag fördärvat en massa småskog, ty de växte inne i täta små skogsdungar, i vilka man då måst göra vägar, eller slå dem ner vid trädfällningen. Sparrarna skulle vara 12 alnar, men avkortades något vid uppsättningen. Aspträden var nära 30 alnar i höjd, men 6 a 7 alnar var för klena i toppen, som måste avskäras. En del sparrar köpte jag på auktion i Björsagården. Vid samma auktion lejde jag en bonde, som het Alfred d y i Norregård och lovade honom 25 öre för varje sparrträ han körde fram till skomakare Alms. Han körde nämligen timmer ifrån skogen bredvid och körde således tomme tillbaka vägen förbi Björsagården. Nåja, han körde riktigt nog fram sparrarna till uppgiven plats. Jag ville ej själv köra, för det var sådan ishalka i skogen och oxarna var oskodda, men han hade häst.

Men så hade jag räknat sparrarna, jag kände ju infödingarna. Vid slutleveransen begärde han ju så många 25-öringar som partiet innehöll, men då säger jag: ”Det är ännu ett trä kvar, men du fordrar ändå betalt för detsamma!”. ”Nej, nu är där inte fler” svarade infödingen, ty han kunde aldrig tro att jag hade räknat dem. ”Jo”, säger jag, ”där är ännu en lång gran”. ”Ja”, svarade Alfred då, ”men den hade jag tänkt behålla till en täckestång”. Där ser vi, oaktat att han fick betalt dubbelt så mycket som det var värt, så skulle han ändå ha stulit ett av de bästa träna! Granen var 16 alnar lång och rak som ett ljus. Hela partiet utgjorde 42 träd.

Om sommaren 1910 lades gråstensmuren till undervåningen. Då hade jag velat ackordera med 3 andra stenhuggare om arbetet. En i Bäck, som byggt en liten ladugård till en nabo, skräddaren Stridsberg, och då tagit sten på mina ägor, men nu förklarade han att han ej ville utan att han fick ta sten på andras, men till slut så tog han bröd med sig och verktyg för att begynna borra sten, men gjorde ej mer utan gick hem ett ärende. Han hade jord och körde med 2 kor. Han kom aldrig, oaktat att vi var överens om betalningen, utan sände en karl efter verktygen, ty han måste först kila sten till en liten ladugård för 1 ko hos Alfred i Norregård (gamle Alfred) i Elinge. Jag köpte 2 likadana brödkakor, ty vi åt upp hans, annars hade de blivit fördärvade, och skickade per post mer bröd hem till stenhuggaren, Karlsson tror jag han hette, och sedan hörde jag aldrig av honom, men jag hade sett på honom hos Stridsbergs att han inte en minut kunde undvara tobakspipan, och tände så ofta på pipan att en stickelåda tändstickor räckte inte för dagen. Om stora stenar skulle läggas upp, så just när medhjälparna skulle ta de svåraste tagen, då måste de vänta medan han tände pipan, innan han blev färdig att ta i.

Så talade jag vid Gustav Larsson i Horn, en gammal stenhuggare, men han skulle ju bygga en ladugård till Karl August Eliasson i Sturskatorpet, ”mycket stor” sade han, ”10 alnar lång och 8 alnar bred, så den tar hela sommaren”. ”Ja, men jag tänkte bygga 50 alnar lång och 16 alnar bred”, sade jag. ”Tvi fan”, svarade Larsson, ”den vill jag inte ta mig på”. Så gick jag till en stenhuggare som bodde i Nöttja sn, en bra stenhuggare men dyr och högfärdig, och om han än fick på alla vis betalt vad han ville ha, så kunde han inte åtaga sig arbetet utan att jag ville köpa sten, antingen i Öije ½ mil ifrån vårt hem, eller i Horns Norregård hos de 3 bönderna Axel Olsson, Anders Johan Karlsson eller Sven Johan Andreasson, där han kunde få borra och kila ut stora block. Men jag hade satt mig före att stenarna skulle tagas på mina egna fält, där de ändå skulle borttagas, om jag så skulle bli tvungen att anskaffa folk nerifrån Skåne. Men så sporde jag efter en gubbe från Göteryd som byggde ett stort svinhus till Hornsborgs gård. Den gubben visste Andersson i Laxagård adressen till och han kom hit och åtog sig stenarbetet, med villkor att stenen skulle tagas på min mark och han skulle föda sig och sitt folk, men jag skulle hjälpa till att köra fram stenen. Den gubben hade med sin son logerat en natt hos mig nere i Skåne då han var ute och sålde hornskedar, och jag hade också köpt ½ dussin sådana av honom. Han hette Johannes Svensson (öknamn ”Stompe-Johannes”) och sonen hette Josef eller Sigvard.

Vi tog all stenen på mina ägor och jag var själv med om att lägga varenda sten på sin plats, fastän jag ej hade gått in på detta i ackordet. Men eftersom det var en sådan snäll man, så klok och medgörlig, så när vi skulle göra upp hade han köpt smör och mjölk m m, för de skulle ju föda sig själva, för min hustru var dålig och hon ville ej åtaga sig att föda dem. Så vart de ju skyldiga några kr för kosten, men dem skänkte jag efter och Johannes Svensson blev så glad så att han nästan grät, för att det ändå kunde finnas till så godhjärtade människor. Han hade varit här i byn för några år sedan hos en rik baptist, som bedrog honom på stora summor genom att neka betala, så att han ej fick mer än 33 öre i dagspeng. Denne Johannes Svensson skulle ha 1 kr kvadratalnen, liksom alla de föregående stenhuggarna begärt. Lika för fönster- och dörrhålen, men han tog inget för hålen, när han hörde att jag skänkte maten efter. De hade även fått middag och kaffe mest under hela tiden som de varit här och arbetat. Det var en hedersgubbe och jag var en gång och hälsade på honom och träffade honom ett par gånger på Traryds marknad och ville att han och hans familj skulle komma och se ladugården sedan den blivit färdig, men han hade 2 hemman med 1 mils mellanrum, så han fick aldrig tid att komma hit på 15 år, och nu är han död.

Så om efterhösten 1910 hade jag fotträna och bjälkarna färdiga och lade in dem samt satte upp väggarna i nedre våningen. Jag hade nu god nytta av de 38 lass sekunda bräder som jag körde hem från sågverket i Hornsborg. Jag hade byggt bägge tröskverkshusen och mycket annat av de bräderna, som nu måste rivas ner och göras innerväggar av i den nya ladugården. Så om våren 1911 begynte jag att riva ner de gamla ladugårdshusen. Tröskverkshusen hade jag rivit om vintern. Det var nästan farligare att riva ner än att sätta upp hus. En gång brast de gamla läkten uppe i toppen på den ena ladugården, men jag lyckades spärra ut armarna och bli hängande på sparren, annars hade jag fallit ner på en del järnharvar med pinnarna uppåt, som låg över ett svinahus inunder. En sådan järnpinne hade kunnat vara min död.

En annan gång, när John var med, skulle vi ta ner sparrar eller ”spännen” över det gamla fähuset, och de var naglade med stora tränaglar, friska och starka som för 60 år innan då de slogs i, så vi måste bräcka dem loss med järnstång. Jag åtvarnade John att han skulle akta sig ifall spännet skildes åt i toppen, och hade knappt ordet ur munnen, förrän det skildes åt över oss och den ena sparren föll ner 3 tum vid sidan av huvudet på John, men det gick bra även den gången. En gång låg jag och vilade middag på loftet över storstugan, och i ett ryck fick jag en ryslig tandvärk. Jag rusade upp och ut på byggnadsställningen för att arbeta mig varm, så att tandvärken skulle släppa. Jag fick John till hjälp med att bära bjälkar. Jag gick baklänges på lösa bräder och plankor på andra våningen och kom till att trampa på änden av en planka som ej hade fatt på bjälklaget, och det bar ner med mig och plankan som reste sig på ända över mig jämte bjälken jag bar på. Den senare stannade vid bjälklaget, men jag föll igenom och plankan ovanpå. Det kylte till i tanden och tandvärken upphörde för några ögonblick men återkom snart likadan, liksom smärtan av att jag föll med benen över några 3 alnar långa vinkeljärn som var beställda att spikas i hörnen på timran.

Jag kunde till en början ej känna om det ena benet var brutet eller ej, för det blev alldeles dött, men efter några minuter återkom känslan och då gjorde det så ont att jag kunde till att börja med inte stå på det ena benet. Jag hoppade på ett ben omkring husets yttre och kröp upp på stegen och linkade med att fortsätta bära fram bjälkar till dess jag blev svett, då tandvärken gick över. Å andra sidan hade jag istället värk i benet. En annan gång under tiden vi byggde kom jag som vanligt upp kl 5 om morgonen och tänkte begynna arbetet. Solsken och härligt väder var det nästan alltid den sommaren 1911. Så var det även nu, och på fastande mage var jag och tänkte att jag gott kunde gå upp och flytta hissblocket, som satt i toppen på ett spänne, så var det färdigt att begynna hissa upp fler spännen efter det vi druckit kaffe. Jag klev upp på en bräda som låg lös på hanabjälkarna, och stod då så högt att huvudet räckte högt över takkrysset. Det var utan mellanställning 16 alnar ner till backen, och där låg stenar och bråte av varje slag. När jag kom upp på brädan och tittade på blocken, så var där 2 st alldeles likadana block med 1 alns avstånd emellan. Jag hade ju själv gjort blocket, men undrade vem där hade gjort det andra, alldeles likt mitt vanliga block. Jag stod i några minuter och funderade och tänkte: Jag är ju ej det minsta yr i huvudet och känner ej något ovanligt, och likväl måste något vara på tok, kanske pojkarna har hängt upp ett block till, jag skall för säkerhets skull gå ner och ta reda på om det kan vara rätt ställt.

Jag gick ner utan att försöka någon flyttning av blocket. Jag gick in och drack kaffe och åt något till. Sedan gick jag ut igen. Ingen hade varit uppe och gjort något vid blocket, men när jag nu kom därupp igen på byggnadsställningen, så var där bara ett block. Jag flyttade det och vi fortsatte arbetet, men sedan gick aldrig upp på ställningen förrän jag fått något i magen. En mindre bjälke föll ner på mig i gödselhuset, men jag lyckades vika undan så att den endast träffade helt obetydligt i huvudet. Den största av bjälkarna hade vi att lägga upp mitt över lämmarna till ladan över gödselhuset. Den var hel och oskarvad av ett gammalt fotträ som legat och var fuktigt och tungt, samt vägde nog ett par hundra kg för tillfället. Min far var ute och tittade på hur vi byggde, men när vi tog i med den bjälken, så gick han in, för han sade att den kunde vi inte lägga upp utan att slå ihjäl oss, och det ville han inte se på. Men om ½ timme gick jag in till far och berättade att bjälken var upplagd på sin plats. Första spännet vid södra gaveln sattes upp först, och 1 eller 2 till så var det söndag, varför spännbandet slogs fast, men på måndagen var det omöjligt att ta ut 6-tumsspiken, och hugga tvärt av den 20 alnar långa läkten ville jag inte, och att sätta upp några fler spännen utan att hugga av snedläkten befanns omöjligt. Efter många fåfänga försök lyckades det dock utan att hugga av läkten, men den dagen blev det ej heller satt upp mer än 1 eller 2 spännen.

När naboarna såg att jag och min son ensamma satte upp takspännen, så kom först Otto Danielsson och skulle se på. När så John halade i blocktaljan där nere på backen, så ville Otto hjälpa honom att dra i repet, och det gick så lätt så oaktat att jag skrek ”Stopp!” så drog Otto likaväl och spännet inte allenast ställde sig rätt upp, utan for förbi med sådan fart att det kom in i klämma med de förut uppsatta spännena, så att jag fick flera timmars göromål med att ta loss det och sätta det tillrätta igen. Jag tordes inte förebrå Otto för det, ty han gjorde det ju i idel välmening. Nästa spänne så var Otto gången hem, då kom Axel Olsson och skulle se på, och det blev återigen samma historia. Han skulle ju också hjälpa John att hala och fastän John åtvarnade honom, så hörde han dåligt och drog av alla krafter och det gick ju så lätt, att det var ingen konst att få spännet att slå över. Jag fick ju låtsas som ingenting även denna gång, men hade de ”hjälpt” oss på det sättet var dag, så hade inte mycket blivit gjort.

Det är ju klart att lantbruket blev åsidosatt mycket den sommaren 1911 då vi byggde, men det blev bra säd på mossodlingarna i synnerhet. Det var varmt och vackert väder hela sommaren, men regnade en gång i veckan, så gynnsammare väderlek kunde inte tänkas. Ett gräsfält utmed landsvägen hann jag ej med att hugga (jag högg allt med lie själv ensam på den tiden). Så kom den längste Karl Svensson i vår by in till mig en dag och sade: ”Men hör du Emil Jönsson, jag vill bara si dej en sak, de e så vuret me den skillnaden, att om du inte hugger ditt gräs snart, så blir de för torrt så du får de aldrig åv!”. Jag upplyste honom om att jag inte alls ämnade hugga gräset. Jag hade plockat ner de gamla husen så när som själva fähuset. Där vart till slut även takstolen borttagen, men för att ha något att släppa kreaturen in i om nätterna, så stod ännu själva timmerväggarna och loftet däröver. Men den 18 juli 1911 flyttade vi kreaturen in i den nya ladugården mitt på dagen. Tak, endast från södra gaveln till in över halva fähuset, på båda sidor. Några krubbor var ej inmurade ännu och kreaturen fick ligga i bara gruset, ty ej heller cementeringen var gjord. Ingen loge var lagd och rågen stod färdig att huggas. Ludvig Rasmusson, min kusin, hade varit här ett par veckor och hjälpt mig att spika på något av väggarna sam t täckning, men var nu rest hem. Jag täckte så fort vi kunde framöver hela fähuset och lade loftet över detsamma, så att rågen lades där och kom under tak i rätt tid.

Densamma 18 juli, när vi väl hade installerat oxarna och de andra kreaturen i den nya ladugården, så blev det ett förskräckligt åskväder, så vi fruktade storligen att blixten genast skulle ha bränt upp den nya ladugården, som inte heller var försäkrad. Det regnade i strömmar rätt ner bakom kreaturen, så de stod nätt och jämt torra. Därför har vi alltid sedan dess hållit den 18 juli för en högtidlig märkes- och åminnelsedag årligen, i betraktande därav att jag och John blivit bevarade, så att vi ensamma kunnat sätta upp ett sådant svårt arbete och ingen olycka inträffat. Vi fortsatte att täcka emellanåt som vi höstade och lade planklogen, så vi kunde även tröska grödan. Vi satte upp tröskan, som ej heller var ett av de lättaste tagen, ty den måste göras om med en 6 alnar hög hjulstock, då vandringen skulle vara i undervåningen och själva tröskcylindern uppe på logen på andra våningen. Men plankgolvet i magasinet och i verkstaden blev ej fullbordat under det året, men plankorna hade jag i förlag på bjälkarna. Jag hade 20 tolfter plankor, men det hade behövts 3 gånger så många, så jag måste lägga lövträdsplankor och tjocka bräder över en del förresten. På auktionen efter Otto Salomonsson i Stighult köpte jag en massa barrträds- och lövträdsplankor.

Det ansågs tydligen för något oerhört, att ett stort hus uppsattes av 2 personer. Många kom hit av nyfikenhet och ville påstå, att ingen i församlingen förtjänade så stor dagspeng som jag, som byggde själv. En nabo Lundin byggde året efter en liten ladugård 15 alnar lång och 9 alnar bred, men därtill erfordrades 6 timmermän, alla fullt utlärda och ändå kom huset att hälla över längs på ½ aln. Det varade ändå i flera månader och har ändå stått halvfärdigt i 14 år, tills i fjor då stengrund lades. Jag hade först tänkt lägga plåttak på ladugården men kunde ej få se något prov så jag kunde fått gjort uträkning, och jag var tvungen att skyndsamt få tak för att inhösta grödan. Jag lade därför först sticketak. Så ämnade jag lägga papptak och som därtill behövdes att läggas förut på stickorna något som kallas för ”underlagspapp”, så gick jag in på kontoret i Strömsnäsbruk och frågade vad underlagspappen kostade per kg. ”Den kostar 9 öre, men vi säljer ej någon utan Isaksson är vår grossist, så han säljer vad här görs av den sorten”, blev beskedet.

Jag gick till Isaksson: ”Jaha, underlagspappen kostar 20 öre kg och så kan ni köra bort och lässa i fabrikens magasin!”. Jag blev så förargad över att han, som inte ens höll magasin för varan, skulle förtjäna mer än själva varan kostade på fabriken, och att som troligen är vid de flesta fabriker, att ledningen genom mutor eller uselhet tillåter grossisterna att sluka vinsten och klagar över arbetarna då de vilja ha mer betalt. Jag köpte intet, utan lade ett sticketak utanpå det första. Jag hade likaledes skrivit till flera plåtfabriker och de svarade endast ”Vänd er till grossisterna” utan att ens uppgiva deras namn eller adress! Men 1928 lades eurogerad takplåt på den från landsvägen vända sidan, och 1932 även på den andra sidan. Sedan jag 1911 hade fullbordat ladugårdsbygget, tog jag igång med boningshusen, reparerade dem med ny brädklädsel, tegeltak, rev ner den gamla gråstensskorstenen i grund och botten och murade ny skorsten, ny bakugn, nya spisar, nya dörrar inre och yttre, nya fönster, men kökstvisten och verandan hade jag byggt redan år 1900.

Nu vart det frågan om de 3 stora kanalerna, som skulle utgöra grunden för dräneringen av hela hemskiften, och på vilka jag i 6 på varandra följande vintrar arbetade. Men nu begynte barnen kunna hjälpa till med vissa arbeten emellan som de gick i skolan, så t ex kunde vi, när vi hade en piga, min hustru och min gamle far till hjälp, själva tröska med maskinen. Om somrarna blev det ej mycket tid för mig att dika kanaler, ty då var det först vårarbetet, så torvtäkten, slåtter och höskörd i minst 4 veckor, därefter sädesbärgningen, trädesberedningen och rågsådden, rotfruktsupptagning, efterhöstplöjning och brännehemkörsel. Således var vintern den enda tid då jag kunde dika kanaler, emellan vissa nödvändighetshinder, såsom att tröska en dag eller köra till kvarnen etc. Sedan jag således genom 6 vintrar dikat de 3 stora kanalerna och lagt 3 broar genom en väg som ryborna tagit sig s g s tvärs över skiften, så blev det ju frågan om själva dräneringsdikenas anläggande. Nu var här många kringflyttande motorsågverk i socknen och vi fick hit ett sådant och sågat en massa 2-tums ribb och 5-tums bräder. Härav hopspikade jag tusentals m dräneringsrör. Lejda arbetare dikade dräneringsgroparna och påfyllde dem efter rörens nerläggande. Jag var ännu så stark att jag kunde göra dessa rör. Men de lades ner endast där mossen var så djup, att inte sandbottnen nåddes på 2 alnars djup. Men där det var sandbotten lades tegelrör. Förut hade jag odlat några tld och dränerat med stenrör, dvs rör lagda av på kant ställda och övertäckta stenar och däromkring småsten. Men där var det fast botten.

Sedan jag byggt ladugården och begynt att dränera jorden, så spekulerade jag på att skaffa bättre sädesslag än de här i landet på den tiden vanliga. Här hade de en sorts havre, som av uppköpare kallades för ”3-tumshavre”, men bönderna kallade den för ”svenskhavre”. Hur mycket man än rensade och trierade så kunde jag aldrig få den att väga mer än 60 kg på tunnan. Jag skaffade mig 14 tunnor gullregnshavre och sådde endast sådan. Jag ville att min svåger också skulle byta om utsädeshavre, men det var omöjligt. Han hade försökt, men den varken växte eller kreaturen åt halmen på sådan ”korthavre”. Ja, han fick till skänks 10 tunnor med villkor att han skulle så den, men då ville han inte ta emot den. Jag gick hem snopen, men trierade och sålde till Traryds, Markaryds och Hinneryds sockenbor på Traryds marknader torgdagar. Jag behövde endast medhava prov på varan. ”Detta har du väl suttit och plockat ut på stugbordet”, sade köparna då jag visade provet, men jag lovade att varan skulle hålla provet.

Jag erbjöd att sända havren med tåget och få betalt nästa torgdag. Men när jag kom och skulle ha betalt nästa torgdag fick jag beröm för att leveransen var bättre än provet. Efter några år ville min svåger ej längre så ett korn av den gamla sortens havre, sedan han äntligen kommit underfund med den nya sorten. Lättare gick det att få allmänheten att byta om potatissort. Jag inköpte först från Svalöv, och året därpå sålde jag utsäde till många av bönderna både i Horns och Ryds byar. Sedan jag kommit så långt, försökte jag göra mig oberoende av den alltid besvärliga väderleken i den tid då inbärgningen av hö och säd försiggår. Att torka hö av vilt gräs var inte så svårt om man lade det i en slags välgjorda packade hässjor, stackar liknande ett avlångt hus med takryggning, eller också höga välgjorda stackar, helst kring en krakstör. Men vid dåligt höstaväder var det även bra om där var plats i husen, så att om höet märktes ta hetta, att flytta in det på en bredvidvarande, då det blev upplöst och snart förlorade värmen. Men saftigare gräs, såsom klöver och timotej, måste krakas eller också sättas i höga, rätt uppstående stackar på fältet.