Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Här i denna långa snödrivan blev hästarna liggande och kravlade, reste sig och så åter falla många gånger och likadant med oxarna, men alla de andra hade så små lass utom jag som hade så tungt lass att jag ville lägga av något, ty de stackars oxarna låg och krälade i snön upp över ryggen och blodet rann fortfarande ur deras mular efter kollisionen. Men Sven Johan ville inte tillåta det, ty då fick de besvär att själva köra med sina egna stutar efter det som låg 50 famnar från gården. Han ”nändes” inte själv köra något lass från Ifla med sina stutar. Jag kastade inte desto mindre av en del timmer och lättade något på lasset och nådde därigenom fram, men hela tiden rann blodet från oxarnas mular av slaget de fått i Ifla. Lassen lässtes av och kalas skulle vanka efteråt, och jag inbjöds också, men p g a deras obarmhärtighet emot djuren samt deras lättja att ej förut kasta undan snön, då de varit så manstarka, så vart jag förargad, körde hem med oxarna och kälkarna samt ämnade inte alls gå på deras kalas i Eskilsgården. Bud kom efter en timme, men jag svarade nej. Men då kom det ännu enträgnare bud att jag skulle genast komma dit. Jag nekade fortfarande, men min hustru lyckades övertala mig att gå dit på kalaset.

Jag gick också därför att bland de andra körarna fanns de som kände namn och adress på de ljungabor som fördärvade tänderna på mina oxar, då jag måste förbereda mig på process om skadeersättning, ty att få något på godvillig uppgörelse hade jag erfarenhet om, att det var omöjligt. Alla framtänderna var slagna lösa och sådana kreatur dugde endast till slakt, ty de kunde ju ej beta. Men jag försökte att tvätta deras tänder med saltlake i några dagar och tänderna fastnade då igen, så att jag brydde mig inte om att processa ehuru oxarna även skadats på benen genom att de ej kunnat undkomma.

Det första året vi bodde här köpte jag först Rodins ko och allt foder och hö som han inhöstat, och sedermera köpte jag ytterligare fram på våren och sommaren en ko av min rotehållarbonde Anders Johan i Håå, och 2 kor av min nabo Johan Bengtsson i Ryd, samt oxar. Men som hela byn brukade släppa ut sina kreatur på gemensamma betesmarker, eftersom det inte fanns det minsta stängsel mellan betesmarkerna (”rymarkerna”) oaktat det att enskifte förrättats 1854, så antingen vaktade min gamle far och barnen kreaturen på hemplanen eller på våra egna marker vid sjön, och jag påyrkade stängsling. Stänga, det var ju det värsta någon kunde tänka sig, menade mina gränsenaboar (jag hade 14 gränsenaboar), ty så mycket arbete och kostnader därmed som skulle vara alldeles onödigt och sådan massa virke som skulle åtgå därtill, det ansågs fullkomligt ruinerande menade de. Men jag ville ej riskera att deras kreatur, ett tjogtal, slog mina stackars 3 a 4 och drev ut dem upp mot hamnedabornas ägor, så jag föreslog att mot billig ersättning även sätta upp deras halvdel av stängslet emot mig, med ekepålar, 2 taggtrådar och en träslana överst. Äntligen lyckades jag få dem mot rymarken gränsande att gå med på att ge mig 40 kr för var sin del, de 2, Axel Olsson och Sven Johan Andreasson. Men Sven i Åkroken stängde själv sin halvdel, men den var ju endast en obetydlighet.

Jag skänkte dem både arbete, pålarna och träslanorna, och tog endast betalt för taggtråden och kramporna, bara för att jag äntligen skulle få stängt. Jag inköpte 2.000 ekepålar och 18 rullar taggtråd, som jag måste resa till Helsingborg och köpa, ty handlaren här hemma begärde 2,50 kr mera per rulle av samma sort, men när kom hem ville han sälja för samma pris. Jag satte pålarna, och anskaffade granslanor från Björnstorp i Hamneda sn, ty på min egendom fanns ej mycket skog och inte alls grane, mer än ett fåtal mycket stora granträd. Jag var ju så okunnig och enfaldig, att jag köpte hemman i Småland för att driva jordbruk och inte för att driva skogshandel. Men när jag hunnit begynna att stänga, så ångrade de sig i hopp om att inbilla mig att de hade laglig rätt till en väg som skulle vara uttagen över mitt skifte. Men jag hade kopierat bykartan och gjort avskrift av skifteshandlingarna och visste bättre. Dock medgav jag dem genomgång på stängslet om de ville skaffa grindar, men inte ens detta utan ett par stakar skulle läggas till stängsel. Då stängde jag tvärt! Men då kom Elof Andersson och var beväpnad med en stor knölpåk – en slaga till en tröskeplejel – och skrek så det hördes i bägge byarna att nu i morgon skulle det ringa för mig i kyrkan, ty nu skulle han slå mig ihjäl. Varmt var det och jag gick och högg råg bakom gården. Jag hängde upp lien i ett träd och gick emot honom, där han hoppade och skrek om hur nära jag var döden. ”Jaså, du ska slå mig ihjäl, då får du komma till mig, så vi kan räcka varandra, eller får jag komma till dig, så får vi se vem det ska ringa för i morgon!”, sade jag och därmed gick jag rakt på honom och ämnade strida för livet. Men fönstren slogs upp i byn och en hel hop skördefolk från Ryssby kom fram då de hörde vad Elof Andersson skrek ut, att det skulle ringa för mig, och ville se vad som hände.

Många av rydborna frågade mig dagarna efter, om jag ännu levde, ty de hörde ju vad han hade ropat ut om min snara avfärd, men jag skrattade åt alltihop. Andersson var feg och tog till flykten när det blev allvar, och då beslöt jag att gå till länsman och få skrivet en stämning på honom till nästa ting. Det åtgick någon tid innan tingssammanträdet och under tiden samlade han vittnen och ämnade väl ge genstämning, men jag hörde ingenting av förrän dagen före den då vi skulle inför rätta, då kom Elof Andersson och hade sin far med sig ifrån Elinge. Nu ville han att jag skulle göra upp med att ta de 40 kr och sätta upp stängslet som vi förut talat om. Men jag begärde att vi i 2 vittnens närvaro skulle uppmäta och dela sträckan, samt upprätta en skrift om vilken del av stängslet som vardera skulle underhålla, ävensom ersättning för ekepålarna jag nersatt och ersättning för halva stämningen. Vi påkallade 2 vittnen och gjorde upp som jag begärde. Men han fick själv sätta upp stängsel för sin del och inte fick naboarna heller några grindar och genomfartsväg till deras kreatur.

M 7822:1-51

Den första våren jag bodde här körde jag med oxarna jag köpt och plöjde utmed landsvägen, då jag fick se hur min nabo hade en karl med sig och behagade köra in på mitt skifte och vid sidan om den odlade jorden gräva upp sand och köra hem, lass efter lass, och helt fritt körde förbi mig utan att nämna något. Till slut, då jag länge sett därpå, lät jag oxarna stanna, medan jag tillsade honom att jag skulle inte vilja köra in och ta sand och jord på ditt, utan att åtminstone fråga om lov. Men då kantänka vart Andersson rasande samt skrek och svor på att han hade väl ”10 gånger eller mer sand och jord än jag”, men då fick han ju gräva hål i sin egen jord, ”och förresten ska jag som är en gammal rallare som ej värderar ett människoliv mycket, sönderhacka dig så smått som malet kött, om du vågar knysta mer!”. ”Jaså”, sade jag, ”och det hör du på”, sade jag till karlen som han hade till hjälp. Då tycktes han observera att i vittnes närvaro hota folk till livet kunde vålla laga ansvar.

Sedermera kom jag att övertyga honom om att han var endast liten på jorden men stor i orden. Som förut nämnts så följde min far med oss hit, och blev boende här. Men som boningshuset liksom alla de små böndernas hus endast innehöll 2 boningsrum och jag måste ha tjänare och därtill små barn, så avstängde jag det stora rummet med en skiljevägg till 2 rum. På den tiden fanns det inget sågverk och inte en bräda att få köpa i Hamneda sn, utan måste jag leja en som körde med häst till Ljungby sågverk efter bräder. Visserligen var det såg vid vattenkvarnarna, men då skulle man ha stockar med sig och vänta i månadsvis på att få sågat. Sedermera år 1899 köpte jag ett gammalt boningshus vid auktion i Elinge, på prästgårdens ägor. Huset var ditflyttat för 3 år sedan och änkan som bodde där med 4 barn var död och auktion hölls nu på allt, och min svåger Alfred Svensson från Elinge var utsedd till barnens förmyndare. Prästen Johan Wieslander ropade in huset för 275 kr. Där var ny takstol, nytt sticketak, nya fönster och nya innerdörrar, nya bjälkar och nytt panelloft. Prästens anbud blev antaget, oaktat att ett hus ju har större värde som kvarstående än som till flyttning. Men efter 14 dagars tid förklarade prästen att han ville inte ger mer än 50 kr eller allra högst 75 kr för huset. Min svåger blev då förargad över att prästen skulle lura barnen, när han på offentlig auktion bjudit 275 kr och så sedermera slagit av på summan, varför han tillfrågade mig om jag ville ge 275 kr så sålde han mig huset. Jag kom just i ett ärende och hade inget hört om prästens krångel, och var just ute på torvmossen och talade med Alfred Svensson, då han omtalade hur pastorn ämnade göra och tillfrågade mig. Men så hade prästgården torvtäkt även bredvid, och i detsamma kom prästen spatserande och skulle se till sin torv. Då tillsporde min svåger honom om han ville stå till det budet, då han inropade huset på auktionen. Pastorn svarade att han hade haft experter (”förståsigpåare”) som sagt att det ej vore värt 50 a 75 kr, och mer ville han inte ge. Min svåger påminde att barnens rätt fordrade att han borde hålla sitt ord. ”Nej, aldrig jag ger mer”, svarade han. ”Ja, då säljer jag huset till min svåger, han ger 275 kr”, blev beskedet. ”Bara sälj!” sade prästen.

”Jaha, då köper jag huset för 275 kr”, sade jag, det avgjordes men prästen sade: ”Ja, se skåningar, de förstår sig inte på att värdera.” Huset skulle min far bo i, var det meningen. Det blev inte lite arbete med att riva ner och flytta ett starkt ihopspikat hus, för 3 år sedan ditflyttat, samt att köra hem 22 lass timmer därifrån på nära ½ mils avstånd. Men det tillgick på ett helt annat sätt, än när Sven Johan Andreasson flyttade sitt hus, som förut beskrivits. Varje dag körde jag upp till prästgårdens utmark efter lass, och varje dag kom prästen och skulle se på, hur det kunde gå till att plocka ner huset. Jag hade en knivvass 2 ½ tums stålskena att hugga alla spikarna i brädklädseln, så att inte en enda bräda, eller fönster- och dörrfoder gick sönder. Timret märktes på varje sida Ö.W.S.N och själva sticketaket rullades upp så att takspiken drogs med detsamma raka ut ur läkten, så att vi där hemma satt, om det regnade, och tryckte ut takspiken, som begagnades igen såväl som också takstickorna. Men efter några år lades tegel utanpå, så desamma takstickorna ligger således där ännu 1941. Så kan det gå, när man beflitar sig om att ta vara på allting.

Så sålde jag hö till en som hette Karl Peter Salomonsson. Vägde upp ett lass 40 pund (340 kg) och han packade det i sin burhäckshästvagn. Han skulle betala kontant, men när lasset var färdigt visade han upp sin börs att han inte hade mer än 67 öre istället för 15 kr som vi varit överens om. Jag tyckte att jag kunde inte välta lasset och riva av höet igen, varför jag måste lämna kredit och det var just det som han ljugit sig till. Jag tillfrågade Rodin om Karl Peter i Hyltåkra var en karl som man kunde lita på. Han menade att jag aldrig fick något för mitt hö, såvida jag inte kunde locka honom att köra något för mig. Således lyckades jag att få honom och hans son till hjälp med att köra hem 2 lass vardera enspännarelass med timmer från det gamla huset som jag köpt i prästgårdsutmarken. Ävenledes hade jag Elof Andersson (min nabo), som skaffat sig häst, till att köra ett par lass timmer. Så hände det att lasset på min vagn kom vagnshäcken att svikta, så att det asade på hjulet och bromsade. Som Elof Andersson körde omedelbart efter mig, så när vi kom till Johannes i Gåsagårdshus där det låg bränslekavel, så anmodade jag Andersson att när jag lyfte i lasset, han då skulle lägga kaveln, klossen, inunder, men han sade: ”Låt mig lyfta för jag är allt lite styvare, så kan du lägga klossen under.” ”Ja, så lyft då!”, och han högg i av alla krafter flera gånger, men kunde inte rubba det tunga lasset. ”Nehej, det är omöjligt!” sade han Elof. ”Men där har du klossen, så lyfter jag medan du lägger den under”, sade jag. Jag lyfte upp lasset och han lade klossen emellan, men teg stilla och tänkte väl något om sin ”större styvhet” i styrka.

Men timret till huset blev liggande i ett år över, ty jag hann ej med att sätta upp det samma år. Men när det sattes upp, blev varje bit använd på sin rätta plats. Den gamle Rodin, som jag köpte utav, lurade mig på hypotekslånet, som enligt pappren skulle vara inbetalat eftersom de 40 åren var gångna, men det krävdes ut ända till över 50 år efter det årtal och datum då lånet söktes. Han försvarade sig med att det först dröjt i flera år innan hypoteksföreningen kunnat anskaffa pengar och ytterligare hade en kassör som hette Robèrt i Växjö förskingrat reservfonden, och då hade hypoteksföreningen beslutat att förlänga böndernas betalningstid i några år. Men jag brydde mig inte om att processa om 3 a 4 års räntor, därför att jag ändå tyckte att jag hade köpt billigt. Men det uppgick till 98 kr om året. Efter att jag hade reparerat upp de gamla husen med nya tak och brädfodringar och byggt upp det huset jag köpt från prästgården, så byggde jag 2 tröskverkshus och gjorde 2 logar, den ena för råg och den andra för vårsäd, på det att inget havre eller korn skulle komma ibland rågen. Dessa 2 tröskverkshus var vandringshus för folk och kreatur när man tröskade, så att kuskarna och dragarna var under tak. Annars vid oväder fick de ofta fara mycket illa. Även 2 tröskverk anskaffade jag, ty det var ett besvärligt göromål att flytta ett tröskverk. Vi hade alla bönder här i Småland vanliga tröskverk med stående drevhjul, så att folket och dragarna passerade under ”strålen”, dvs de gick under drevledningen istället för de tröskorna i Skåne, där kusk och dragare måste stiga över drevledningen, en anordning som kostat hundratals människor liv och lemmar.

Dessa småländska ox- och hästtröskor var med ”stift” som liksom kammade av säden, men de skånska tröskorna slog av säden med ”slaglar”. Längre fram skaffade sig småbrukare handdrivna små tröskverk som de flyttade omkring. Även var ox- och hästvandringströskor ambulerande, så att vissa bönder gjort det till sitt yrke att resa omkring och tröska hos de bönder som inte själva hade tröskmaskin. Deras vanliga pris var 1 kappe ren säd på tunnan, och fri leven för den som lade i tröskan, samt för ett par stutar, eller en häst och kusk, att uppehålla kraften i den ena dragbommen. Man fick själv släppa till en häst eller ett par oxar att draga den andra bommen. Till alla dessa tröskor fanns det ingen halmrista, utan halmen skulle räfsas från tröskan av en piga eller fruntimmer med en räfsa, och den halm togs så från henne först av en man som tog med en träklynga (”risteklynga”) och slängde halmen uppåt och framåt, och mottogs därefter av en annan man som ytterligare kastade halmen uppåt och framåt med en träklynga och stack undan halmen i loggolv eller upp på gället.

Men så hade jag ju med mig tjugor med stålhorn, vilka ”risteklyngor” infödingarna förklarade vara ”tvärt odugliga”, ty de gick för lätt i och tog säden med sig i halmen, men sedan de försökt dem, måste jag låna bort dem i hela byn och fick skaften sönderbräckta hem igen. Bl a så hade jag en sådan tjuga som min nabo gamle Olsson lånade, och efter några dagar kom han verkligen igen med den, och satte den vid ena ladugårdsväggen vid 1-tiden om eftermiddagen och kom in och sade ifrån att han satte min tjuga vid väggen. Olsson fick en pipa tobak, pratade en stund och gick hem. Jag gick ut och såg tjugan, samt tänkte sätta den på sin plats, men skaftet var tvärt avbräckt och löst ställt ihop upp till väggen, och så fort jag rörde vid den så föll den ner i bitar. Han hade också använt min ”risteklynga” till att stoppa in ris i bakugnen med, ty skaftet var nersotat, men gubben gick iväg och nämnde ingenting, och så fick jag ha det som det var. Men nästa gång jag råkade honom, undrade jag varför tjugan var bränd på skaftet, och då bekände han att han begagnat den till att föra in ris i bakugnen och potatisgrytan i brygghuset. Nåja, jag kunde ju själv göra skaft, så det hindrade inte att hann kort därpå åter lånade ”risteklyngan” (som de benämnde tjugan).

Smålänningarnas ”risteklyngor” var av en trädgren med rak ställning så lång som skaftet, men därefter utgrenat likt en tjuga, som avskurits till passliga horn. Det var ju tydligt att de blev trubbiga och gick ej lätt i halm eller hö. Dock hade de en sorts hemsmidda tjugor att lässa hö med, men säden kastades eller lades på vagnen med blotta händerna. Dessa grenar som skulle bli till ”risteklyngor” var just ej lätta att anskaffa, hur mycket buskage och träd här än tycktes vara överflöd på. Tunga träslag dugde inte, såsom ek, rönn, bok, och knappast björk. De huvudsakligaste träslag som användes var hassel, men det var så sällsynt, och sälg som var lätt, men att träffa på i varje träslag raka klykgreniga klyngor var en lyckträff. Därför fick man ofta se hur folket i bygderna måste nöja sig med krokiga, vinda och knaggiga ”risteklyngor”.

Sedan jag skaffat mig tröska, så lärde sig min hustru att ”mata” tröskan då jag själv körde, ty det berodde mycket på hur jämn farten hölls genom dragkraften. Men fruntimmer dugde aldrig till att köra tröska, ty de fick ingen respekt över kreaturen som förslog. År 1903 var det industri- och lantbruksutställning i Helsingborg och jag skulle resa dit. Men det första jag kom in i järnvägskupén och konduktören stängt dörren, så var det som om någon kastat på mig en så förfärlig tandvärk, att jag inte haft sådan sedan jag vid 30 års ålder fick ”visdomständerna”. Jag kunde inte tala med någon, oaktat att tåget var fullsatt av bekant folk, ty det var en s k billighetsresa till utställningen. Jag tordes inte skrika och inte tala, och svetten rann så jag tyckte att den rann ner i skorna. Men jag lovade, att det första jag komme fram till Helsingborg, så skulle jag skynda till tandläkare och få ut en del tänder. Tiden tycktes gå långsamt och medpassagerarna märkte väl att jag såg ynklig ut. Äntligen var vi framme, och ut skulle tänderna! Men med detsamma jag kom av tåget, så blev jag lika hastigt befriad från tandvärken, som den kommit över mig om morgonen, och jag tänkte att tiden är dyrbar, inte springer jag omkring i staden och söker upp en tandläkare, när jag inte har ont i tänderna längre, utan jag gick genast på utställningen i hopp om att träffa en hop bekant folk från min födelsebygd, men bland alla de 10.000-tals människor som dagligen besökte utställningen kunde jag endast få syn på en bekant, som var hyresgäst i min fars hus i Väsby. Jag dröjde på utställningen till sista tåget mot Höganäs, och reste hem till min syster och övriga släktingar. Men så blev det, när jag kom på tåget, alldeles detsamma igen med tandvärken som det varit om morgonen, och jag ångrade att jag ändå inte låtit ta ut tänderna. Men när jag kom fram till Höganäs station (”övre”) och skulle gå hem till Väsby, så släppte värken så fort jag kom ut från tåget. Sedan var jag i Väsby i 2 dagar (returbiljetten varade i 4 dagar) och under denna tid hade jag ej känning av tandvärken. Men på hemresan kom den på mig igen, men nu skulle jag inte låta lura mig oftare, utan gick till en gubbe i Elinge Björsagård och fick taget ut en tand. Gubben hade likadana instrument som tandläkares och gjorde sin sak bra, var allmänt anlitad och tog 50 öre och bjöd likväl på kaffe. Jag måste gå till den gubben flera gånger och ville betala bra, om jag fick köpa hans tandtänger, men han förklarade att de skulle gå i arv.

Gubben tuggade snus, och det vidrigaste var, sedan han tagit ut en tand, när han hade snus på fingrarna och tog med dem in i munnen och skulle klämma ihop tandköttet över det efter tanden uppkomna hålet. Gubben var en av de största hemmansägarna i socknen (herrgårdarna oräknade). Även fanns det fler bönder som tog ut tänder på folk, och jag var en gång hos en sådan med min dotter, men han hade ej så bra verktyg som den förstnämnde. Men dessa bönder var ifråga om tandutdragning mycket skickligare än de legitimerade tandläkare i Höganäs som jag anlitat, och tandläkarna i Ljungby. På lasarettet hade jag min son för att få utdragen en tand (tandläkare var där ingen annan då). Han glödgade tången över en gaslåga, så att ett stort brännsår i kinden uppkom, som ej läktes på flera veckor och åstadkom gruvlig smärta.

På vårsidan 1904 fick jag häftigt liksom ett pilskott igenom bröstet en morgon då jag låg i sängen och sovde. Jag vaknade och fick sådan andnöd och hosta att blodet frustade genom näsan. Bud sändes efter läkare i Ljungby andra dagen, men han kunde inte komma oaktat att skjuts av en bonde var körd för att hämta honom, förrän dagen därpå, då han kom med tåget. Men så måste en annan skjuts gå med doktorn tillbaka till Ljungby, ty den förste kusken ville ej köra 2 dagar i rad så lång väg. Jag fick således ej medicinen förrän på 4:e dagen efter sjukdomsutbrottet, som förklarades vara lunginflammation. På förfrågan av skjutsbonden Elof Andersson svarade doktorn att jag säkerligen komme att dö nu, ty jag hade astma och hjärtfel också. Bud sändes efter min syster och jag yrade och var nära döden, men emellanåt var jag ”visvetande” och då ville jag inte dö. Men efter några dagar blev jag kall i ansiktet och överallt i hela kroppen, så att jag endast kände en varm omkrets vid själva hjärtat och då tänkte jag, när kylan når hjärtat så dör jag. Attacker hade jag som oftast, och slutligen tyckte jag mig sväva upp ifrån kroppen och såg mig själv ligga i sängen och en dörr öppnades där ljussken glänste fram, och en röst sade: ”Nästa körning (attack) så dör du!”. Men jag svarade att jag skulle gärna vilja se hur det går med mina små barn. ”Ja, då får du vänta”, svarade rösten, och därmed igenlycktes den dörren med ljusskenet.

Jag har fått vänta hittills i 37 år. Kroppen tycktes mig vara tung som järn, jag kunde inte själv sätta mig upp i sängen och måste ligga sjuk i 40 dagar och då jag till slut kom upp, måste jag hålla mig i väggarna, ty huset tycktes vagga som ett skepp, och en förstugetrappa med 6 tum höga steg – endast 2 st – kunde jag ej utan ledning gå upp för. En del av hår och skägg blev grått. Men jag kryade på mig och om efterhösten då jag skulle så råg, kunde jag taga en tunna åt gången på höften med en arm och bära den från logen ut på vagnen. Efter det jag blev frisk från lunginflammationen befriades jag ifrån astman i flera år och var en stark arbetare. Jag beslöt då, när jag mötte doktor Hallenberg någon tid efter, att tala om att jag blev meddetsamma lunginflammationen hävdes ävenledes fri från astman. Jag antog att en läkare skulle vilja veta om hans praktik verkade bra eller illa. Men han var oförstående och svarade endast: ”Det var ju bra för er.” Sedermera har jag återfått astman och många gånger varit nära döden därigenom, samt sökt många läkare och begagnat tjogtals olika botemedel däremot. Men för 3 år sedan, år 1938, fick jag tillika s k kikhosta. Läkare från Ljungby kom hit, men jag tvivlade på att kunna leva tills jag fick hem medicinen, men doktorn lovade att medicinen skulle komma om så mitt i natten, och med sista tåget från Ljungby kom medicinen kl 10 e m till Hornsborg station. Jag hade ej vågat sova på flera dygn, ty så fort jag höll på att somna överfölls jag av en dödande kvävning. Men medicinen verkade och jag blev till slut frisk även från kikhostan.

Jag utvidgade fähuset i den förutvarande ladugården och insatte 8 fönster runt om. Jag odlade upp ett par tld jord som aldrig i urminnes tider varit något annat än en vattenflo. Även köpte jag en slåttermaskin och en självavläggareskördemaskin. Bägge var av de allra äldsta modeller: slåttermaskinen av Helge Palmkrantz och sädesskördaren av amerikanska Johnstones patent 1877. Bägge dessa maskiner körde jag med oxar. Slåttermaskinen finns ännu kvar i fullt brukbart skick och begagnades till i fjor, och är bättre konstruerad än t o m de nya McCormick-maskinerna. Som förut nämnts hade man inbillat mig att dyjord på den höga jorden och grus på mossjorden skulle vara liksom gödslande, och därför körde jag upp grus som jag upptog ur ett hål (grusgrav) på en slät åker, och fortsatte i flera vintrar att köra tusentals lass grus på en stor areal av mossodlingarna. T o m var där vissa områden av mossodlingen, som av smålänningarna kallades för ”Bohmmer”, där det aldrig växte något. Där grävde jag bort all matjorden och körde den upp på uppjorden, och körde istället grus där jag tagit ”Bommern”. Jag försökte också att så råg på mossodling och det lyckades bra, men om man inte grusade ovanpå där man sått rågen, så frös rågen genom upplyftning så att rötterna blev bara, och dog då ut. Grusgropen finns i denna dag och är svår att fylla igen, ty någon egentlig jordförbättring visade sig ej gruset vara. Visserligen blev det bättre havre första året, men sedan sjönk gruset och försvann i mullen och kunde endast ge gnissel på plogskäran efter ett och annat gruskorn. Enda förbättring var kalkning och dränering.