Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

I det stora hela var det nästan alltid dåligt att sälja kreatur på Traryd, men allting annat gick bättre. En annan gång på Traryd var jag där och menade att sälja oxar. 2 av mina naboar, den förutnämnde C J Bengtsson och Sven Johan Andreasson i Horn, hade inga kreatur med sig, men om en liten stund hade de köpt i min omedelbara närhet vars ett par stutar om morgonen. Jag hörde då att Bengtsson gav 215 kr och Andreasson 190 kr för sina stutar, och jag mente att de borde behålla dem, men de ställde sig att hålla dem till salu. På mina oxar fick jag inga köpanbud, men det var på vårsidan och alla köpare sökte efter småstutar i lagom storlek för att få gjort nödtorftigt vårarbete och att därefter sälja dem med förtjänst. Många köpare till deras stutar anmälde sig. De begärde ju ett par tior mera än vad de gett, men det var som om folk kunnat lukta vad de gett och ständigt bjöds dem 10 a 15 kr mindre än deras inköpspris. Äntligen kom en som bjöd Andreasson 2,50 kr mer än inköpspriset, och han sålde då och måste bjuda likköp (det var en allmän regel, att den som fick pengar skulle bestå kaffe eller överenskommelse om annat likköp). Således gick den ena kronan åt, men jag tyckte att han skulle behållit de djuren han då sålt, ty han var ju tvungen att driva sin jord.

Efter middagen, då Johan Bengtsson troget stått och hållit sina stutar och nödgats avslå alla de många underbud som han fick, så kom det en som bjöd honom inköpspriset. Han slog till och bjöd på likköp, och mig med. Jag tyckte det var synd om honom, att han skulle bjuda då han ej vinstat på affären. ”Jo”, tyckte han, ” jag är glad att jag fick mitt ’mjöl’ igen”. Traryds torgplats har flyttats 3 gånger under min tid, men vid de 2 gångerna var ändå de gamla krambodarna uppslagna i fasta långa brädlutor utmed vägen från gamla landsvägen till stationen. Kreatursplatsen flyttades hit och dit på en åker i närheten, ty då den varit i 1 års tid och 12 torgdagar, därav först 3, sedermera 6, kreatursmarknader passerats, blev den åkern bra gödslad, ity att alla djur skulle proppas med foder så mycket som möjligt före avmarschen till marknadsplatsen, och skulle avhållas från att dricka förrän strax framme vid platsen, som därigenom blev avlastningsplats för det ena och andra. Man var alltid mån om att inte låta kreaturen dricka om morgonen vid avgång till marknad, ty då kunde de bli ”lösbukade” och blev tomma och ynkliga till påseende för spekulanter.

De 2 första marknadsplatserna i Traryd var belägna nedom den svåra liden vid Traryds kyrka. Första gården står kvar, men den andra är riven ner och ett stort pensionat, sedermera skolhus, istället uppbyggt. Det tredje stället är flyttat till järnvägsstationen, dit också gästgiveriet som tillhörde de andra gårdarna flyttats. Ävenledes brädlutorna flyttades till det nya torget. Aldrig var där något som kunnat vara bra för bönder att binda kreatur i, annat än torgstängslet med taggtråd som sattes upp. Det enda var en bra arrestlokal, en grann bra stuga vid ena sidan av torget, men jag såg aldrig att den kom i bruk, men vi bönder önskade att i regn och snö, eller stark köld, att kunnat få gå in där och skyla, och där kunde varit plats till 20 st. Före 1910 fanns det aldrig torgförda smågrisar på Traryd, men efterhand som dyrtiden ökade efter världskriget, så blev det alltid vid alla torgdagar vanligt att en mängd smågrisar utbjöds till salu. Före 1910 var det så ont om svin i bygderna, att jag måste flera gånger gå till några i Nöttja sn och tinga på att få köpa grisar, där man sporde envar som hade sugga och en kull grisar. Men efterhand blev det grishandel på Traryds torgdagar. Man kan tänka sig i den dyra tiden 1918 då vi alla behövde köpa vars en hushållsgris, var jag och en del av byborna på Traryds torgdag och skulle köpa grisar. Hemma i söderbyn var det en som hette Joel Jonsson som hade en kull grisar, men han ville ha jämnt 100 kr st för dem. Men som ingen i byn ville ge så mycket, så tog han dem till Traryds torgdag. Jag frågade på priset på hans grisar, men det var fortfarande 100 kr, dock om jag köpte hela kullen (de 5 han hade kvar, han hade bara sålt 1) så skulle han vara nöjd med 90 kr st. Han märkte att det gick trögt att få 100 kr. Jag var ju ej beredd på en så stor utgift, men sökte upp 4 bybor och vi lyckades skrapa ihop 450 kr, få köpt tomlådor i butikerna och iväg med dem på tåget hem för 25 öre lådan.

Dagen efter om kvällen var alla de grisarna döda. De fick lunginflammation genom att Jonsson tagit dem ut från det svällvarma stallet där hemma och hållit dem på torget i vårkylan i flera timmars tid. Jag fick 1, Andersson i Laxagården 1, Johannes Nilsson i Horn 2 och Gustav Henrik Södergård 1. Åter kort därefter köpte jag 2 något mindre grisar av Pettersson i Grönlida för 50 kr st, men den ena dog om ett par dagar av lunginflammation. På Traryd kunde vi också sälja stora oxar till betfälten i Skåne om efterhösten. Spannmål såldes också, men ibland blev där så mycket av den varan torgfört, att många bönder fick köra hem med sitt lass igen av brist på köpare. Några fick lägga in lasset i järnvägens packhus till nästa torgdag. En gång måste jag vända om när jag kört igenom byn, ty det var så glashalt på landsvägen i skogen och oxarna oskodda, så de föll omkull för vart steg. Den största handeln ifrån många församlingar gick över Traryd. Från Göteryd, Hinneryd, Nöttja, Hamneda, Ljunga, Traryd, Markaryd, Hallaryd och Torpa socknar för de sina varor till Traryds marknader. De marknader som fanns i Hinneryd, Ifla, Hamneda och Torpa var av mindre betydelse, men i Nöttja var en betydligt större marknad än de omnämnda. På Nöttja marknad handlades det mera med kor och småstutar än på någon av de övriga i nejderna. Jag antar att 1.000 kreatur var församlade på marknadsplatsen de första 10 år efter att jag kom hit. Sedermera syntes tillförseln minskas i mån som fler och fler skaffade sig hästar. Spannmål såg jag aldrig torgförd på Nöttja, men unghästar, kor, oxar, stutar, får och getter. En mycket stor del av kringliggande socknars bönder skulle köpa vårstutar till att driva sina jordbruk med, ty om efterhösten hade de sålt sina stutar, eller om de haft oxar, emedan de ej gärna ville föda stora oxar genom vintern, såvida de inte åtagit sig skogskörning. Det ansågs att oxarna åt för mycket foder om vintern, om de inte skulle arbeta och förtjäna det.

Här i Horns och Ryds byar var det inte mindre än 19 st bönder som var ”stockholmshandlare”, som handlade med yllevaror om vintrarna. Endast 3 sådana handlare var i de andra byarna i Hamneda sn. Alla dessa handlare skulle ju ovillkorligen ha sått lite råg och sålt sina oxar eller stutar innan den 1/10. Därför, när snart jag var den ende i bägge byarna (Horn och Ryd) som behöll mina stora oxar över vintern, så hängde man på mig med allehanda tiggehjälpe, såsom jordskötsel, kvarnkörslor, brännekörning och att driva tröskor. Alltså var där behov för att köpa stutar i mängd på Nöttja. Stora oxar lönade det sig inte att komma med där, men likväl lyckades det mig att sälja ett par 13-kvarters oxar på Nöttja, och hörde jag många uttala sig med avund över att jag hade sådan ”tur”. Men många par småstutar har jag både köpt och sålt på Nöttja. 9 fäkreatur sålde jag på Nöttja de 2 åren då jag byggde. Kaffe skulle ju alltid den bjuda på, som fick pengar vid affärer. 10 öre för en kopp med påtår, en bulle och en skorpa. Men så många som lagt antingen mössan, hatten eller handen på deras händer, som slog ihop om handeln, de skulle bjudas på likköpskaffe.

Första gången jag hade sålt kreatur på Nöttja, och som vanligt med handslag bekräftat affären, kom genast en från Ryds by (August Salomonsson) och slog sin hand på och uppmanade en till, som jag inte kände, att göra så med. Därmed var det ju givet att jag skulle bjuda såväl dem som köparen på kaffe. Men under tiden vi trängde oss igenom marknadsskaran, så nappade den här rydbon i armen på så en och så en annan och sade: ”Du kan också gå med!”. Jag kände dem inte och tyckte att det var höjden av oförskämdhet att inbjuda andra på kaffe på min bekostnad. Men som det var bekant att det kostade endast 10 öre koppen, så brydde jag mig ej om att säga något. När vi så kom in på caféet, placerade sig inte mindre än 7 personer omkring kaffebordet och de 5 var alldeles av mig objudna och för mig obekanta och hade ej alls varit närvarande vid handeln. Denne Salomonsson brukade, såg jag sedan, alltid passa på när han märkte att några skulle handla, att komma fram och lägga hand eller mössa på för att få likköp.

Det märktes ofta på de handlande när de var nära överens, ty då blev de vanligen högröstade, räckte upp händerna eller andra personer ville mäkla och fattade de handlandes händer och med våld driva dem att slå ihop. Därför när det var stilla lugnt väder på en marknad, då gick handeln trögt, men började det blåsa, då blev det genast liv och rörelse, stoj och rop, och då gick affärerna lättare. Tydligen ville de var i sin stad, att inte alla skulle höra resonemanget. Något annat än kaffe fick aldrig säljas på marknader, utom på hotell eller gästgivaregård. Samma gång, då jag gick hemåt, var jag kommen ensam fram till ett ställe som kallas Kronegården, vid Hamneda där vägen korsar, en mot kyrkan och en mot gästgivaregården, där samlade sig 4 a 5 koskojare vid vägskälet och omringade mig, samt begynte hota mig med att de skulle nog ge mig betalt för det att jag under vägen till marknaden ej velat sälja en ko till dem för 50 kr som de velat köra mig till. Kon kostade 75 kr på marknaden, och den som köpte henne förtjänade ytterligare 7 kr. Som de trängde sig omkring mig, och jag var beredd på det värsta, så kom några av mina naboar fram om hörnet vid Kronegården. När de såg vilka det var, så skyndade de fram och anmodade koskojarna att hastigt avlägsna sig därifrån, vilket de visserligen motvilligt måste foga sig i, och jag blev befriad från överfall – den enda gång jag hotats på alla de marknader jag passerat. Koskojarna, som de kallades, var från vår sockens yttre sydkant Hå vid Hängasjön och kallades Orra-Pettrarna. De hade kor med blåsvarta juver och spenar p g a att de inte mjölkades på flera dagar, på det att köpare skulle tro att det vore mycket högmjölkande kor med sådan juversprängning. Med nöje bjöd jag mina befriare på vars ½ bier och cigarr, när vi kom fram till gästgivaregården. Men själv drack jag aldrig bier eller brännvin.

Den därnäst betydelsefullaste marknaden för våra orter var ju Ljungby. Den som ville sälja sina stora oxar, så skulle det vara i Ljungby. Jag räknade 16 vagnslaster på järnvägsstationen, fullastade med oxar. Vanligen var det Östergötland resan gällde och uppköparna var därifrån. Även hästhandel och på de 2 senaste decennierna betydlig smågrishandel. Men spannmål sålde vi aldrig till Ljungby, utan det var endast de angränsande socknarna närmast till Ljungby som saluförde sådan. Dit skulle ju alla yllehandlarbönderna komma för att avyttra sommaroxarna. Då köpte de inga andra igen förrän på de kringliggande småstutamarknaderna på vårsidan, såsom Nöttja, Ifla, Hamneda, Traryd, Älmhult, Hinneryd m fl.

En enda ljungbymarknadsresa får omtalas, bland de många, ty tid och utrymme skulle ta för stora dimensioner ifall allt skulle skrivas. Knut i Aspuddarna var nygift och söp mycket. Vi var gränsenaboar. Hans hustru kom 2 dagar innan Ljungby vårmarknad i mars till mig och bad mig att ta vara på hennes man, så han komme lyckligt hem ifrån marknaden, ty hon hade sport att jag skulle köra dit. Jag lovade att om han bara ville lyda mig, så skulle det nog gå bra. En annan rydsbo kom också och ville ha sällskap med mig och åka, medan han skulle binda en kviga bakefter, som han ämnade sälja där. Jaha, vi bestämde möte vid Ryds korsväg emot landsvägen en viss timme om morgonen dagen innan marknaden. Jag hade vagnshäcken full och 3 st ”stendt” stoppade hösäckar med mig. Knut skulle köra med sina oxar och vagn. August i Ryd band sin kviga bakom min vagn och vi körde. Vackert väder var det då. August i Ryd skulle skaffa oss logi, för han låtsades vara välbekant med allt i och omkring Ljungby. Men var vi frågade så var det upptaget, och till sist var vi framme i köpingen, men ännu hade vi ej fått hyra hus, oaktat att vi försökt efter Augusts anvisning, och nu beredde vi oss på att få hålla på gatan, men slutligen kom vi till en änka som hade Ljungby klockaregård. Hon hade ett tomt tröskevandringshus, och där var det plats till 10 par. Knut hade dock lyckats få hus till sina oxar på ett annat ställe.

Jag satte in mina oxar efter överenskommelse. I den ena sidan var taket däröver otätt, så att därunder stod en vattenflo, men jag band mina oxar i ett hörn där det var torrt. 2 st hösäckar stoppade jag in under fotträet på loglängan, och det hö som var i vagnen, jämte något av 3:e säcken, gav jag dem att äta. Jag gick så in i stugan, där vi fick våra bäddar anvisade, men det var ju inte kväll ännu och efter en stund gick jag ut och skulle se till oxarna. Jaha, genast hade en ifrån Bolmsö sn tagit bort mina oxar och satt dem i vattenflon, och satt sina egna där mina stått. Jag frågade allvarsamt vem som hade gett honom lov att lösa och flytta oxarna, och att han genast skulle flytta sina oxar undan, i synnerhet som där fanns plats. Han svor åtskilligt, men som han inte frågat änkan om lov att sätta in oxarna, så måste han flytta dem och jag satte åter mina oxar där de förut stått. Så kom där i detsamma en av östgötauppköparna och erbjöd mig 350 kr och det antog jag. En tia i handpeng, namnet på mig och han själv, samt bestämmelse om att möta dagen efter kl 8 vid Ljungby gästgivaregård. Fler och fler personer kom till med stutar och kor, och besynnerligt nog, utan att fråga, band sina kreatur. Så till slut kom där en, morbror till Knut, och satt in en ko i fähuset precis inom dörren, så att husfolket ej kunde komma in. Han blev tillsagd att flytta bort sin ko till något annat ställe, ty det fanns ju ej plats här till fler djur. Lars Johan höll sin ko i 10 minuter ute igen på gårdsplanen, men ledde sedan likväl in sin ko i fähuset igen tvärt emot förbudet. Det blev därvid, husfolket visste inget därom förrän om morgonen. Mat hade han med sig, men inget till kon.

Det var ju därför folket i närheten av marknadsplatserna bakade kakor och beredde sig att förtjäna något på logi, kaffe och mat åt de marknadsresande. En stackars kvinna bad om husrum i klockaregården, men folket själva måste ligga på bara köksgolvet, så den kvinnan fick bo i ”salen” och jag hörde hur hon arbetade hela natten. Hon gjorde konstgjorda blommor. Hur jag kunde vara vaken hela natten och hörde hur hon kastade sissaren på bordet, är lätt att förklara. Först kom Knut och August, bägge mina sällskapsryabor, in, och den förstnämnde hade också sålt sina oxar till östgöten, men var de nu fått brännvin ifrån, så var de fulla. Knut skulle ligga i en soffa och August och jag skulle vara sängkamrater i en annan soffa i storstugan, men Knut skrek och gav sig av vånda och måste ut och kräkas ett par gånger av spriten. Sedan talade August i delirium hela natten utan en minuts uppehåll och skällde ut alla han kände i våra byar. På efternatten vid 1-2-tiden blev det ett starkt åskväder med snö och regn, så att alla var vakna. Kl 5 på morgonen kom en som legat i uthusen in och svor på den ”skåningaskitdjävulen” som ej kunnat binda sina oxar bättre än att de slitit sig lösa, ätit upp hans hö samt höll på med att döda hans oxar.

Jag måste upp ur sängen, oaktat att jag inte sovit en blund, och få lånat en lykta med stearinljus i och ut i ovädret runt om gården och ut i tröskverksskjulet. Han som var nödställd gjorde mig sällskap och när vi kom därut, så låg mina stackars oxar beskedligt och tuggade ”dröv” och hade endast vänt sig om sedan de kommit lösa. ”Ser du nu att knuten på tömmen inte är upplöst och att det är en grov, ny stark töm, således måste väl något annat fattas”, påpekade jag. ”Vi ska se på krampan där jag band dem”, sade jag och lyste på krampan som befanns vara fläkt så att repet kunnat trängas igenom utan att knuten upplöstes. ”Jaha, du är oskyldig”, medgav främlingen. ”Och förresten”, sade jag, ”så ska du få hö i ersättning för det de ätit upp”. Och därmed drog jag fram den ena av de 2 hårt med hö packade säckar som jag dagen förut stoppat under loggolvet och tog en famnfull, samt beredde mig att ta mer, men då sade han: ”Nu vill jag inte ha mer, där var inte så mycket i min säck.” ”Nå”, tyckte jag, ”då hade du ju inte behövt väsnas, för oxarna är ju så snälla som du ser.” Han medgav det, och jag band mina oxar om en stolpe på samma hörn där de stått förut. Jag gick in igen med lyktan (stormlyktan var ej uppfunnen), tackade för lånet och beslöt att inte lägga mig igen. Men då begynte August att skrika om att nu skulle vi vara tysta för nu skulle han sova. ”Nej, du ska så fan heller”, menade jag, ”har du och Knut skrikit och väsnats och hållit hela huset vakande för er skull, så ska du upp!”. Jag tog därpå bägge händerna på August och höll dem i kors över hans bröst och kittlade honom på revbenen. ”Ta mig satan, slår jag dig på skallen!” skrek han. ”Ja, slå du bara, du ser hur maktlös du är. Nej, upp med dig!”, och därvid slängde jag honom upp på golvet, men han gick ut i köket där fruntimren redan hade kokat kaffe, som snart därefter av en hel hop hungriga gäster förtärdes tillika med smörgåsar, som kostade: 50 öre för kaffe med 2 grovbrödssmörgåsar, en bulle och en skorpa. Men enbart bulle och skorpa endast 10 öre, och för logiet 50 öre som jag betalade, men de infödda förnam jag aldrig att de betalade något för logi annat än på hotell eller caféer.

/Continuerar/