RapportCd2test. Pdf

20

Stockholms reningsverk varje år, det vill säga 28 % av den totala kadmiummängden och mer än

hälften av hushållens totala bidrag (se bilaga 6).

Vad gäller tobak så har en undersökning av cigarettaska i Uppsala visat att dess bidrag till

kadmiummängden är försumbart (Holmström, 1998). Även enligt en uppskattning av SV ger tobak i

olika former (cigaretter, cigarrer, röktobak, tuggtobak och snus) ett mycket litet bidrag till totala

kadmiummängden. Användning av konstnärsfärger i hemmen är troligen en betydande källa. En

annan tänkbar källa är att kadmium från luftdeposition, nederbörd med mera kommer in i hemmen

med bland annat skorna och hamnar i skurvattnet vid golvtvätt.

SV har vid några tillfällen under senare år mätt kadmiumhalten i spillvatten uttaget som

veckosamlingsprov från två olika bostadsområden i Stockholm, Skarpnäck och Ekensberg. Halterna

har varierat mycket och anmärkningsvärt är att Skarpnäck, som är ett modernare område där

halterna förväntades vara lägre, har högre halter i spillvattnet. Mätningar av kadmiumhalten i slam

från enskilda brunnar som utförts i Linköping och Härnösand visar på halter på 0,74 respektive 0,68

mg/kg TS (Lindqvist, 1999). Dessa överensstämmer väl med SV:s uppskattning att hushållen bidrar

med ca hälften av totala kadmiummängden (se kap 3.4.3.1 och bilaga 6).

Avloppsnätet i sig kan bidra till kadmiumtillförseln. I SV:s ledningsnät består 8,7 km (0,4%) av

dricksvattenledningarna och 137 km (4,5 %) av spill- och dagvattenledningarna av PVC.

Kadmiumsalter (exempelvis stearat och bensoat) användes förr, främst under 70-talet och början av

80-talet (Ehlert & Lindqvist, 1996), för att stabilisera PVC men det är inte känt om SV:s ledningar

innehåller kadmium. I äldre typer av rörledningar, varmvattenberedare och kranar finns det kadmium

i lödfogar  vilket också kan vara en källa (Ehlert & Lindqvist, 1996). Dessutom kan kadmium finnas i

gammalt sediment som ligger kvar i ledningarna. Vid en sanering av en tandläkarklinik inom SV:s

område hittades stora sedimentmängder som visade sig innehålla, förutom stora mängder kvicksilver

och silver, betydande kadmiummängder. Halterna varierade mellan 24 och 55 mg/kg TS i olika

ledningar (Wistrand, pers medd, 1999). Kadmium kan tidigare ha använts i amalgam och som en

mycket liten tillsats i ett infärgningsämne som användes vid rotfyllningar. Det är också möjligt att det

kan ha funnits i andra produkter utan tandläkarnas kännedom. Väl framme vid reningsverken ger

fällningskemikalierna ett litet kadmiumtillskott.

Via dagvattnet når andra diffusa utsläpp reningsverken, genom till exempel korrosion av produkter

som innehåller kadmium (se även kap 3.4.2.1 Diffusa källor). Mängden kadmierade ytor i

Stockholm är förhållandevis liten men förzinkade ytor kan däremot vara en källa, liksom

aluminiumlegeringar. Luftnedfall står för en stor del av de totala utsläppen och dessa når

reningsverken via dagvattnet. Den årliga kadmiumdepositionen via luften i Stockholm ligger på totalt

20 kg vilket motsvarar 0,9 g/ha,år (Johansson & Burman, 1998). Även trafiken kan ge ett tillskott

via dagvattnet genom gamla bilars kadmiuminnehåll i färg, bromsbelägg och kadmiumstabilisatorer.

SV:s ledningsnät är ungefär till hälften duplicerat, det vill säga hälften av dagvattnet leds separat till

recipienten och når inte reningsverken. I vissa fall förekommer då lokal rening av dagvattnet innan det

släpps ut. SV har genom omfattande mätningar kommit fram till ett schablonvärde för kadmiumhalten

på 1 

µ

g Cd/l i dagvattnet och detta gäller för såväl trafikdagvatten som övrigt dagvatten i inner- och

ytterstad (Bennerstedt, arbetsmaterial, 1999).

---

21

Avloppsvatten från biltvättar vid bilvårdsanläggningar är en stor källa till kadmium och troligen den

största enskilda källan som det går att åtgärda. Kadmium kommer då från däck, bromsbelägg,

kadmierade detaljer, kylare och kadmiumhaltig lack. Galvaniserad utrustning i tvättanläggningen ger

vissa zinkutsläpp, enligt en utredning av Aquakonsult AB (1999), och detta skulle också kunna ge

små mängder kadmium. Till och med 1995 års modell var det tillåtet att använda kadmiumämne i

personbilar under förutsättning att totala mängden för ytbehandling, som stabilisator och som

färgämne uppgick till maximalt 15 ppm av bilens vikt (KIFS 1998:8). För importerade bilar från

länder utanför EU gäller samma regler. Innan kadmiumförbudet användes kadmium som stabilisator i

bildäck, idag används zinkoxid i dess ställe men denna är förorenad av små mängder kadmium (5-6

ppm kadmium i zinkoxiden) (Ehlert och Lindqvist, 1996). I Bergbäck (1998) uppskattas frigörelsen

av kadmium från bildäck till 0,2-3 kg per år i Stockholm. Detta kan sedan komma till reningsverken

både via dagvatten och biltvättar. De oljeavskiljare som varje bilvårdsanläggning måste ha ger en

otillräcklig avskiljning av bland annat kadmium (Naturvårdsverket, 1996) men komplettering av

reningen och recirkulation av spillvattnet till 80 % vid anläggningarna krävs enligt en bestämd tidsplan

och kan på sikt ge en bra effekt på kadmiumutsläppen. Senast år 2010 ska samtliga anläggningar ha

infört detta. SV har tillsammans med Miljöförvaltningen skrivit en policy för fordonstvätt i Stockholm

där man utgår ifrån Naturvårdsverkets allmänna råd (Fordonstvätt: Mål och riktvärden, 96:1).

Konstnärsfärger anses också vara en viktig kadmiumkälla och en informationskampanj som riktar

sig till användare av kadmiumhaltiga färger, konstnärsskolor med mera, pågår på SV. Dessutom har

undersökningar om metoder för att rena vatten på konstnärsskolor lokalt genomförts genom ett par

examensarbeten. Utfällning med bauxit var den metod som gav bäst resultat (Printsmann, 1999). Det

är endast användningen av konstnärsfärger som utgör ett problem för SV, inte tillverkningen eftersom

denna huvudsakligen sker utomlands.

I Malmö spårades nyligen med hjälp av Ecoscope, en relativt nyutvecklad passiv

provtagningsanordning för organiska ämnen och tungmetaller, via ledningsnätet två optiksliperier

som visade sig ha eller ha haft kadmium i sin hantering. Kadmium används i en legering i

blockmassan som linsen fästs i vid slipning (Bergström, pers medd, 1999). Under slipning överspolas

linsen med vatten som då hamnar i avloppet. Detta skulle kunna vara en möjlig diffus källa även i

Stockholm men om så är fallet kommer den att försvinna inom kort eftersom den

kadmiuminnehållande blockmassan ska bytas ut (Bergström, pers medd, 1999). Kadmium kan

fortfarande läcka ut i ledningarna även från de industrier som idag inte använder kadmium. I

Linköping har också Ecoscope använts för att spåra kadmiumkällor och tydliga sådana har påvisats.

En betydande del härstammar från hushållsspillvatten. Från industrier och övrig verksamhet är det

bilvårdsanläggningar och tvätterier som ger det största bidraget (Hägglund & Rydh, 1999). Även

energianläggningar bidrar med betydande utsläpp, så även dagvattnet trots att ledningssystem är

duplikata till 90 %. SV har analysvärden på vatten ut från det enda kända tvätteriet i

Stockholmsområdet som tvättar verkstadsoveraller (svetstråd innehåller kadmium) men fann inga

betydande kadmiummängder (1,4 

µ

g/l vilket motsvarar 30,8 gram kadmium per år).

I Göteborg uttog GRYAAB (Göteborgsregionens Ryaverk AB) ett prov vid en fasadrenovering

som visade sig innehålla såpass höga metallhalter att 10 sådana renoveringar skulle ge upphov till 2,5

% av den totala kadmiummängden som kommer in till verket under ett år. Kadmiumhalten var 47

mg/kg TS. SV har också genomfört ett antal provtagningar på både fasadrenoveringar och

klottersaneringar, senast ett examensarbete 1998/99, men dessa har inte uppvisat några större

---