RapportCd2test. Pdf
Yüklə 0,5 Mb. Pdf görüntüsü
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- Dricksvattnet
- Avloppsnätet m m
- Konstskolor m fl
- Tabell 7.
22 metallhalter, med undantag för några enstaka objekt, och bidrar troligen inte så mycket till den totala metallmängden (Wiberg, 1999).
reningsverk. Det rör sig emellertid inte om några stora mängder kadmium som tillförs genom detta; 1998 tillfördes 0,17 kg totalt. På sikt ska Sofielundstippen kopplas bort från Henriksdal. Enligt Slamöverenskommelsen bör inga deponier vara anslutna till kommunala reningsverk från år 2000, detta har dock inte Sofielundstippen uppnått. I AFS 1988:7 nämns guld- och silversmeder som användare av kadmium som legeringsmetall i slaglod för låg arbetstemperatur. Slaglod är en legering med används för att löda ihop två metallbitar och har lägre smältpunkt än den aktuella metallen. Om detta verkligen är fallet och i vilken utsträckning kadmium i så fall använts är inte känt. Slaglod används också i dentalprodukter men om kadmium förekommer är inte känt. Zink är dock vanligt förekommande (DentMR, 1999). Dricksvattnet innehåller mycket lite kadmium och dess bidrag är försumbart, se bilaga 6. Sammanfattningsvis kan kadmiumkällor till reningsverken utgöras av: •
fekalier och urin plastföremål rengöringsprodukter hygienprodukter korrosion av förzinkade detaljer hushållsmaskiner, vitvaror, radiatorer, hårtorkar med mera aluminiumlegeringar biltvätt konstnärsfärger ledningar av PVC lödfogar
matrester dricksvatten kadmium från luftnedfall •
Avloppsnätet m m PVC-ledningar lödfogar i ledningar, kranar och varmvattenberedare sediment i ledningarna •
luftnedfall korrosion av kadmiuminnehållande produkter trafik •
Biltvättar bromsbelägg däck färg
kadmierade detaljer 23 •
Konstskolor m fl kadmiumhaltiga färger •
viss ytbehandling undantag från kadmiumförbudet (se bilaga 3) optiksliperier? På väg bort. fasad- och klotterrenovering? Troligen ej stor källa. lakvatten? Troligen ej stor källa batterier? sediment vid tandläkarkliniker? guld- och silversmeder? Figur 8. Kadmiummängder (kg) i Stockholms avfallsflöden. Streckad ram innebär att verksamheten ligger utanför kommungränsen. (Hannerz, 1998). 3.4.3.1 Kadmium i fekalier och urin Runt hälften av den totala kadmiummängden in till reningsverken kommer, enligt uppskattningen i tabell 6, från hushållen. Det är intressant att se hur stor del av detta som fekalier och urin bidrar med, det vill säga indirekt det vi äter och dricker och därmed det som borde finnas med i kretsloppet. Kadmium i fekalier och urin kan även härstamma från tobak och snus hos personer som nyttjar detta. Enligt Sundberg (1995) utsöndras överskott av de metaller som delvis tas upp och lagras i kroppen vid passagen genom mag-tarmsystemet huvudsakligen via urinen medan de metaller som inte tas upp alls främst utsöndras med fekalierna. Uppgifterna i litteraturen varierar mellan olika författare. I Naturvårdsverkets rapport 4425 Vad
annat kadmiumhalten i urin, fekalier och BDT-vatten. Schablonvärdena (beräkningsvärden) baseras på olika litteraturuppgifter och undersökningar. Värdena härrör från icke-rökare, för personer som röker eller snusar kan mängderna i urin och fekalier vara högre. Enligt dessa värden skulle urin och 24 fekalier endast stå för maximalt ca 10 % (3,7 kg) av den totala inkommande kadmiummängden till reningsverken i Stockholm.
BDT-vatten *
Urin
** <1 × 10 -3 Fekalier
** <10 × 10 -3 Totalt
<0,6 * Avser tillförseln exklusive metallhalten i dricksvatten ** Avser icke-rökare, för personer som röker/snusar kan halten vara högre Uppskattningen kan också baseras på intaget av kadmium via födan. Detta ligger på 10-20 µ g per
person och dag, enligt olika författare (se även kap 7.3.2. Kadmium i livsmedel- hur påverkas vår föda?). Ca 5 % av detta tas upp av mage och tarm, således utsöndras 14,25 µ g/p,d med fekalier och urin om vi räknar med intag av 15 µ g/p,d. Detta motsvarar för SV:s del 14 % av totala kadmiummängden in till verken varje år (5 kg) eller ca 28 % av hushållens totala bidrag. För rökare är emellertid kadmiumutsöndringen med fekalier avsevärt högre. I Kärrman et al. (1999) anges värden på kadmiumhalten i urin på 2,4 µ g/p,d, vilket motsvarar 0,8 kg in till reningsverken varje år. Om Sundbergs (1995) schablonvärde för fekalier används motsvarar detta 12 % (4,2 kg) av totala kadmiummängden in till reningsverken. I ett arbete som pågår på SLU har bland annat kadmiumhalten i urin, fekalier och BDT-vatten från Ekoporten, ett miljöanpassat flerfamiljshus i Norrköping, uppmätts. Kadmiumutsöndringen via urin låg på 1,3 µ g/p,d (Weglin, arbetsmaterial, 1999) vilket skulle motsvara ca 0,44 kg per år till Stockholms reningsverk. I fekalier låg kadmiumutsöndringen på 17,18 µ g/p,d (Vinnerås, pers medd, 1999). Totalt skulle då bidraget från fekalier och urin till Stockholms reningsverk motsvara ca 6,2 kg eller 17 % av totala mängden. I Anderssons rapport (1992) finns en uppskattning av kadmiuminnehållet baserad på matkonsumtionen samt den totala vattenförbrukningen (det vill säga inte bara det vi dricker) per person och dag. Avloppsslammets innehåll av kadmium som enbart härstammar från människans konsumtion av mat och vatten, ett slags bakgrundsnivå, skulle då ligga runt 0,5 mg/kg TS baserat på att varje person producerar 75 g avloppsslam per dag (torrvikt) samt får i sig: •
10 µ g Cd/dag via födan •
25 µ g Cd/dag genom vattenförbrukning (baseras på kadmiumhalter i grundvatten) Det bör nämnas att vattenkonsumtionen medvetet har överskattats kraftigt (500 l/p,d, i verkligheten ligger den runt 200 l/p,d) på grund av osäkerheten för medelkoncentrationen av spårämnen och det är inte troligt att vattnet producerat av SV:s vattenverk (ytvatten) ger sådana kadmiumtillskott. Urin, fekalier och renvatten står enligt detta för ca hälften av hushållens kadmiumbidrag och en fjärdedel av den totala kadmiummängden i avloppsslammet vid en halt på 2 mg/kg TS. För SV:s del innebär det en andel på ca 27 % (9,6 kg) av totala kadmiummängden in till reningsverken 1998. Yüklə 0,5 Mb. Dostları ilə paylaş:
|