Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 88 försäljningen än mer än den föreslagna tredelningen och Tingsten gick 1915 så långt som till att hävda att sopförsäljningen, med dess viktigaste komponent gödselförsäljningen, var den enda möjligheten att bli av med Stockholms avfall. Den föreslagna tvådelningen av hussoporna […] står i uppenbar strid med förutsättningarna för sopförsäljningen – den enda utväg att bliva kvitt soporna, som står till buds för Stockholm. 62 Tingsten framstår som fast förankrad i tillvarataganderegimens idé under de år debatten pågick. Han hävdade att tvådelningen skulle innebära ökade kostnader för renhållningen eftersom man skulle bli tvungen att införa harpning på nytt för att i någon mån kunna sälja skräpsoporna. Andra möjligheter än försäljning lyfte han inte fram. 63 Svinmatsförespråkarna var lika fast förankrade i en idé om tillvara- tagande, även om de företrädde ett annat intresse och förespråkade en annan lösning. De framhöll att köksavfallets värde som svinföda var av allra största betydelse för landets livsmedelsproduktion och därför inte fick stå tillbaka för renhållningens krav. 64 De skrev att renhållningens intressen inte var oviktiga men att kvittblivningen borde kunna lösas genom att man blandade gödselsoporna med latrin för att öka deras gödselvärde. 65 Sundhetsinspektören Backlund och stadsveterinären Nystedt skrev 1910: Köksaffallet, såsom bestående af rester af födoämnen, synes dock, i öfverensstämmelse med hvad som sker på många ställen på land och i stad, i form af svinfoder kunna tjäna ett bättre ändamål och ekonomiskt fördelaktigare tillgodogöras, än när det endast användes såsom medel att göra soporna värdefullare såsom gödningsmedel. Helt visst är det för staden en synnerligen viktig synpunkt vid förevarande frågas bedömande, att staden kan göra soporna efter- frågade för att därigenom blifva befriad från den öfversvämmande mängden af dem, men synes det utskottet, att, hvad särskildt angår sopornas förvandling till ett godt gödningsmedel, detta ändamål kan vinnas äfven genom sopornas uppblandning, såsom redan nu dessutom sker, med latrin. 66 avfall som svinmat 89 Köksavfallets värde skulle tas bättre tillvara som svinmat, och sta- dens kvittblivning genom gödselförsäljning kunde ordnas på annat sätt. Tillvaratagandet av avfall som svinmat och avfallshanteringens mål om kvittblivning framstår i detta citat inte som oförenliga. När striden om köksavfallet pågått i nästan tio år blev emellertid tonen hårdare och de i kommittén som förespråkade svinmatsinsamling skrev i kommitténs andra betänkande, som kom 1915, att gödsel- sopornas kvittblivande kunde lösas utan försäljning, att alla svårigheter att kvittbliva dem helt säkert mycket lätt kunna över- vinnas genom att helt enkelt ställa dylika gödselsopor, fritt lastade å järnvägsvagn i Stockholm, gratis till lantbrukarnas disposition, ty den härigenom uppstående obetydliga minskningen i inkomsten eller, annorlunda uttryckt, den obetydliga ökningen i utgifterna, spelar långt mindre roll i renhållningsverkets och huvudstadens budget, än om denna mångomskrivna värdeminskning hos gödselsoporna skulle allt fortfarande få stå hindrande i vägen för att köksavfallet upphämtas för sig för att kunna utnyttjas till svinfoder. 67 Med denna formulering betonade kommittén att efterfrågan på göd- sel var så låg att inkomsterna inte täckte utgifterna för hanteringen. Eftersom den praktiserade gödselförsäljningen varken innebar en betydande inkomst för staden eller var lyckad som kvittblivnings- metod sågs den inte som något som borde prioriteras och hindra en tvådelning syftande till svinmat. I 1915 års betänkande förordade kommittén återigen att köksav- fall skulle samlas in och kommunala svingårdar inrättas. Ett nytt förslag var att systemet till en början skulle införas som ett experi- ment i en del av staden. 68 Året därpå kom ett utlåtande i frågan av beredningsutskottet, vilket stödde förslaget. Utskottet konstaterade att denna fråga var av största ekonomiska vikt och ansåg att det var svårt att utifrån de utredningar och erfarenheter i andra städer som åberopats få någon klarhet i hur detta skulle kunna fungera i Stockholm – ett experiment var enda sättet. Eftersom en tredelning skulle ställa alltför stora krav på hushållen förordades en tvådelning i kategorierna matavfall och övrigt avfall. Efter en relativt hetsig öppen debatt som kom att handla lika mycket om klassfrågan som stadens sopor 90 tillvaratagande av avfall röstade fullmäktige för förslaget. 69 Försö- ket inleddes i två rotar (distrikt) på Södermalm i januari 1917 och utökades sedan snabbt för att i slutet av 1918 gälla hela staden. Vad innebär denna konflikt om köksavfallet för tolkningen av tillvarataganderegimen? Jag menar att de argument som kom fram i svinmatsfrågan tydligt visar tillvarataganderegimens fasta för- ankring. Svinmatsfrågan var den längsta och tydligaste konflikten om kvittblivning i Stockholm under den undersökta perioden. Två intressen stod mot varandra och båda talade för tillvaratagande och stred om möjligheten att ta tillvara avfall. Tillvarataganderegimens idémässiga grund visar sig ha en mycket stark koppling till en från myndighetshåll officiellt uttryckt norm om att avfall hade ett värde och skulle tillvaratas i så hög grad som möjligt. Striden gällde vilket tillvaratagande som var mest betydelsefullt. ”Köttkulten” och tillvaratagande i kristid Konflikten om köksavfallet visar att en avfallsregim kan rymma olika intressen och att dessa intressen inte nödvändigtvis härrör från renhållningens område. I denna fråga ställdes renhållningens krav på kvittblivning genom tillvaratagande mot svinmatsföresprå- karnas prioritering av stadens fläskproduktion. 70 För att förstå hur andra intressenter än renhållningen kunde påverka avfallsregimen måste svinmatsfrågan ses mot bakgrund av denna tids betoning på kött och fläsk. Insamlingen av köksavfall till en kommunal svin- gård tangerade en fråga om köttillgång och köttpriser som också diskuterades separat i fullmäktige. 1906 lades en motion om att kommunen skulle vidta åtgärder mot de stegrade livsmedelspri- serna, och året därpå tillsattes en kommitté för att utreda frågan. 71 1913 lades en motion i fullmäktige med ett förslag om att staden borde bevaka stockholmarnas konsumentintressen bättre genom att verka för att reglera exporten så att det skånska köttet inte sål- des utomlands utan i stället till stockholmarna för en billig peng. I anslutning till motionen gjorde slakthus- och saluhallsstyrelsen på beredningsutskottets inrådan ett utlåtande där den styrde bort från den ursprungliga frågan för att hamna i frågan om staden inte Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|