Stadens sopor indd

stadens sopor
112
sina tomter.
18
 Även experter anmärkte på hanteringen. Teknikern 
och dåtidens främsta expert på Stockholms vatten, professor Klas 
Sondén, uttalade sig i en tidning om att tippningen av icke brända 
sopor förorenade Stockholms dricksvatten. De mindre sophögar i 
Stockholms ytterområden där mycket avfall dumpades började också 
bli mer problematiska när Stockholm växte och kommuninvånare 
blev grannar med stinkande och eldhärjade soptippar.
19
 
Den provisoriska dumpningen kritiserades av allmänhet och exper-
ter, främst i dagspressen.
 20
 Denna kritik sågs inte som betydelse full 
av företrädare för renhållningen under det tidiga 1930-talet. Den 
nyss pensionerade Tingsten svarade på kritiken i en tidningsarti-
kel där han menade att oron för sopornas förorenande bara var en 
känslosak eller en estetisk fråga. Dumpningen i vatten hade inga 
negativa hygieniska konsekvenser.
21
 
Efter avfallsuppdelningens upphörande fortsatte förbränning 
att utredas, och tidningarna skrev hoppfullt om de nya planerna 
på ugnar. Tanken var bland annat att lägga ugnar mer centralt, att 
man kunde slippa både sopstationerna inne i staden och de långa 
transporterna ut till Lövsta. I alla förslag ingick tanken på att vär-
men från förbränningen skulle tas tillvara.
22
 Malmö utredde liksom 
Stockholm möjligheterna till förbränning. När Malmös utredning 
refererades i en teknisk tidskrift 1928 sades att man där kommit 
fram till att det blev för dyrt för staden och att avfallet hellre kunde 
användas till utfyllnad. Värme- och sanitetsteknisk tidskrift refererade 
Malmös sopförbränningskommittéutlåtande: 
Bland fackmän vore också den åsikten så gott som uteslutande 
gällande, att om en stad icke är därtill nödsakad på den grund att 
soporna ej kunna blivas kvitt på annat sätt, borde sopförbränning 
ej införas.
23
I Göteborg hade chefen för renhållningsverket, Anton Anderberg, 
skickats ut på studieresa i Storbritannien och Nederländerna för att 
studera kvittblivning. Han kunde konstatera att en mängd olika 
metoder användes (förbränning, kompostering, tippning i havet, 
sortering och försäljning). Den metod Anderberg såg som mest 
fördelaktig var tippning på land till utfyllnad och för att bygga 

---

från resurs till belastning
113
upp till exempel kricketbanor och trädgårdar. Denna metods stora 
fördel var att den var billig.
24
Stockholms renhållningstjänstemän åkte också på studieresor. 
Utökad förbränning hade framhållits redan i en reseberättelse av 
inspektören vid renhållningsverket A. H. Carell från 1910-talet. Han 
konstaterade att Stockholm var relativt ensamt om ett kommunalt 
system med sortering och försäljning av avfall. Eftersom systemet 
inte fungerade särskilt bra, allmänheten sorterade inte fullgott och 
det var dyrt och gav ringa inkomster, menade han att förbränning 
var en metod som Stockholm borde undersöka närmare.
25
 1924 
åkte chefen för renhållningsverkets avdelning i Lövsta, Hjalmar 
Forssman, till 14 städer i Tyskland, Schweiz, Nederländerna och 
Storbritannien. Hans rekommendation för Stockholm var också 
förbränning men med en fortsatt källsortering i brännbara och icke-
brännbara sopor – detta för att möjliggöra en mindre komplicerad 
ugnstyp och underlätta förbränningen. Förbränningen motiverade 
han knappt men mellan raderna skymtade synen på avfallet som 
osäljbart. Fördelningen i brännbart och icke brännbart menade han 
skulle vara lättare att förstå för husmödrar och tjänare.
26
 Tingstens 
efterträdare som gatudirektör, Nils Knut Sundblad, och Forssman 
gjorde 1929 en studieresa till ett antal städer i Tyskland, Schweiz, 
Belgien, Nederländerna och England. När det gällde kvittblivning 
var det uttryckligen förbränning de studerade och inte andra meto-
der. De menade att förbränningsanläggningarnas teknik förbättrats 
avsevärt de senaste fem åren så att anläggningar nu kunde bränna 
allt avfall, till skillnad från ugnen i Lövsta som enbart kunde bränna 
skräpsopor. Tekniken gjorde det också möjligt att ha förbrännings-
anläggningar centralt i staden.
27
 I en artikel i Stockholms-Tidningen 
som tog upp deras resa uttalade sig Sundblad om att Stockholm 
behövde en ordentlig modernisering vad gällde avfallets hela väg från 
hushållen till kvittblivning, och en sådan modernisering innebar 
förbränning av allt slags avfall: 
Stockholms renhållningsverk står för närvarande inför en […] länge 
behövlig modernisering. Det behövs här moderna förbränningsan-
stalter för avlägsnande av gårds- och gatusoporna.
28

---

stadens sopor
114
Sundblad karakteriserades i efterhand av borgarrådet Yngve Larsson 
som en man med ”hög […] uppskattning av teknologiska synpunkter 
och teknisk sakkunskap”.
29
 Sundblad blev på grund av samarbets-
svårigheter med Yngve Larsson inte särskilt långvarig på sin post 
som gatudirektör utan ersattes redan 1935 av Larsson. 
Till skillnad från sina efterträdare menade Tingsten fortfarande 
att tillvaratagande var att föredra framför andra kvittblivnings-
metoder. I en intervju 1929 sade han att kvittblivning nu var ett 
större problem än tidigare eftersom avfallsmängden ökade samtidigt 
som bristen på gödseldugliga ämnen förvärrades. Tingsten återkom 
också till sitt tidigare mantra: inget system kunde fungera överallt 
och i alla lägen, det bästa var att ha en kvittblivning som vilade på 
flera strategier. 
Helst bör instrumentet för sopornas undanröjande vara försett med 
många strängar, att allt efter omständigheterna, spela på, såsom 
exempelvis i Stockholm är fallet. Där kan samtidigt pågå: upp-
läggning av en del av avfallet, en annan dels försäljning till gödsel, 
förbränning såväl å fältet som i ugnar jämte i senare fallet därmed 
förenad ordnad lumpsamling. Att vara hänvisade till ett enda, 
kanske ömtåligt förfarande, då sopfloden väller fram eller något 
missöde inträffar, kan försätta vederbörande stadsmyndigheter i 
den största förlägenhet.
30
Tingsten hävdade att Stockholms sopor visade på mycket slösaktig-
het hos befolkningen. Han ansåg dock att inte alla samhällen fick 
problem med kvittblivning: i länder ”vars befolkning ha naturlig 
läggning för sparsamhet” alternativt tvingats till sparsamhet av 
världskriget fanns inte samma problem med kvittblivning som i 
Stockholm. Avfallets sammansättning kunde ses som en spegelbild 
av samhällets allmänna ekonomiska sinnelag.
31
 Stockholmare hade 
det med ”föga återhållsamhet tillämpade kasta-bort-och-köpa-nytt-
förfarandet” och att administrera Stockholms kvittblivning var en 
knepig uppgift.
32
 Den tidigare källsorteringen försvarade Tingsten 
med att den i någon mån gottgjorde samhällets slösaktighet.
33
Ett visst tillvaratagande fanns kvar. Vid Lövsta togs papperssopor 
tillvara och såldes till pappersbruk, plåt såldes till skrothandlare 

---