Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 106 invändningar. 150 En annan tidning uppgav att borgarrådet Yngve Larsson sagt att alla myndigheter i staden var ense om att svingår- darna skulle avvecklas. 151 Svenska Dagbladet tillhörde de få som beklagade svingårdarnas nedläggande, som tidningen ansåg var illa ur ”nationalekonomisk synpunkt” och en följd av att kommu- nalarbetarna hade fått för höga löner. 152 Trots sin tröghet och trots investeringar i teknik övergavs tillvara- taganderegimen. De utmaningar som regimen ställdes inför kunde inte hanteras inom regimen. En av de mest tydliga utmaningarna var avfallets sammansättning. Den tekniska utvecklingen ledde med början på 1910-talet till en stadigt minskad mängd gödseldugligt avfall. Samtidigt ökade mängden skräpsopor; den stora ökningen kom kring 1920. I förlängningen skulle denna utveckling leda till att en kvittblivning som i första hand baserades på gödselförsäljning upphörde. Men det stora problemet med kvittblivningen av gödsel var inte dess minskande mängd utan den bristande efterfrågan. Problemen med efterfrågan började framförallt efter krigets slut och ledde till minskade inkomster och till att staden sänkte priset på gödselsopor. 1921 framställdes i efterhand som det år då försälj- ningen som tillvaratagandestrategi inte längre räckte till. Under sommaren 1921 visade det sig omöjligt att finna köpare för alla de till Lövsta utkommande gödselsoporna, och man måste därför på slaggtippen vid stranden lägga upp 402 vagnslaster so- por, som icke kunde säljas. Åren 1923 och 1924 fann man sig föranlåten att, till underlättande av denna sopuppläggning, för en kostnad av 32,990 kronor anordna en kabelbana för att ombesörja transporten av soporna från viadukten till sjöstranden. Lossning i pråm – för försäljning till lantbrukare – som år 1910 omfattat 6,000 järnvägslaster, hade år 1920 nedgått till 3,200 och utgjorde 1924 endast 497 vagnslaster. År 1926, då utskeppningen endast uppgick till 296 vagnslaster, fann man sig böra sälja en av verkets tvenne bogserbåtar och avskriva 23 av dess 42 pråmar. 153 Mellan 1910 och 1925 sades mängden sopor som gick till förbrän- ningsanläggningen eller brändes på bara marken stadigt öka. 1926 var man dock tvungen att lägga även skräpsoporna vid strand- avfall som svinmat 107 kanten. 154 Som kvittblivningsmetod visade sig gödselförsäljningen alltså bristfällig. Med skräpsoporna förhöll det sig annorlunda. Amerikansk forsk- ning har visat att marknaden för skrot och lump var god under 1910- och 20-talet och att det under denna tid bildades interna- tionella organisationer för skrothandlare som bland annat Sverige hade representanter i. 155 Under första världskriget bildade svenska skrotförbrukare bolaget Järnbruksförnödenheter och försökte däri- genom få inflytande på skrotmarknaden. 156 1918 reglerades skrot- och lumpmarknaden med en ny lag. 157 Mycket tyder alltså på att det fanns en livaktig handel med avfallsråvaror. Renhållningsverkets inkom- ster från skräpsoporna tyder också på att det fanns en efterfrågan: den var i alla fall större än vad staden hade förväntat sig. Mäng- den som såldes var dock inte tillräcklig för att försäljningen skulle kunna betraktas som lyckad ur kvittblivningssynpunkt. Dessutom var hanteringen av skräpsopor kostsam, inte minst för att den var arbetsintensiv. Under perioden 1910–1925 ökade lönerna för de kom- munalanställda arbetarna. Stockholms renhållningsarbetare hade 1903 genom strejk bidragit till ett av de första kollektivavtalen, och under 1900- och 1910-talet hade Tingsten som renhållningsdirektör och kommunal tjänsteman i ett par viktiga konflikter medverkat till kollektivavtal och bättre arbetsförhållanden för kommun anställda arbetare. 1918 infördes kollektivavtal för kommunalanställda arbetare i Stockholm, något som renhållningens tjänstemän inom Stock- holms stad senare hänvisade till för att förklara verksamhetens ökade kostnader. 158 Den ökande mängden skräpsopor bidrog också till att göra denna hantering dyrare. 159 Till de ekonomiska bekym- ren hörde också de allt dyrare avtalen med järnvägen för att forsla gödselsopor till kunderna. 160 Kostnaderna för järnvägen drabbade dock hela hanteringen oavsett kvittblivningsmetod. Jag menar att den ekonomiska verklighet som renhållningens företrädare och stadens administration ställdes inför påverkade föreställningen om avfallets värde. När avfallet under den här tiden diskuterades som värdefullt var gränsen mellan bruksvärde och marknadsvärde ibland oklar. Det förefaller som att en föreställ- ning om att avfallet hade ett bruksvärde ledde till en tro på att det stadens sopor 108 också hade ett marknadsvärde. Svinmatsprojektet visade med all tydlighet att så inte var fallet. Men även den minskade efterfrågan på gödselsopor och latrin talade för att avfallets marknadsvärde var lågt. I kombination med renhållningens kostnader och stadens sparsamhet kunde renhållningens företrädare inte längre blunda för att avfallsförsäljningen inte var så lönande som de hade hoppats. Det som under 1800-talet hade kallats smutsguld var nu bara smuts. I slutet av 1920-talet hade tillvarataganderegimen definitivt över- givits. Det innebar, som nästa kapitel ska visa, inte att allt tillvara- tagande var över, men tillvaratagandet dominerade hädanefter varken praktiken eller diskussionen om kvittblivning. Att tillvaratagande- regimen upphörde innebar också att det kretslopp som innebar att staden försåg den omgivande landsbygden med gödsel och i utbyte fick livsmedel och förnödenheter nu till stor del bröts och ersattes av ett enkelriktat flöde. Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|