Stadens sopor indd

avfall som svinmat
103
Avfallets förändrade värde 
Under andra hälften av 1920-talet gav Stockholms stad upp större 
delen av det kommunalt organiserade tillvaratagandet, även om 
visst gödselavfall fortfarande såldes och likaså pudrett. Det var en 
förändring som hade skett gradvis genom att praktiken för kvitt-
blivning sedan början av 1920-talet hade inneburit att en allt större 
del av avfallet dumpades. Tillvaratagandets idé var dock trögare än 
dess praktik och oviljan att kännas vid dumpningen kan utläsas av 
den redovisade statistiken, där mängden avfall som gick till tipp 
inte redovisades i tabellform förrän 1929.
139
 För att försöka förklara 
tillvarataganderegimen och dess upphörande diskuterar jag i detta 
kapitelslut synen på avfallets värde och dess förändring samt sum-
merar hur regimen reagerade på de utmaningar den stod inför 
under perioden. 
Förutom att svinmatsdiskussionen visar att avfall under det tidiga 
1900-talet tillmättes ett värde framgår detta av en samtida diskussion 
om äganderätten till avfall. Den skedde bland annat i anslutning till 
svinmatsfrågan, där äganderätten till köksavfallet på diskussions-
stadiet blev ett dilemma eftersom denna fråga vållat svårigheter i 
föregångsstaden Charlottenburg. Där hade en stark opinion drivit 
frågan till domstol. Många menade sig förlora på den kommunala 
insamlingen, främst lumphandlare och fastighetsägare som tidigare 
kunnat handla med avfallet på egen hand. För att undvika denna 
konflikt i Stockholm kom svinmatsförespråkarna med förslaget att 
låta lägenhets- och fastighetsägare välja mellan att ta hand om sitt 
eget avfall och att låta staden hämta matavfallet mot att få hämt-
ningskärl och slippa ansvar och utgifter för hanteringen.
140
 Detta var 
också beredningsutskottets linje i ett utlåtande i svinmatsfrågan 1910.
Beträffande äganderätten till köksaffallet må anmärkas, att denna 
naturligen tillkommer de särskilda hushållen, men då affallet för 
dessa i allmänhet är värdelöst och deras önskan endast är att på bil-
ligaste sätt blifva det kvitt, aflägsnas det med annat affall och staden 
tager det omhand för att föras ur vägen, hvarvid staden naturligen 
äger efter godtfinnande förfoga däröfver. För att dock bereda dem, 
som öfverlämna affallet till staden, en förmån torde staden böra 

---

stadens sopor
104
kostnadsfritt tillhandahålla dem lämpliga och väl rengjorda behål-
lare för affallets uppsamlande.
141
Slakthus- och saluhallsdirektören Sandeborg ansåg att vars och ens 
rätt till sitt avfall talade för att staden skulle anlägga en kommunal 
svinuppfödning och inte sälja avfallet vidare till privata uppfödare. 
Han hävdade att det fanns en risk för att stockholmarna skulle 
bojkotta sorteringen om de inte fick se resultat av sitt mödosamt 
sorterade köksavfall i form av fläsk som tydligt kom från en kom-
munal verksamhet och inte gett profit till någon privat aktör.
142
 
Det matavfall som stockholmarna gett bort gratis skulle komma 
dem själva till del. 
Det var inte bara avfallets producenter, hushåll och fastighetsägare, 
som kunde tänkas intressera sig för avfallet. Åtgärder mot lump-
samlande och sjoxning, det vill säga att plocka avfall från behållare 
på gårdar, åkdon eller renhållningsverkets stationer, diskuterades 
ett flertal gånger under perioden, delvis därför att det ansågs vara 
hälsovådligt.
143
 Dessutom ansågs staden kunna förlora ekonomiskt 
på sjoxningen, särskilt det sjoxande som utfördes av renhållnings-
verkets egna kuskar. Trots att en utredning om äganderätten till 
soporna kom fram till att avfall var att betrakta som herrelöst gods 
föreslog den en förordning enligt vilken det skulle vara straffbart 
med böter från 5 till 100 kronor att plocka ur soporna. Anledningen 
var att man ansåg att sjoxningen var så utbredd att ”betydliga vär-
den” i form av bland annat lump, glas och gummi som annars kun-
nat komma renhållningsverket till godo på detta sätt försvann.
144
 
Förslaget debatterades i fullmäktige i april 1919. Det var ett av de 
första sammanträdena efter det första fullmäktigevalet med allmän 
och lika rösträtt, och fullmäktige dominerades i knapp majoritet 
av socialister.
145
 Debatten kom att präglas av ett klassperspektiv. 
Socialisten Fredrik Ström tog kuskarnas parti och raljerade över 
att denna fråga av marginell ekonomisk betydelse överhuvudtaget 
diskuterades. Att ta tillvara något som andra kastat bort som vär-
delöst borde inte jämställas med stöld, sade han.
146
 Mot sig hade 
han renhållningsverket, vars direktör Tingsten i en senare skrivelse 
ytterligare påtalade behovet av att åtgärda sjoxningen. Det blev också 

---

avfall som svinmat
105
beredningsutskottets linje.
147
 Dessa diskussioner tillsammans med 
svinmatsdiskussionen visar att avfallets bruksvärde tillmättes stor 
betydelse och ansågs motsvaras av ett marknadsvärde. 
Svinmatsinsamlingen har förklarats som ett kristidsprojekt. Jag 
har visat att frågan väcktes långt tidigare och måste förstås som ett 
utslag av en norm om det riktiga i att ta tillvara avfall. Företeelsen 
att på olika sätt använda avfall som svinmat, som man hade gjort i 
Stockholm strax före sekelskiftet 1900 (även då med dåligt resultat) 
och som man gjorde på andra håll i Sverige och utomlands,
148
 kan 
knappast ses som enbart en renhållningsfråga utan var en del av ett 
övergripande ideal om tillvaratagande. Detta ideal är också förkla-
ringen till att ett annat intresse än renhållningens kunde inverka på 
renhållningens praktik och det utgjorde en påverkande faktor som 
stödde tillvarataganderegimens stabilitet och tröghet. 
Att svinmatsprojektet bekräftar tillvarataganderegimens idé om 
avfallet som värdefullt framstår än tydligare mot bakgrund av att 
projektet gick utanför det befintliga tekniska och administrativa 
systemet för avfallshantering. Under de första åren som projektet 
pågick investerade staden i att bygga ut systemet. Införandet av 
svinmatsinsamlingen krävde relativt stora resurser i form av mate-
riel, transporter och administration, och detta under kristiden då 
kostnaderna var höga. Projektet borde tett sig riskabelt men grund-
tanken om avfallets värde var starkare än de farhågor som bland 
andra Tingsten hyste. 
Svinmatsinsamlingen var det sista starka uttrycket för önskan att 
realisera avfallets bruksvärde i intäkter till staden. Nygård skriver 
att man i Finland i slutet av 1920-talet diskuterade möjligheterna 
att med förebild i diverse utländska försök förmera avfallets värde 
i någon användbar slutprodukt, framförallt lätthanterlig gödsel.
149
 
Någon sådan diskussion fördes inte i Stockholm, där man i stället 
ganska tvärt övergav tanken på tillvaratagande genom försäljning 
i samband med att svinmatsinsamlingen lades ned. Att all upp-
delning av avfall upphörde föranledde inte ens någon diskussion i 
fullmäktige. En skribent i Nya Dagligt Allehanda tyckte dock att 
det var ”ett synnerligen märkligt beslut” att det projekt som hade 
diskuterats så länge plötsligt övergavs utan att det hördes några 

---