Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 128 första hand var Årsta, då skulle värmen kunna komma det planerade Södersjukhuset till godo. Anledningen till att värmen från förbrän- ningsanläggningar skulle utnyttjas till just sjukhus var att de hade en hög och över dygnet jämn förbrukning av energi. Katrineberg vid Liljeholmen var ett annat intressant läge; elek- tricitetsverkets transformatorstation vid Nybohov låg i närheten. Båda dessa alternativ strandade dock på att de presumtiva köparna av överskottsvärmen, kommittén som planerade Södersjukhuset samt elektricitetsverket, inte visade sig ha något intresse av sam- arbete. När det gällde Södersjukhuset oroade sig dessutom de som planerade sjukhusbygget för att en förbränningsanläggning i när- heten skulle leda till störande lukt och rök. 84 Detta kan ses som ett exempel på att avfallet tillmättes ett värde som inte motsvarades av ett marknadsvärde. Även möjligheten av att ta tillvara slagg i form av till exempel ”slaggplattor, lättbetong eller bjälklagsfyllning” diskuterades, men man kom fram till att tillvaratagandet inte var ekonomiskt ratio- nellt. 85 Avfallsförbränningens värme hade ändå ett visst ekonomiskt värde för gatukontorets verksamhet. Under den tid på 1930-talet som värme togs tillvara var inkomsterna från försäljningen av ånga och el större än inkomster från övriga avfallsprodukter. 86 Förbränningsutredningen undersökte även möjligheten att vid en stadsnära placering ta tillvara värmen genom att omvandla den till el eller ånga som kunde utnyttjas för att driva förbrännings- anläggningen, men en beräkning visade att det inte skulle löna sig. Det skulle vara billigare för renhållningsverket att köpa värme från elektricitetsverket till sina anläggningar än att använda egenpro- ducerad värme. 87 På det sättet föll tillvaratagandemotivet när det gällde de stadsnära alternativen och vid en jämförelse med Lövsta kom man fram till att Lövsta hade fler fördelar. Där fanns en större yta med möjlighet att tippa slagg, och eventuellt också avfall om det skulle bli stopp i förbränningsanläggningen, tekniken kring ugnens rening av lukt och flygaska behövde inte heller vara lika bra om anläggningen låg långt från bebyggelse, dessutom skulle man inte bli tvungen att flytta latrinhanteringen. Förutom dessa argument från renhållningens sida fanns argumentet om att järnvägsförbin- från resurs till belastning 129 delsen Spånga–Lövsta blev billigare om den också utnyttjades för ”silverpilen” (som soptåget kallades efter en ommålning i slutet på 1920-talet). 88 Placeringen i Lövsta gjorde inte att man helt bortsåg från möjligheterna att ta tillvara värme. Detta undersöktes och gatukontoret kom fram till att: Vid Lövsta finnes för närvarande ingen avsättning för ånga, som kunde motivera anläggningens utbyggande med full ångpanne- utrustning. Undersökningar ha gjorts över möjligheten att finna avsättning för den elektriska energi, som skulle kunna tillvaratagas, men Stockholms elektricitetsverk intar samma ställning beträffande energiköp från Lövsta som från stadsalternativet och hänvisar till den rikliga tillgången till billig vattenkraft. Även statens vattenfallsverk har på förfrågan förklarat sig ej reflektera på kraftköp från Lövsta. 89 Alternativet att ta tillvara kraft från Lövstaanläggningen för eget behov jämfördes med alternativet att köpa kraft, och det visade sig att det inte var lönande att ta tillvara kraft ens för eget behov. Utre- darna undersökte också möjligheten att sälja kraft till den dåvarande Hässelby köping, men kom fram till att om man kunde få till en sådan leverans var den alltför obetydlig för att bli lönsam. Man ansåg alltså inte att det fanns något egenvärde i tillvaratagandet, särskilt som vattenkraften gjorde priset på elektricitet lågt. Anläggningen i Lövsta planerades och byggdes för att i framtiden kunna användas för att ta tillvara värme. 90 Kriget och den bränsle- brist det medförde gjorde att gatunämnden i februari 1940 ansökte om anslag för att kunna bygga ett ångkraftverk vid Lövsta. Motivet var dels behovet av kraft i väntan på att stadens vattenkraftverk vid Järpströmmen blev färdigt, dels ”önskvärdheten av att tillgängliga värmekällor under nuvarande förhållanden måtte så långt som möjligt utnyttjas”. 91 Gatukontoret hade genom annonsering i press- sen undersökt möjligheterna att sälja överskottsvärme till enskilda företag, men de visade sig vara otillräckliga och gatukontoret hade då återupptagit de förhandlingar som inför byggandet av förbrän- ningsanläggningen förts med Stockholms stads elektricitetsverk om att det skulle köpa och utnyttja överskottsvärme från förbränningen. Det beräknades att förbränningsanläggningen i Lövsta skulle kunna stadens sopor 130 producera omkring 4 500 kW. Av dessa skulle 500 kW behövas till den egna anläggningen och 4 000 skulle inmatas i elektricitetsver- kets kraftnät. Kostnaderna för anläggningen beräknades kunna betalas av på fyra år, beräknat på det då höga kolpriset. 92 Alla kost- nader för anläggningen skulle inte falla på gatukontoret, utan de kostnader som hade att göra med anslutningen till elnätet skulle belasta elektricitetsverket. Tillvaratagandet av värme skulle bespara gatukontoret cirka 18 000 kronor per år för el som det tidigare köpt in för att driva förbränningsanläggningen. 93 I detta förslag 1940 framställdes inte tillvaratagandet av värme som något prioriterat utan motiverades med kristiden och de ekonomiska fördelar tillvaratagandet skulle innebära. På detta sätt skilde sig denna argumentation från tillvarataganderegimens syn på avfallets värde, som såg avfallets bruksvärde som skäl nog för att utveckla kvittblivning genom tillvaratagande. Andra världskriget och den kristid Stockholm upplevde förändrade synen på förbränningens potentiella nyttiggörande. Staden motiverade tillvaratagandet av värme i förhållande till kostnaderna för andra källor till värme eller elektricitet. Det fanns dock förhoppningar om att tillvaratagandet av värme, när systemet var utbyggt, skulle kunna fortsätta även efter kriget och då vara ekonomiskt fördelaktigt för staden: Då gatunämnden nu med hemställan om godkännande framläg- ger det här beskrivna förslaget till stadsfullmäktiges prövning, vill nämnden – förutom önskvärdheten av att alla tillgängliga bränsle- källor såvitt möjligt utnyttjas under den nu rådande bränslebristen – framhålla, att förslaget enligt de verkställda kalkylerna och såsom planen för anläggningens finansiering upplagts, såvitt nu kan be- dömas, synes vara fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt även efter en återgång till mera normala förhållanden, samt att dess förverk- ligande torde få anses vara av intresse såväl för gatuförvaltningen som elektricitetsverket. 94 Industriverksstyrelsen, den kommunala nämnd som hade hand om bland annat elektricitet, undersökte alternativ till elförsörjning under kristiden och tillstyrkte gatukontorets ansökan om anslag. Trots att senare beräkningar visade att en utbyggnad av förbrän- Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|