Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
från resurs till belastning 131 ningsanläggningen för att ta tillvara el skulle bli dyrare än vad man först räknat med, ge mindre överskottsvärme och dessutom vara ett riskfyllt projekt i kristid, yttrade sig alla remissinstanser positivt. 95 Trots att det ekonomiska utfallet av anläggningen, som naturligt är, är ovisst, synes enligt [kammar]kontorets mening tillvaratagandet av den föreslagna bränsletillgången i nuvarande tider vara av den angelägenhetsgrad, att staden bör åtaga sig de ekonomiska risker, som äro förknippade med det onekligen betydande kapitalutlägget. 96 Förfarandet var en parallell till hur avfallets värde under första världskriget skrevs upp och hur åtgärderna för svinmatsinsamling kom att intensifieras. Arbetet med att färdigställa ett ångkraftverk för att tillvarata överskottsvärme sattes igång sommaren 1940. 97 Året därpå produ- cerade verket energi. 98 Även efter kriget fanns det ett intresse av att tillvarata energi. Energiförbrukningen i Stockholm och i hela landet ökade markant i slutet av 1940-talet, vilket i Stockholm bland annat var en följd av förbättrad bostadsstandard. Stadens energi kom till stor del från importerad olja, som var det vanligaste bränslet för uppvärmning medan vattenkraft användes till elektricitet. Fram till 1950-talets slut fanns i Sverige en vilja att utveckla alternativa energilösningar. Senare kom kärnkraften att ses som den stora lös- ningen på energiproblematiken. Kärnkraften som lösning fanns även lokalt i Stockholm, där en reaktor för fjärrvärmeproduktion, Ågesta, började planeras i slutet av 1950-talet och stod klar några år in på 1960-talet. 99 Under 1950-talet byggdes den första kommunala fjärrvärmeanläggningen i Stockholm i Hässelby, men konstruerades för olje- eller koleldning. 100 Det tillskott som avfallsförbränningen gav var inte betydande för stadens energibehov men nyttiggörandet fortsatte under 1950- och 1960-talen. Till en stor del användes ånga till inrättningar i närheten av förbränningsanläggningen, antingen renhållningsverkets egna eller andra. 101 Försäljningen gav också gatu- kontoret en viss inkomst: när inkomsterna från tillvaratagandet av energi lades till de sammanlagda inkomsterna från sopförsäljningen steg inkomsten från 5 800 kronor 1940 till 185 956 kronor 1941. 102 Diskussionen om och hanteringen av förbränningens potential stadens sopor 132 som kraft- eller värmekälla visar att nyttiggörandets tid inte helt var förbi. Tanken på tillvaratagande, eller kanske snarare nyttiggörande, av avfallet fortlevde och fyllde kanske också en funktion när det gällde att bädda för en ny kvittblivningslösning. Denna tolkning gör Cooper i sin studie av hur kontrollerad tippning som strategi infördes i Storbritannien. Han menar att dumpandet infördes med utilitaristiska argument som att det kunde bidra till att förvandla obrukbar terräng till ytor för rekreation. 103 Stockholms diskussion om tillvaratagande av energi i samband med förbränningsutredningen uppvisar en skillnad gentemot tillvara- taganderegimens betoning på avfallets värde: under tillvaratagande- regimen användes ekonomi och möjliga intäkter som ett argument för tillvaratagande, även om kapitlet om svinmatsdebatten visade att det var ett töjbart argument som användes på olika sätt beroende på målsättning. I frågan om nyttiggörandet av förbränningen ställdes olika alternativ och deras kostnader mot varandra i samma utred- ning och ekonomin gavs prioritet vid valet av strategi. Målet att ta tillvara energi var underordnat, vilket framgår av att geografiskt läge och ekonomi prioriterades framför tillvaratagande av energi när den nya förbränningsanläggningen planerades. Förbränningens nyttiggörande användes inte som ett argument för att förbränning var en bättre metod än till exempel tippning, och det tyder på att nyttiggörandet av värme inte sågs som särskilt väsentligt. Tillvaratagande i marginalen Förutom ett nyttiggörande av förbränningen fanns efter tillkom- sten av den nya förbränningsanläggningen ett visst tillvaratagande kvar från en tidigare praktik. Den ställning tillvaratagandet hade i förbränningsregimen var emellertid väsensskild från den position den hade haft i tillvarataganderegimen. Under 1940-talet började man diskutera tillvaratagande av finför- delat avfall som jordförbättringsmedel. 1943 började man sålla bort avfall före förbränningen för att sälja det. 1948 önskade man utvidga sållandet eftersom den privata pappersinsamlingen gjorde att pap- persmängden minskade och avfallet då blev svårare att förbränna från resurs till belastning 133 än vid en hög andel papper. Sållningen skulle underlätta proces- sen. 104 Gatukontoret motiverade också sållningen med att det fanns en efterfrågan på denna typ av avfall som jordförbättringsmedel: På grund av viss efterfrågan på sållade sopor började man år 1943 anordna primitiva såll i sopugnarnas transportanordningar och med dessa såll avskiljes nu omkring 2 % finsopor, som säljes. Den förbättring av brännbarheten, som därmed uppnås, är emellertid nu till följd av pappersurplockningen otillräcklig. 105 Sållning förenklade inte bara förbränningen utan minskade också mängden avfall vilket togs upp som ett argument 1953. Metoden att finfördela avfallet till jordförbättringsmedel kallades danometoden och den användes redan i en del svenska städer. Den sades dock vara dyr och endast löna sig om man kunde sälja den framställda produkten. 106 Den tänkta köparen var gatukontorets egen park- avdelning, men gatunämnden trodde att den också kunde räkna med efterfrågan från allmänheten. 107 Det fanns en privat arrangerad pappersinsamling, men 1947–1949 engagerade sig också staden i pappersinsamlingen. Förmodligen var anledningen både ett högt papperspris och en vilja att minska avfallsmängden vilket man också lyckades med. 108 Returpapper- sanvändandet ökade markant i Sverige under 1950-talet, då man började framställa kartong av blandat returpapper vid de två största mottagarna av pappersavfall, Fiskeby och Westerviks pappersbruk. Det hade att göra med framväxten av en förpackningsindustri. 1951 startades företaget Industrileveranser som en avknoppning av Wes- terviks pappersbruk. Insamlingen och distributionen av avfallspap- per som tidigare enbart gått genom skrothandlare togs nu delvis över av Industrileveranser. De knöt underleverantörer till sig och skrev fleråriga avtal med dem för att möta pappersprisets snabba svängningar och konjunkturkänslighet. Industrileveranser skapade också egna sorteringsanläggningar under 1950-talet, där pappersavfall sorterades och balades innan det skickades till pappersbruken. 109 Kommunalt tillvaratagande av avfallsprodukter som glas, metall och lump nämndes inte under perioden 1928–1958 annat än i samband med planerandet av den nya avfallsanläggningen. Gatunämnden Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|