Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
från resurs till belastning 125 behov av tipplatser för rivningsmassor. Det blev anledningen till att man planerade för Högdalstopparna och började tippa där. Dit fördes även en del annat avfall. 70 Ett första praktiskt steg i riktning mot ökad förbränning var att gatukontoret lät bygga om den gamla förbränningsanläggningen från 1903 i Lövsta. Anläggningen bestod i början av 1930-talet av sex ugnar och 1932 byggdes en av dem om för att kunna ta emot mer avfall. Det slog väl ut, varför man året därpå byggde om de övriga fem ugnarna. 71 När mer avfall kunde brännas tippades min- dre i sjön, 1934 bara 6 120 vagnslaster av de 12 798 vagnar som kom till Lövsta. 72 Det kan jämföras med år 1931 då 9 058 vagnslaster lossades vid stranden av totalt 14 298. 73 Som framgått ansågs inte den gamla anläggningen värd att i längden behållas, den kunde inte heller ta emot samtligt avfall. 1938 togs den nya avfallsförbrän- ningsanläggningen i Lövsta i bruk. Det innebar att mängden avfall som brändes ökade drastiskt (volymen fyrdubbades) och mängden avfall som lades på tipp minskade i samma grad. Detta visas i tabell 4. År 1954 byggdes förbränningsanläggningen ut med en fjärde ugn för att möta den fortsatt ökande mängden avfall. 74 Även efter den nya förbränningsanläggningens färdigställande 1938 dumpades avfall på tipp i Lövsta och i strandkanten vid Löv- sta. Det gällde dels den slagg som blev kvar efter förbränningen, 75 dels avfall som under vissa perioder inte kunde eller hann brännas. Tabell 4. Fördelningen förbrända och tippade sopor i Lövsta 1935–1960 (järnvägsvagnar). År Förbränning Tipp 1935 7 262 6 581 1940 17 314 832 1945 22 661 8 1950 23 379 122 1955 22 179 139 1960 30 412 24 Källa: GK 1935–1960. stadens sopor 126 Tabell 4 visar dock att relativt lite dumpning ägde rum i stadens regi under decennierna efter att den nya förbränningsanläggningen byggts. I början av 1950-talet, när avfallsmängden steg, dumpades avfall i Lövsta i så kallad täckt tipp – ett mer organiserat tippande. 76 Tillvaratagande för försäljning praktiserades under hela perio- den, om än som en tynande verksamhet. Skräpsopor såldes fram till att den nya avfallsanläggningen byggdes 1938. 77 En liten mängd svinmat tillvaratogs faktiskt efter källsorteringens upphörande: 1929 skrev gatukontoret att de tjänat 55 kronor på ”plockning av svinmat från soptipp”. 78 Pudrettillverkningen vid Lövsta upphörde 1956 men även efter det såldes mindre mängder latrin till Riddersviks gård. Övrig latrin som kom till Lövsta tippades under andra hälften av 1950-talet i ett av de större avlopp i Bromma som ledde till Åkes- hovs reningsverk. 79 Direktförsäljningen av gatuavfall och stallströ som gödsel till lantbrukare via järnväg fortsatte till och med 1955. En del gödseldugligt avfall såldes via Lövsta på pråm, på båtar eller för avhämtning med häst och vagn eller bil. Förutom gatuav- fall omfattade detta bland annat gödseldugligt finfördelat material som trots talet om en enkel hantering utan sortering sållades från Diagram 8. Mängden sopor som såldes direkt till verkets kunder 1900–1955 (järnvägsvagnar). Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1955. 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 1900 1903 1906 1909 1912 1915 1918 1921 1924 1927 1930 1933 1936 1939 1942 1945 1948 1951 1954 från resurs till belastning 127 avfallet innan det brändes. 80 Denna försäljning pågick åtminstone fram till 1943. 81 Vid sidan om förbränningen praktiserades alltså under delar av perioden tippande och ett visst tillvaratagande av gödseldugligt material, men förbränningen blev, sedan den valts, den metod som staden byggde ut. Avfallets sammansättning, som framstod som central för tillvarataganderegimens gödselhantering, var inte lika avgörande för förbränningsregimen. Förbränning som nyttiggörande I föregående kapitel hävdade jag att föreställningen om att avfallets bruksvärde kunde få en motsvarighet i ett marknadsvärde genom- syrade tillvarataganderegimen. Upphörandet av avfallsuppdelningen och de kommunala ansträngningarna att sälja avfall följdes av en ny syn på avfallet: det var inte längre prioriterat att försöka realisera dess bruksvärde. Visst nyttiggörande kunde dock vara önskvärt. Den engelske historikern Timothy Cooper har visat att en retorik om nyttiggörande användes vid införandet av kontrollerad tippning i Storbritannien under 1930-talet. Det är rimligt att tänka sig att detsamma gällde förbränningen i Stockholm, särskilt som förbrän- ningen innebar en möjlighet att tillvarata energi, vilket staden hade gjort tidigare. När gatukontoret presenterade sitt förslag om utökad förbrän- ning för gatunämnden i början på 1930-talet var tillvaratagandet av energi en viktig komponent som i kombination med minskade kostnader för transport gjorde att gatukontoret förordade en stads- nära placering. 82 Samma argument hade redan framförts av inspek- tören Carell i hans reseberättelse från 1910-talet. Han framställde där tillvaratagandet av värme som ett krav för förbränning och då detta tillvaratagande tekniskt sett enbart var möjligt genom en närhet till den energiförbrukande enheten föreslog han en central placering. 83 Tillvaratagandet gavs också en framträdande plats när förbränningsutredningen 1936 kom med sitt förslag till fullmäktige om en ny förbränningsanläggning, och man utredde därför vilka stadsnära placeringar som var möjliga. Det läge som kom i fråga i Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|