Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
från resurs till belastning 115 och lump till vissa industrier. Avfall som lämpade sig till gödsel såldes vidare till lantbrukare som efterfrågade det. 34 Statistik från renhållningsavdelningen visar att försäljningen av såväl gödsel som material inom kategorin skräpsopor fortsatte efter avfallsuppdel- ningens upphörande. Någon vidare förklaring till detta ges inte i källorna, men det är rimligt att en viss sortering skedde när avfallet hämtades. Så var det till exempel med gatusoporna, som fortfa- rande till allra största delen bestod av hästspillning: de blandades inte med hushållssopor utan lastades i vagnar och såldes direkt till omgivande landsbygd. 35 Den kommunalt arrangerade utsorteringen och försäljningen av vissa avfallsråvaror såsom papper och lump avslutades 1937. 36 Att tillvaratagandet fortfarande praktiserades efter avfallsupp- delningens upphörande innebar att man inte helt hade lämnat tillvaratagandet vare sig som praktik eller som idé. Under det sena 1920-talet var det dock tillvaratagandet av energi från förbränningen som för stadens experter och politiker framstod som det huvudsak- liga sättet att nyttiggöra avfallet. Förbränning som en rationell metod för Stockholm Förbränningen blev den metod som Stockholm kom att satsa på. Hur motiverades förbränningen och de kostsamma investeringar som införandet krävde? I ett utlåtande 1936 hävdade stadskollegiet att staden inte längre kunde hantera den stora och växande avfalls- mängden. Den provisoriska dumpning som praktiserades sedan tio år tillbaka var dyr och ledde till klagomål på grund av att den ansågs förorena vattnet. Stadskollegiet menade därför att staden skulle utvidga förbränningen, som enligt det var en mer permanent metod. Det menade också att en stor anläggning som kunde ta allt avfall, utan föregående sortering, vore att föredra: Någon egentlig skillnad mellan gödselsopor och skräpsopor eller mel- lan brännbara och obrännbara sopor såsom tvenne huvudgrupper, som på grund av avfallets beskaffenhet böra behandlas på olika sätt, föreligger därefter [uppdelningens upphörande 1927] icke. Avfallet sorteras visserligen i någon mån vid inlastningen, så att man kan stadens sopor 116 angiva vilka järnvägsvagnar, som innehålla för förbränning i ugnarna lämpligt avfall, och dessa gå i första hand till förbränningsanstal- ten, under det att övriga avfallet lossas på stranden. I stort sett är emellertid sopmängden av ensartad beskaffenhet, och frågan om en förbränningsanläggning, tillräckligt stor att mottaga allt avfall, har därigenom uppkommit som en naturlig följd av utvecklingen. 37 Sedan 1928 hade avfallet vid inlastningen grovt sorterats i brännbart och icke brännbart. 1933 var sista året som avfallets mängd redovisa- des i dessa kategorier. 38 Att öka förbränningen sågs som ”en naturlig följd” av den förändring som upphörandet med källsorteringen innebar. ”Naturlighet” i detta sammanhang var något annat än den ”naturlighet” som användes som argument för tillvaratagande under tillvaratagandets avfallsregim. Här betecknar det en följd- enlig och rationell utveckling. Att slå ihop kategorier och införa en och samma kvittblivning för större delen av avfallsmassan var en rationalisering av hanteringen som krävde stordrift. Förfarandet skulle också kunna tolkas som att ny teknik för att bränna blötare sopor möjliggjorde ett förenklat förfarande. Förmodligen var det så, men tekniska aspekter av förbränningen fördes inte fram som ett argument i detta sammanhang. Under 1930-talet diskuterades inte sortering av avfall. De metoder för kvittblivning som stod till buds för att hantera hela avfallsmas- san samlat var förbränning och dumpning. Dumpning i sjön av avfall, annat än av byggavfall och avloppsslam, var inte väl sedd på grund av de synliga föroreningarna. Gatukontoret hade hävdat att det var oproblematiskt som en provisorisk lösning men i början av 1930-talet blev klagomålen allt större på att avfall flöt upp på Mäla- rens stränder och gatunämnden krävde åtgärder av gatukontoret. 39 Att tippa avfall på land var ett alternativ. Enligt det utlåtande som utredningen om ökad förbränning avgav 1936 hade tippandet utretts som en möjlighet redan under 1920-talet, men då hade man kommit fram till att kostnaden för mark, transportfrågan och självantänd- ningsrisken gjorde tippning till ett dåligt alternativ. 40 Den alterna- tiva dumpningslösning som man undersökt som ett alternativ till förbränning var det så kallade Bradfordsystemet, som var vanligt i Storbritannien. Det innebar att man lade soporna två meter högt från resurs till belastning 117 och väl packade och täckte dem med jord för att förhindra rått- invasion, eldsvåda och dålig lukt. Stockholmssoporna ansågs dock inte vara helt lämpade för detta system: Det måste emellertid framhållas, att de sopor som i England så framgångsrikt behandlats enligt Bradford-systemet, äro av en helt annan beskaffenhet än de i Stockholm förekommande. Engelska sopor innehålla sålunda en mycket stor mängd aska, stybb och jordartade beståndsdelar men relativt litet papper, under det att Stockholms-soporna till mycket stor del bestå av papper och andra brännbara saker. 41 Det var inte bara Stockholmssopornas sammansättning som gjorde Bradfordsystemet olämpligt: man skulle behöva köpa mark för att systemet skulle klara Stockholms sopmängd. De beräkningar man gjorde på möjlig yta att köpa och antal möjliga lager av avfall som skulle kunna läggas där visade att det skulle fungera i unge- fär sexton år. Driftskostnaden skulle bli densamma som vid en förbränningsanläggning eftersom det krävdes noggrann packning av avfallet. Markkostnaden var svår att beräkna eftersom markens värde troligen skulle sjunka i och med uppläggningen. Detta gjorde att gatudirektören Sundblad i en skrivelse till gatunämnden 1931 förordade förbränning. 42 Gatukontoret menade också att förbrän- ningen skulle bli billigare än den befintliga hanteringen i synnerhet om slagg och ånga kunde säljas och bidra med en inkomst. 43 Med detta utmynnade utredningen i att allt talade för förbränning. 44 I en redogörelse för tillkomsten av Lövsta förbränningsanläggning efter dess byggande kommenterade gatukontoret utvecklingen, de förklarade att utrymmesskäl och självantändningsrisk hade gjort att ”förbränning av avfallet framstod [redan i början på 1920-talet] som den enda lösningen”. 45 1938 stod anläggningen i Lövsta färdig. Det var landets första större sopförbränningsanläggning för blandat avfall. 46 Under de årtionden som följde motiverades den fortsatta sats- ningen på förbränning med att den minskade kostnaderna för att lägga avfall på tipp, i synnerhet kostnaderna för markanskaffning. När 1938 års förbränningsanläggning i Lövsta skulle byggas ut med en fjärde ugn på 1950-talet skrev gatunämnden att förbränning var Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|