Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
109 kapitel 4 Från resurs till belastning Förbränningsregimen etableras 1928–1957 Med undantag för decenniets början innebar 1930-talet en eko- nomiskt god tid för Stockholm. Arbetsmarknaden inom service, handel och förvaltning var god och det skedde en stor inflyttning till staden samtidigt som stadens födelsetal ökade. 1 Den ekonomiska tillväxten avbröts av andra världskriget. I Stockholms fullmäktige manade man under kriget till sparsamhet och genomförde medvetna standardsänkningar samt vidtog beredskapsåtgärder gällande gas och elektrisk energi. 2 Sparsamhet med kommunala medel hade varit ett genomgående tema i Stockholm under det tidiga 1900-talet och var så även under och efter andra världskriget. 3 1928 presenterades den generalplan för Stockholm som sedan kom att ligga till grund för såväl infrastruktursatsningar som ombyggna- den av Norrmalm. 4 Från 1930-talet byggdes infrastruktur ut, bland annat byggdes Slussen och Västerbron, staden byggdes också ut med bostäder i utkanterna av innerstaden. Stockholm kännetecknades överhuvudtaget av samhällsplanering och funktionalismen som idé och praktik fick stort genomslag i stadsbilden. 5 Dessa strömningar höll i sig under den period som detta kapitel beskriver. Under 1950- talet förändrades den kommunala politiken mot fler skattefinan- sierade investeringar. 6 Under 1930-talet rådde en kraftig ekonomisk tillväxt i hela lan- det, och konsumtionen i Sverige ökade mer än någonsin tidigare. 7 Konsumentförpackade varor fick ett genombrott på 1930-talet, ett sådant exempel var mjöl i papperspåsar. 8 Mellan 1930 och 1950 steg stadens sopor 110 detaljhandelns försäljningsvolymer med 70 procent och livsmed- elsförsäljningen fördubblades. I den senare kategorin stod föräd- lade varor för den största ökningen. 9 Lågprisföretaget EPA som grundades i början på 1930-talet kan ses som en symbol för en ny typ av konsumtion som grundade sig på masstillverkning och standardisering. 10 I slutet av 1940-talet introducerades snabbköpen och självbetjäningen i Stockholm för att därifrån spridas snabbt i Sverige. Dessa förändringar i handeln förutsatte förpackningar av material som papper och metall. 11 Samtidigt med denna utveckling fortsatte hästarnas och torrdassens antal att minska. De förändringar i samhället som under 1920-talet lett till en ny sammansättning av avfallet, mot mer skräpsopor och mindre gödselsopor, fortsatte således under 1930-talet. 12 Föregående kapitel handlade om hur tillvarataganderegimen gick mot sitt slut under 1920-talet. I detta kapitel ska jag redogöra för framväxten av en ny avfallsregim – förbränningsregimen. Jag kommer att diskutera förbränningsregimen och de kvittblivnings- metoder staden använde i ljuset av avfallets förändrade mängd och sammansättning. I vad mån spelade dessa faktorer en roll för valet av kvittblivningslösning? Jag kommer också att redogöra för förbrän- ningsregimens praktik och idé. Vad innebar den nya avfallsregimen och hur utvecklades den under perioden? I vilken mån hade man lämnat föreställningen om att ta tillvara och hur såg man på avfal- lets värde? Slutligen kommer jag att sätta förbränningsregimen i samband med en tid och ett Stockholm där funktionalismens ideal om planläggning, rationalitet och modernitet formade samhällsut- vecklingen. Mot en förbränningsregim Hur såg situationen vad gällde kvittblivningen i Stockholm ut strax efter det att källsorteringen upphört? Vad kom att ersätta den tidi- gare praktiken och hur diskuterade man framtida kvittblivning? Vid mitten av 1920-talet hade gatukontoret näst intill slutat sälja gödsel sjöledes. Förbränning praktiserades redan i mindre skala och trots att förbränningsugnen i Lövsta byggdes om ett antal gånger från resurs till belastning 111 för att kunna ta mer avfall översteg mängden brännbara sopor kapaciteten för förbränningen. I brist på andra lösningar tippades avfall bland annat i Mälaren vid Lövsta. 13 Det blev dyrt på grund av att mer personal behövdes för den planlösa dumpningen. Drät- selnämnden skrev i sitt budgetförslag för år 1925 att den på grund av alltjämt ökad mängd skräpsopor sedan länge haft för avsikt att föreslå anordnande av en ny skräpförbränningsanläggning. Då behovet av ökade förbränningsmöjligheter synes bliva alltmera kännbart, bör en dylik anläggning snarast komma till stånd. Utred- ning härom pågår också, därvid särskilt frågan om lämplig plats för anläggningen visat sig svår att lösa. 14 Senare års budgetredovisningar gör klart att denna utredning till- sattes 1924 och från början var inriktad på att öka förbrännings- kapaciteten. I ett första skede planerades för och beslutades om en utbyggnad av den befintliga anläggningen i Lövsta. 15 I samband med att avfallsuppdelningen upphörde 1927 hänvisade gatunämnden till den utredning som gatukontoret tillsatt och till att denna utgick från förbränning som lösning på det aktuella kvittblivningsproblemet och som den mest realistiska kvittblivningslösningen för framtiden. 16 Under andra hälften av 1920-talet fördes således en diskussion om utökad förbränning och tillämpades en praktik som till stor del grundade sig på tippning av avfall. I väntan på en utbyggd förbrän- ning hade bättre anordningar för att underlätta tippningen införts och gatukontoret skrev att det inte var något problem att tillsvidare dumpa avfallet: Därest, såsom från vissa håll gjorts gällande, hygieniska betänklig- heter skulle möta ett fortsatt uppläggande av soporna i vattnet vid stranden – något som gatunämnden för sin del knappast kan finna befogat – kunna upplagsplatser å land för avsevärd tid framåt beredas. 17 Denna möjlighet till dumpning, som tidigare knappt påtalats av företrädare för stadens renhållning, var nu i stort sett obegränsad och oproblematisk. Alla höll dock inte med. Tippningen vid strandkanten kritiserades av boende vid Mälaren som fick ilandflutna sopor på Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|