Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 134 skrev i ett utlåtande 1936 att ett sådant tillvaratagande inte kunde komma på fråga eftersom det inte gav någon ekonomisk vinst och dessutom skulle göra anläggningen onödigt komplicerad. 110 I en redogörelse för förbränningsanläggningen från 1939 nämns tillva- ratagandet av avfallsprodukter kort i dessa ordalag: Enär möjligheterna att ekonomiskt tillvarataga biprodukter ur soporna numera äro mindre än förut, har man vid den nya anlägg- ningens planläggning ej räknat med urplockning av skrot, lump och papper, utan i stället strävat efter att få en möjligast enkel anläggning, i vilken avfallet föres till ugnarna på så direkt väg som möjligt, och utan att personalen kommer i beröring med avfallet. 111 Ytterligare en anledning till att sortering och tillvaratagande över- gavs menade Tingsten 1929 var att arbetsförhållandena var dammiga och osunda. 112 Det man eftersträvade var en enkel, kostnadseffektiv och maskinell hantering utan beröring av människohänder. I den hanteringen fanns det inte plats för sortering och kategorisering utifrån materialtyp eftersom det skulle kräva mer närkontakt med avfallet och en längre process i avfallshanteringen. 113 I fullmäktigehandlingar och gatukontorets årsberättelser nämns inte att det fanns ett fortsatt tillvaratagande av icke brännbart avfall i privat regi vid Lövsta. 114 Även om den kommunala ekonomin inte sades tillåta tillvaratagande fanns en sedan länge etablerad och orga- niserad skrothandel i Sverige. 115 Under 1930-talet sjönk de tidigare höga skrotpriserna men svenska regleringar av skrotbranschen och skrothandlarnas internationella samarbeten visar ändå att det var en viktig handel. 116 Under andra världskriget och därefter var skrot en eftertraktad vara. 117 Vid Lövsta fanns en entreprenör som mot årlig avgift tillvaratog skrot ur tippat avfall och ur den slaggen. 118 Det kommunala tillvaratagandets marginella fortlevnad i form av gödselförsäljning var dels en rest av en tidigare praktik, dels, när det gällde sållningen, ett sätt att underlätta den huvudsakliga kvittblivningen genom förbränning. Förbränningen var den domine- rande strategin. Till skillnad från under första världskriget förekom ingen betydande diskussion om tillvaratagande av avfallsmaterial under andra världskriget, även om nyttiggörandet av förbränningen från resurs till belastning 135 uppvärderades. Under krigsåren var det i stället ovanligt tyst om avfallsfrågan – en tystnad som bör tolkas som att den inte utgjorde något problem utan att avfallsmängden höll sig inom ramarna för vad staden hade kapacitet att hantera med förbränning. Att gatu- kontoret efter 1938 enbart nämnde tillvaratagande som ett mindre komplement till förbränningen måste ses i ljuset av att staden nyss hade investerat i en stor förbränningsanläggning som i huvudsak uppfyllde de krav som fanns på kvittblivning. Tystnad och konsensus om en oproblematisk hantering Hur renhållningen diskuterades och vilka handlingsutrymmen som aktörerna upplevde sig ha bidrar till förståelsen av förbrän- ningsregimen. Staffan Högberg, som skrivit om Stockholms his- toria, beskriver att partipolitiken utvecklades i Stockholm efter att proportionella val införts 1909, och särskilt efter 1920 då politikerna fick mer makt i stadshuset på bekostnad av tjänstemännen. 119 Under 1940- och 1950-talen var de politiska motsättningarna i fullmäktige större än tidigare. 120 Kan det vara så att även kvittblivningsfrågan i högre grad blev partipolitiskt intressant efter 1920? Vad renhållningen och kvittblivningen beträffar märks inte den turbulens som Högberg beskriver. Under perioden fanns i stort sett inga meningsskiljaktigheter i frågan om avfallets kvittbliv- ning utöver en mindre konflikt beträffande en avstjälpningsplats för byggnadsavfall i Mälaren. 121 Någon partipolitisk diskussion om vilken kvittblivningsstrategi som skulle väljas eller utvecklas fördes inte heller. Frågan restes egentligen bara i förbränningsutredningen och då mer som en fråga för tjänstemännen. 122 Såväl i utlåtandet om en planerad anläggning 1936 som i beskrivningen av den fär- diga anläggningen 1938 framhöll utredningen experternas roll. 123 Till skillnad mot tidigare, då Tingsten som expert framstod i egen person, var dock denna expertis utan egen röst, den bara nämndes, med namn och titlar, för att visa tillförlitligheten i beräkningar och föreslagen teknik. De som verkade i kvittblivningsfrågan framstår i mitt källmaterial som en tyst och anonym grupp kommunaltekniska experter som såg till att frågan blev löst på enklaste sätt. stadens sopor 136 Att frågan inte blev föremål för debatt kan tolkas som att förbrän- ningen som praktik fungerade relativt smärtfritt. Inte ens ekonomin kring förbränningen var ett diskuterat område, trots att hanteringen var kostsam och att kostnaderna ökade när avfallsmängderna steg. Ökade kostnader för löner överlag och för tippläggning togs dock upp. 124 Att kostnaderna för tippläggning togs upp i budgetförslag berodde på att de ofta var oväntade. Egentligen var det billigare att lägga avfall på tipp än att bränna det: i början av 1950-talet sades tippning kosta 5,30 kronor per ton och förbränning 8,93 kronor per ton. 125 Trots denna stora skillnad diskuterades inte förbränningens kostnader även om viljan och tvånget att hålla renhållningen inom vissa ekonomiska ramar påtalades. 126 Det huvudsakliga problem som politiker, tjänstemän och exper- ter tog upp var avfallets mängd i relation till stadens kapacitet för kvittblivning. I början av perioden var problemet främst att det inte fanns någon ordnad kvittblivning utan att kvittblivningen byggde på provisoriska åtgärder som skräpade ned, var onödigt dyra och saknade långsiktighet. Under senare delen av perioden betraktades avfallet som ett problem på grund av att dess mängd växte över den kapacitet som staden hade för kvittblivning. Förbränningsregimens hantering var i ljuset av detta rationell i flera bemärkelser. Den sågs som kostnadseffektiv i förhållande till den provisoriska hanteringen, förenklade såväl avfallet som hanteringen och sågs till skillnad från tippningen som en långsiktig lösning för framtiden. Kvittblivningsfrågan verkar alltså ha varit politiskt ointressant och relativt bekymmersfri 1928–1957. Det rådde samförstånd om att avfallet skulle destrueras genom förbränning. Kvittblivningsfrågan var föremål för handling, det visar den utbyggda förbrännings- regimen och dess utveckling, men varken politiker eller tjänstemän diskuterade frågan nämnvärt. Avfall som en estetisk fråga Tidigare kapitel har visat att företrädare för renhållningen och politiker i fullmäktige delade uppfattningen att avfallet hade ett bruksvärde som borde motsvaras av ett marknadsvärde. Som detta Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|