Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
från resurs till belastning 137 kapitel visat var nyttiggörandet av avfall inte helt förbi, varken i tanke eller i praktik, men avfallet i sig förknippades sällan med ett värde. Vad var det då som kännetecknade tidens syn på avfall? Ett genomgående tema var avfallet som en belastning för staden. Denna belastning uttrycktes inte främst i ekonomiska termer utan i estetiska. Att avfall kunde ses som en belastning i den mån det medförde nedskräpning var naturligtvis inte något nytt. Under 1940-talet var emellertid förslagen och åtgärderna för att förebygga nedskräpning eller snabbt föra bort avfall från hemmet och staden fler än tidigare. Ärendena i stadsfullmäktige handlade om en vilja att förbättra stadens synliga renhållning, det vill säga att gator, gårdar och offentliga platser skulle vara fria från skräp, snö och bråte. Det föreslogs uppfostran av unga, fler papperskorgar, böter och reklam- kampanjer. 127 Dessa försök att stävja nedskräpningen av stadens offentliga rum hade naturligtvis att göra med att det fanns mer avfall av typen bussbiljetter och kolapapper, men kan också kopplas till en samhällssyn som betonade hygien, teknik och bekvämlighet. 128 Strasser menar att en ny syn på avfall börjar märkas under slutet av 1920-talet: tillvaratagande förknippades med fattigdom och ett föråldrat samhälle medan det nya förhållningssättet betonade hygien och bekvämlighet och därmed vikten av att snabbt och effektivt bli av med avfall. 129 De svenska sopnedkasten bidrar till en sådan tolk- ning. Sopnedkastet uppfanns av HSB-grundaren Sven Wallander och var från början tänkt att kombineras med sopförbränning för centralvärme i hyreshus, tidiga försök visade dock att förbränningen gav för mycket rökutveckling och på grund av det lanserades inte den delen av uppfinningen. 130 1929 byggdes de första hyreshusen med sopnedkast, därmed blev avfallet den enskildes ansvar bara fram till trapphuset. 1934 blev det obligatoriskt med sopnedkast i nybyggda bostadshus med mer än två våningar. 131 Även om detta till en början bara påverkade ett begränsat antal människor kan det sägas ha signalerat en ny inställning, att avfallet skulle bort så snabbt och obemärkt som möjligt. Den ideala hanteringen av avfall, såväl individens som stadens, skulle skötas med minimal mänsklig beröring och stod långt från illaluktande sopkärl på går- darna, pråmlaster med latrin och den tidigare källsorteringen. Den stadens sopor 138 ökande avfallsmängden blev på detta sätt inte synlig för gemene man. Sopnedkastet har också senare använts som metafor för en syn på avfall som något som man enkelt, effektivt och utan vidare eftertanke vill bli av med. 132 Förklaringen till sopnedkastens snabba utbredning kan för Stockholms del också ges en materiell dimen- sion. I renhållningsverkets jubileumsskrift Ren stad (1959) stod det: Den rikliga tillgången på papper för paketering av soporna är också en anledning till att sopnedkastet har blivit en så stor framgång i Stockholm. 133 Dessa diskussioner om papperspellar, kolapapper och viljan att ha en ren och snygg stad skiljer sig i mycket från uppfattningen att avfall är en belastning på grund av att det är hälsovådligt eller miljö- farligt. Om man ser renhållningen och kvittblivningen under den här tiden mot bakgrund av funktionalismen finns det emellertid ett samband mellan ett estetiskt mål och ett socialt och hygieniskt mål. Det funktionella samhället skulle vara bekvämt, hygieniskt och estetiskt. 134 I fullmäktiges handlingar finns exempel på att stadens kvittblivning kunde ses som hälsovådlig: fullmäktigeledamoten Fredrik Ström, vid tiden socialdemokrat, hävdade i slutet av 1920- talet att soptippen i Ulvsunda i Bromma var hälsovådlig för dem som bodde i närheten. I detta hade han dock inte stöd från stadens förvaltning och tippen fanns kvar tills Lövsta förbränningsanlägg- ning byggts ut 1938. 135 Större delen av klagomålen som rörde tipparna i staden kan emel- lertid tolkas som uttryck för en nimby-inställning (not in my back yard) och en estetisk aspekt. Liknande uttryck för att avfallet var en belastning ur estetisk synpunkt hade hörts tidigare, men inte hos företrädare för renhållningen. Som nämnts tidigare i detta kapitel avfärdade Tingsten klagomålen om att avfallet förorenade vattnet kring Lövsta med att nedskräpningen bara var en estetisk fråga och gatukontoret såg inga problem med ett provisoriskt dumpande. Liksom i Stockholm fanns det i USA missnöje med avfallshan- teringen som framställdes i estetiska termer. Melosi beskriver att amerikanska städer slutade dumpa avfall i mer primitiva tippar på land eller i vatten nära land under 1930-talet. Han förklarar det med från resurs till belastning 139 att städerna växte och att förfarandet blev ohållbart när avfalls- mängden ökade. Estetiskt grundade klagomål riktades också mot förbränningsanläggningar; under 1930-talet var frågan om deras luftföroreningar tämligen stor i USA. Kritiken hade framförallt en nimby-karaktär och rörde lokaliseringen av anläggningarna snarare än kvittblivningsmetoden i sig. 136 Liknande diskussioner om förbränningsrökens eventuella farlighet eller olägenhet fanns inte i Stockholm under denna tid trots att den mekaniska rening som fanns vid Lövsta lämnade mycket övrigt att önska och trots att området blev alltmer bebyggt. 137 Frågan om avfall i kombination med vattendrag var en ingång till en syn på avfall som belastning för miljön i en bredare bemärkelse, men fortfarande i mitten på seklet låg bekymret endast på en lokal nivå. 138 I slutet av 1940-talet föreslog stadsfullmäktige att det skulle bli straffbart för fartyg att dumpa skräp och jord i vattenområden i Stockholms närhet. Att spola ut avloppsvatten från fartygens wc- anläggningar ansågs dock vara oproblematiskt. 139 Den estetiska synen på avfall som belastning blir tydlig i denna prioritering. I mitten på 1950-talet hade frågan om vatten och miljö utvecklats. Då ifrågasattes ett planerat dumpande av avfall av byggnadsmaterial, lera, jord, sten, grus och andra fyllnadsämnen i Riddarfjärden vid Söder Mälarstrand. 140 I frågan uttalade sig skönhetsrådet men också vattenexperter om vattnets eventuella försämrade kvalitet. Ärendet blev också relativt uppmärksammat i massmedierna. 141 Synen på avfall som en estetisk belastning på vattendragen började på 1950-talet förändras mot en syn på avfall som en belastning för vattenmiljön på ett sätt som vi kan känna igen från dagens miljöfråga. Perioden präglades alltså av en syn på avfall som en estetisk belastning, och i förlängningen en lokal miljöbelastning, i stället för som tidigare som något som hade ett bruksvärde som rätt hanterat kunde realiseras på en marknad. Tidigare forskning har resonerat om en förändrad syn på avfallets värde under mellankrigstiden och därefter. Sabine Barles skriver att de metoder man tidigare haft för att nyttiggöra delar av Paris avfall övergavs under 1930-talet och att man i och med det gick från att se avfall som något värdefullt till att se det som enbart en belastning. 142 Även O’Brien skriver att Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|