från resurs till belastning
143
torik över Stockholms kvittblivning som presenterades i samband
med den nya anläggningen i Lövsta 1938. Den tidigare sopsorteringen
beskrevs som en åtgärd som enbart införts för gödselförsäljningens
skull. Att man också tog tillvara skräpsoporna, sorterade dem och
sålde dem, och att det hade varit ett av målen med källsorteringen
i hushållen, nämndes inte.
155
Men i förbränningsregimen fanns
också arv från tillvarataganderegimen som fick praktisk betydelse.
Det mest tydliga är Lövsta som plats och de logistiska systemen för
avfallets transport. Genom att bygga en stor anläggning i Lövsta
kunde man behålla hela den tidigare infrastrukturen, med järn-
vägen och soplastningsstationerna. Detta var dock inte ett motiv
för förbränningen i sig, vilket framgår av att andra lokaliseringar
utreddes. När det gällde nyttiggörandet av förbränningens värme
och den fortsatta praktiken kring visst gödseldugligt avfall fanns en
kontinuitet från tillvarataganderegimen. Tillvaratagandet var dock
en marginell företeelse efter 1927 och nyttiggörandet av avfallsför-
bränningens värme prioriterades inte.
Detta kapitel har handlat om utvecklingen av en förbrännings-
regim under 1930-talet och fram till 1950-talets slut. Den nya regi-
men karakteriserades av att förbränning var den primära metoden
för kvittblivning: förbränning var den lösning som diskuterades,
framhölls och utvecklades i staden. Detta kombinerades med en syn
på avfall som belastning i stället för som tidigare en tillgång samt
en syn på kvittblivningens mål som ensidigt inriktat på kvittbliv-
ning. Till skillnad från tillvarataganderegimens fall finns inte någon
materiellt grundad förklaring till att förbränning valdes som metod.
stadens sopor
144
Stockholms avfallsproducenter
(hushåll, industrier och andra
verksamheter, institutioner, gator,
parker)
Privat kvittblivning
Sopor Latrin
Fem sopstationer: tre inom
tullarna, en i Årsta (från 1947)
och en i Bromma (från 1949)
Gatusopor Sopor Latrin
Lövsta
Via järnväg
direkt till
gödselkunder
(fram till 1955)
Sopor Latrin Sopor
I tipp på Lövsta
Åkeshovs
reningsverk
Förbränning
El och ånga
Försäljning till
övrig kommunal
verksamhet
El och ånga
Figur 3. Avfallets väg till kvittblivning 1940–1955 (till denna kvittblivning
kom viss tippläggning utanför Lövsta och viss utplockning av avfallsmaterial
från Lövsta).
145
kapitel 5
Sopexplosion och kretsloppstänkande
Förbränningsregimen byggs ut och utmanas
1958–1970
Stockholm under 1950- och 60-talen har beskrivits som känneteck-
nat av en snabb och storskalig teknisk och ekonomisk utveckling.
1
Det gällde även i landet i stort och ett ökat välstånd kombinerades
med teknikoptimism och modernitetssträvanden. Under slutet av
1960-talet planade den ekonomiska tillväxten ut i Sverige och början
till en strukturkris infann sig. I Stockholms stad sjönk invånaran-
talet för första gången under 1900-talet.
Under decenniet uppstod
en stark vänsterradikal ungdomsrörelse som lyfte frågor om sociala
motsättningar, kärnvapenhot och jordens ojämna fördelning av
resurser. Överhuvudtaget kan 1960-talet karakteriseras som en tid
då de rådande normerna ifrågasattes. I Stockholm började den pla-
neringsiver och politiska vilja att reglera som kännetecknat stadens
administration och politik kritiseras.
2
Konsumtionen fortsatte att öka och den förändrades till sin
karaktär.
3
Förpackningar blev än viktigare eftersom självbetjänings-
butikerna ökade i antal och varudistributionen blev storskalig.
4
Nya
varor gjorde insteg på marknaden, till exempel engångsartiklar som
blöjor och bindor.
5
Många stora svenska företag med storskalig
produktion och billiga varor expanderade snabbt. Ett exempel på
det sistnämnda är IKEA, som under 1950-talet började med egen-
designade möbler i platta paket. 1958 öppnades det första varuhuset
i Älmhult och 1965 öppnades det stora varuhuset i Kungens kurva
i Stockholm. Även klädföretag som inriktade sig på billiga varor
stadens sopor
146
expanderade.
6
Samtidigt började ett förändrat förhållande till det
materiella göra sig märkbart. I början av 1960-talet startade form-
givaren Lena Larsson debatt genom att försvara ett ”köp-slit-släng”-
beteende.
7
Begreppet illustrerade ett nytt sätt att förbruka och göra
sig av med ting, vilket märktes både på mängden avfall och på vad
som slängdes. Helt nya typer av avfall började bli problematiska, ett
av de mer markanta var bilvrak som lämnades vid vägkanter och
i naturen.
8
Ett annat var den ökande mängden slam från stadens
reningsverk. Mängden avfall i Stockholm överskred kapaciteten för
förbränning under andra hälften av 1950-talet och 1958 tillsattes en
utredning för framtida kvittblivning.
Detta kapitel behandlar de svårigheter och utmaningar som för-
bränningsregimen mötte under perioden 1958–1970. Vad bestod dessa
av, hur starka var de och i vad mån påverkade de förbränningsregi-
mens praktik och idé? Hur visade sig avfallsregimens tröghet och
hur kan regimen definieras vid ingången till 1970-talet? Kapitlet
börjar med en genomgång av avfallets mängd och sammansättning
samt kvittblivningens praktik. Därefter kommer tre avsnitt om hur
praktiken diskuterades och hur den förändrades, vilka följs av två
avsnitt om hur avfallet diskuterades som en belastning ur miljöhän-
syn, från ett antropocentriskt samt från ett geocentriskt perspektiv.
Förpackningar, grovavfall och kvittblivningens praktik
I boken Ren stad utgiven av gatunämnden 1959 sammanfattades
Stockholms renhållningssituation inför det nya decenniet:
Problemet med att slutgiltigt bli av med den årligen ökande sop-
mängden blir allt större. Redan nu räcker förbränningsanläggningen
inte till för att oskadliggöra allt avfall från staden. Samtidigt har
andra aktuella problem uppstått som t.ex. hur man ska bli av med
slammet från reningsverken.
9
Vad var det för avfall, förutom slam, som årligen ökade och hur
hanterades det? I samtiden framhölls, liksom under föregående
period, hushållssoporna.
10
I början av 1960-talet uppskattades hus-
hållssoporna stå för 75 procent av den totala mängden avfall, reste-
Dostları ilə paylaş: |