Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 150 Stockholm som gatukontoret tog emot (inklusive en mindre mängd avfall från Järfälla) vid avfallsanläggningen i Lövsta, i den andra kolumnen anges summan av det avfall som kom från Stockholm och behandlades antingen av gatukontoret eller lades i tipp utanför kommunen. En utförligare beskrivning finns i appendix s. 250–255. Tabell 6 ovan visar att oavsett hur man räknar på Stockholms sop- mängd ökade den från 1950-talets slut till 1970. Räknar man även med det som tippades utanför kommunen var ökningen drastisk. 1963 ingick staden ett avtal med grannkommuner om att använda deras tippar för Stockholms avfall. Mängden avfall som staden dumpade på detta sätt redovisades därefter i gatukontorets verk- samhetsberättelser. 24 Uppgifterna i statistiken visar att mängden Tabell 6. Diskrepansen mellan mängden avfall som gatukontoret behandlade i egna anläggningar och mängden avfall från Stockholm (ton). År Avfall som hanterades vid Lövsta (1970 även vid Högdalen) Avfall från Stockholm 1958 244 000 244 000 1959 248 000 248 000 1960 262 000 262 000 1961 253 000 253 000 1962 238 000 238 000 1963 234 300 259 000 1964 232 100 271 000 1965 242 600 274 000 1966 281 672 281 672 1967 269 200 362 500 1968 252 400 409 700 1969 239 100 434 200 1970 262 300 509 800 Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1970. Anm.: Som alltid är mängderna mycket osäkra; en annan källa anger att avfalls- mängden från hushåll 1967 eller 1968 var 236 000 ton år och industriavfallet 126 200 ton. STRUT 1969, s. 52. sopexplosion och kretsloppstänkande 151 avfall som dumpades utanför kommunen ökade från 16 000 ton 1963 till 247 500 ton 1970. 25 Den växande staden och den ökande mängden avfall gjorde att systemet för hur avfallet fördes från fastigheter till Lövsta utvidga- des med nya sopstationer. 26 En utredning tillsattes 1958 för att lösa problemet med de otillräckliga kvittblivningsresurserna. Under tiden hanterades problemet med en rad mindre och provisoriska åtgärder som avslöjar att ökningen av avfall från Stockholm var större än gatukontorets statistik gav sken av. I början av 1960-talet slutade Stockholm ta emot avfall från grannkommunerna. 27 I stället skulle delar av Stockholms avfall förbrännas i Sundbyberg. Dessutom infördes restriktiva bestäm- melser för avlämnandet av sopor vid soplastningsstationerna, vilket till största delen berörde industriellt avfall. Taxan för mottagning av avgiftspliktigt avfall höjdes med 70 procent. Dessa åtgärder bör ha lett till att en stor mängd avfall behandlades privat. Dessutom kom gatukontoret överens med enskilda större pannanläggningar i Svenska Bostäders och HSB:s regi att förbränna hushållssopor där. 28 Förutom att vidta dessa åtgärder för att minska mängden avfall som staden måste hantera beställde gatukontoret två provi- soriska tältugnar att elda industriavfall i. 29 Därtill kom avtalet om att tippa avfall, mestadels industriavfall och skrymmande avfall, i grannkommuner, framförallt i Huddinge. 30 1965 byggde staden en femte ugn vid Lövsta. Detta gjorde att mäng- den sopor som lades på tipp minskade och återigen tog Stockholm emot en del avfall från en grannkommun – Järfälla. Samtidigt fort- satte dock grovsopor fraktas från Stockholm till förortskommunerna och HSB och Svenska Bostäder fortsatte bränna hushålls- och affärs- sopor från sina egna fastigheter. 31 Den nya ugnen vid Lövsta ledde till minskad tippläggning ett par år, sedan steg avfallsmängderna återigen snabbt över kapaciteten för förbränning. Trots klagomål på bristande kapacitet var förbränningen en kvittblivningsmetod som över tid hade hanterat mer och mer avfall. Diagram 9 jämför förbränningen under 1960-talet med tidigare förbränning. Det täcker inte bara avfall som brändes i förbrännings- anläggningen utan även avfall som brändes i provisoriska ugnar stadens sopor 152 eller under bar himmel. Att den ökade kapaciteten för förbränning inte kunde motsvara behovet visar att avfallsmängdens stegring var större än stadens administration på förhand kunnat tänka sig. Förutom att mängden avfall ökade sågs en ny typ av avfall som ett problem: skrymmande avfall eller grovavfall. Så länge som det kommunalt hanterade grovavfallet härrörde från handel och industri föll det oproblematiskt in under hanteringssystemet för handels- och industrisopor, men när hushållen alstrade sådant större avfall fanns ingen utbyggd hantering och avfall slängdes i parker och skogs- områden. Avfallstypen var inte helt ny, Tingsten hade pratat om grov avfall i 1900-talets början och de stora vindsröjningarna 1938 och 1940 vittnade om att det fanns mycket bråte som allmänheten inte kunde göra annat med än att lagra. Flera motioner under senare delen av 1960-talet rörde hur kommunen bäst skulle kunna hantera detta avfall. Med lite olika betoning skrev olika motionärer att med- borgarna på grund av otillräcklig information, för dyr hantering eller bristande respekt för gemensamma områden dumpade sitt avfall i parker, skogspartier och andra platser inom staden, vilket ledde till nedskräpning och krävde dyra åtgärder för städning. 32 Mot slutet av 1960-talet beskrevs tillståndet som alltmer akut. I Diagram 9. Mängden sopor som brändes vid Lövsta 1909–1969 (ton). Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1969. 30 000 25 000 20 000 15 000 10 000 5 000 0 1909 1912 1915 1918 1921 1924 1927 1930 1933 1936 1939 1942 1945 1948 1951 1954 1957 1960 1963 1966 1969 Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|