Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
avfallsregimer och regimskiften 225 ingå i ett kretslopp till att utgöra den sista länken i ett enkelriktat materialflöde, och att samhället därefter återigen försökte fånga in avfallet i ett kretslopp. Tillvarataganderegimen Diskussionerna rörande avfall och kvittblivning i Stockholm under 1900-talets första decennier handlade i huvudsak om olika former av tillvaratagande och utökat tillvaratagande. Annan hantering, som förbränning och tippning, praktiserades men betonades inte. Stadens tillvarataganderegim kan till stor del förklaras av dess avfallssam- mansättning. Som bland annat Karl Tingstens reseberättelse visar hade andra städer andra sätt att bli kvitt stora avfallsmängder med liknande avfallssammansättning. Bland annat var förbränning en möjlig lösning. Den tidigare renhållningsdirektören Wallander var i slutet av 1800-talet inne på att öka förbränningen, likaså visar rese- berättelser som renhållningsverket gjorde under det sena 1800-talet att förbränning sågs som det mest intressanta alternativet. Detta visar att Tingstens långtgående tillvaratagandepraktik inte var ett helt givet val. 7 Den materiella förklaringen, att avfallets gödselduglig- het avgjorde vilken strategi som valdes, måste således kompletteras med andra förklaringar, särskilt som avfallet kring 1900 sågs som problematiskt just på grund av att det inte längre var lika lämpligt som gödsel. Problemet med den heterogena avfallssammansättningen löstes inom regimen med först harpning och senare också källsortering som ett sätt att rena de gödseldugliga soporna från de icke-gödseldugliga. Samma praktik, nyttiggörande genom försäljning, infördes när det gällde skräpsoporna. Det var inget givet val. Jag menar att valet till stor del förklaras av den tidigare utvecklingen och att tillvaratagandet redan var etablerat medan en ny strategi hade krävt stora kostnader. Stockholm hade vid 1900-talets början relativt nyligen investerat i material, teknik och system för en kvittblivning som byggde på att avfallet med järnvägens hjälp fördes till Lövsta och till omgivande landsbygd. Den kritik som fanns vad gällde kvittblivningen riktades enbart mot företaget Särimner, som på grund av svinuppfödning stadens sopor 226 och vanskötsel ansågs vara anledningen till att försäljningen för- sämrades. Jag menar således att den utbyggda praktiken var en mer avgörande förklaring till det fortsatta tillvaratagandet än avfallets lämplighet som gödsel. Detta är ett exempel på hur tröghet tenderar att forma större kommunala lösningar. En analys av Stockholms relativt sena anammande av ett wc- system kompletterar bilden av det starka fäste som gödselhante- ringen, och i förlängningen kretsloppstänkandet, hade i Stockholm. Forskning har visat att diskussionen om latrinens värde som gödsel var en anledning till protester mot införandet av wc. 8 Likaså skriver den amerikanska historikern Susan B. Hanley att användandet av latrin till gödning i japanska städer var en viktig orsak till att wc infördes först under andra hälften av 1900-talet. 9 Idén om latrinens värde kan ha bidragit till senare anslutning till wc i Stockholm, 10 men motståndet kom också från industrin, som månade om att det vatten som de använde för sin produktion skulle vara rent. 11 Däre- mot kan man se hanteringen av latrin som en bidragande orsak till en stark tillvarataganderegim. I Stockholm, till skillnad från i en stad som London som tidigt infört wc, 12 sammanföll i stort sett kvittblivningen av latrin och av gödselavfall: avfallet såldes via vat- tenväg eller järnväg. Att två stora avfallskategorier kunde hanteras på samma sätt borde ytterligare ha ökat trögheten i regimen. Införandet av källsorteringen innebar inte en lika stor materiell investering i ett nytt system som byggandet av Lövsta och järnvägen gjort. Det var dock, framförallt för Tingsten, en investering i en idé om kvittblivning genom tillvaratagande och att avfallet hade ett värde som kunde realiseras. Denna föreställning var Tingsten inte ensam om. Hur stark idén om tillvaratagande och föreställningen att avfallets bruksvärde motsvarades av ett marknadsvärde var, visas av att den också fanns hos ett annat intresse med ett annat mål: slakthus- och saluhallsstyrelsen, som ville använda köksavfall för att föda upp kommunala grisar och producera billigt fläsk till stockholmarna. Även statistiken visar tidens betoning på tillvaratagande: trots att en större del av skräpsoporna brändes än tillvaratogs har förbrän- ningen en undanskymd roll i den redovisade statistiken. Tillvara- avfallsregimer och regimskiften 227 tagandet redovisas utförligt och får stort utrymme, medan förbrän- ningen noteras på ett ställe. Ekonomin för förbränningen, eller att det byggts en ugn för förbränning, redovisas överhuvudtaget inte trots att många andra specifika utgifter nämns och kommenteras. 13 I statistiken rubricerades avfallshanteringen under 1900-talets början med formuleringar som ”användningen af”, från 1921 lydde formu- leringen i stället ”behandling av”. 14 Försöket med svinmatsförsäljning, och även övrig försäljning av avfallsprodukter, visar att det under tillvarataganderegimen i realiteten fanns en diskrepans mellan avfallets bruksvärde och dess marknadsvärde: Stockholms administration kämpade för att realisera ett bruksvärde för varor som var av föga intresse på en marknad. Denna tolkning gör även Nygård vad gäller de finländska städerna. 15 Försöken att sälja avfall kan ses som ett belägg för den starka betoningen av avfallets värde under tillvarataganderegimen. Min slutsats är att avfallets mängd och sammansättning inte helt förklarar hur man diskuterar och praktiserar kvittblivning, däremot sätter det gränser för vilken typ av kvittblivning som kan väljas. Avfallets sammansättning kan leda till en förändring av avfalls- regimen men bestämmer inte ensamt förändringens riktning. När det gäller tillvarataganderegimen och dess gödselförsäljning måste man dock se avfallets sammansättning som betydelsefull för vilken praktik som valdes och senare för regimens fall. I slutet av tillvara- taganderegimen förefaller dess idé ha varit starkare än dess praktik. Försäljningen av gödsel började gå sämre redan på 1910-talet och under 1920-talet började alltmer avfall tippas. Det var inte längre en fungerande praktik för kvittblivning. Förbränningsregimen Från det att Lövsta förbränningsanläggning stod färdig 1938 fanns en avfallsregim som både i praktiken och i föreställningar om kvittblivningens mål baserades på förbränning. Om tillvaratagan- deregimen hade en stark koppling till avfallets sammansättning kan inte detsamma sägas om förbränningsregimen. Den nya avfallssam- mansättningen under 1920-talet gjorde att avfallet lämpade sig sämre Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|