Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 228 som gödsel. Det innebar dock inte att förbränning var det självklara alternativet. Olika former av tippning skulle, såsom i Storbritan- nien (där pappersinslaget dock var mindre), ha kunnat praktiseras i högre grad och ett kommunalt organiserat tillvaratagande av vissa delar av avfallets icke-organiska beståndsdelar var möjligt. För det senare fanns redan ett etablerat system. Med argument om en rationell, enkel och för framtiden hållbar lösning blev förbränning den metod som valdes. Vid sidan om den och i mindre skala praktiserades dumpning och, i huvudsak som en rest från en tidigare praktik, visst tillvaratagande. Även om nyt- tiggörande av förbränningens överskottsvärme inte praktiserades under hela förbränningsregimens period var tanken aktuell under i stort sett hela tiden. Att tillvarata värmen var önskvärt men inte ett prioriterat mål för kvittblivningen. Inte heller när den planerade nedläggningen av Ågestaverket gjorde förbränningsanläggningen i Högdalen intressant som fjärrvärmeproducent handlade det om att nyttiggörandet tillskrevs ett betydande värde, utan om att staden kunde utnyttja en befintlig anläggning. Det var inte bara nyttiggörandet av förbränningen som var låg- prioriterat, avfallets bruksvärde framställdes under den här tiden som ointressant trots att man till exempel noterade att den privata pappersinsamlingen tidvis var mycket stor. Avfallet sågs som en belastning. I början av förbränningsregimen var de estetiska och lokala aspekterna på avfallets belastning centrala. Det kan i ljuset av funktionalismens ideal ha fungerat som ett avståndstagande från en förgången tid. Såväl sopnedkasten som förbränningen kan ses som sätt att snabbt, osynligt och rationellt bli av med smuts och skräp. Jag menar att valet att bygga en förbränningsanläggning i hög grad var påverkat av samhällsideal som betonade tekniska, storskaliga och framåtsyftande lösningar, lösningar som sågs som inkompatibla med sortering i kategorier och en hantering av avfall som krävde kontakt med människohänder. Det tekniska system som infördes i och med att förbränningsanläggningen i Lövsta byggdes 1938 är av stor vikt för att förklara att förbränningen årtiondena därefter inte ifrågasattes. Anläggningen var kostsam och hade redan från start utformats med tanke på vidare utbyggnad. Under hela den avfallsregimer och regimskiften 229 följande perioden gjorde den växande avfallsmängden att staden tvingades att utöka förbränningen vid Lövsta. Senare tog staden hjälp av bostadsbolagens värmeanläggningar och slutligen byggdes Högdalens förbränningsanläggning. Staden löste alltså de växande behoven av avfallshantering med att komplettera befintliga logistiska och tekniska system. Därtill var tippningen i den egna kommunen eller i andra kommuner en provisorisk men välutnyttjad möjlighet. Fram till slutet av 1960-talet uppfyllde förbränningen relativt väl de mål om effektiv och oproblematisk hantering som fanns. Beslu- tet att bygga anläggningen i Högdalen måste ses i det perspektivet. Gatukontorets och stadens problem var under större delen av perioden inte kvittblivningsmetoden utan avfallets snabbt stigande mängd. Systemet framstod som pålitligt men otillräckligt, varför lösningar för att bygga ut förbränningen anfördes och genomfördes. Förutom tippningen, som användes när förbränningskapaciteten var otillräck- lig, förklarades parallellt utnyttjade kvittblivningsmetoder i form av tillvaratagande vara viktiga för att förbränningen skulle fungera. De materiella svårigheterna att hantera olja, kemiska komponenter och vissa plaster i avfallet tilltog dock under 1960-talets slut och 1970-talets början och kan ha bidragit till att regimen förändrades i början på 1970-talet. Den största utmaningen för förbränningsregimen utgjordes emel- lertid av en ny syn på, och en ny kunskap om, jordens ändliga resurser och människans påverkan på miljön. I slutet av 1960-talet innebar detta synsätt att det i fullmäktige framfördes önskemål om nya kvittblivningsmetoder, som skulle bygga på kretsloppstänkande. Under 1960- och 1970-talen bidrog miljöfrågan till att avfall sågs som en belastning i ett längre tids- och rumsperspektiv. Koncentrationen låg under 1970-talet på att komplettera och för- bättra den rådande praktiken, inte att helt byta praktik. Till detta skifte mot mer pragmatiska lösningar finns det flera förklaringar, en viktig sådan är att staden relativt nyss investerat i förbränning i och med byggandet av Högdalen. De förändringar som infördes, återvinning av avfallsmaterial och reglering av farligt avfall, innebar att det befintliga systemet för förbränning kunde behållas i stort stadens sopor 230 sett som det var. Förbränningsregimens tröghet befästes än mer när beslut togs om att ansluta Högdalen till Stockholms fjärrvärmenät. En skillnad mellan de båda avfallsregimernas förändring är att det under tillvarataganderegimens slutfas framstår som att avfallets sammansättning var en central förklaring till regimen och till dess förändring och upphörande, medan det under förbränningsregimens uppbyggnad, utmaningar och förändring kring 1970 var föreställ- ningar om rationalitet, modernitet, miljö och resursanvändning som hade störst betydelse. Tekniska möjligheter och teknisk förändring betydde också att en mer storskalig förbränning av större delen av avfallsmängden var möjlig. Bild 8. Flygbild över Lövsta som visar hur strandlinjen förändrats efter år tionden av dumpning. 1959. Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer Fa 51091. Fotograf: Oscar Blad. Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|